Bra reportage men otydligt om bokstavstrogna

Tina Thunanders De bokstavstrogna – Ett reportage om radikal islam är en utmärkt reportagebok som ger läsaren en välskriven, intressant och lättillgänglig bild av hur frågor om religion, politik och identitet sammanstrålar i dagens Saudiarabien, Turkiet och Egypten. Men hon har en vidare ambition: hon söker en förklaring till utvecklingen i regionen samt bland vissa muslimer i Sverige när det gäller den globala spridningen av så kallade salafistiska idéströmningar. Denna koppling är otydligt och i vissa fall problematisk.

Thunanders fokus är framför allt på demokrati och inte minst kvinnors rättigheter i Saudiarabien, Turkiet och Egypten. Medan utvecklingen på flera sätt går åt fel håll när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och jämlikhet i Turkiet och Egypten, finns det faktiskt vissa glimtar av ljus i Saudiarabien. För många läsare kan det säkerligen vara en överraskning att de senaste årens utveckling i Saudiarabien i vissa frågor går mot en mer liberal utveckling. Kvinnors rättighet till utbildning och möjlighet att exempelvis köra bil (utan en manlig medföljare) är några av de exempel som Thunander på ett intressant och informativt vis diskuterar. Här får läsaren möta aktivister, byråkrater och teologer, som kämpar med att omtolka gamla sedvänjor och traditioner, liksom ”vanliga” saudier. Som Thunander korrekt påpekar är de nya rättigheterna oftast (om inte alltid) begränsade till saudiska medborgare och gäller nästan aldrig den stora mängd gästarbetare som utgör en stor del av arbetskraften i landet.

På många sätt är de förändringar som Thunander beskriver främst relaterade till att landets ledning har insett att medborgarnas levnadsstandard, som i huvudsak baseras på inkomster från oljan, inte är hållbar i längden. Samhällsförändringarna tycks därför styras mer av pragmatism och ekonomi än av ideologiska förändringar. Framträdande delar av den konservativa makteliten är därför inte nöjd med de liberala förändringar som Thunander rapporterar om i sin bok. Det är också tydligt att en positiv utveckling när det gäller kvinnors rättigheter snabbt kan förändras till det sämre. Inte minst det brutala mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi i Istanbul 2018 vittnar om hur rättigheter och friheter kan framställs som problem för dem som har makten. Att både gasa och bromsa tycks därför utmärka Saudiarabien.

Utifrån en liknande tematik som i avsnitten om Saudiarabien visar reportagen från Turkiet och Egypten tydligt att den demokratiska utvecklingen i dessa länder har gått tillbaka. Fattigdomen ökar i samma takt som ländernas ledningar blir alltmer repressiva mot oliktänkande, samtidigt som nationalism och isolationism frodas framför allt i Turkiet. Under ytan kokar motsättningarna, men det tycks finnas få möjligheter till en politisk förändring. Som i många fall är det just kvinnor, sexuella minoriteter och människorättskämpar som kommer i kläm när länderna blir allt mindre demokratiska.

När det gäller samhällsreportage och beskrivningar av enskilda människors livsöden är Thunander en glimrande journalist. Förutom att hon gör sig besväret att resa till dessa för journalister mycket svårundersöka länder är hennes frågor initierade och analyserna oftast genomtänkta. Hennes bok är helt enkelt en värdefull källa för den allmänintresserade läsare som vill veta mer om utvecklingen i den så kallade muslimska världen.

Hennes bok är helt enkelt en värdefull källa för den allmänintresserade läsare som vill veta mer om utvecklingen i den så kallade muslimska världen.

Däremot har jag svårare att förstå hur frågan om salafism och de så kallade bokstavstrogna hänger ihop med reportagen om Turkiet, Egypten och Saudiarabien. Medan Saudiarabien är en stat baserad på en viss tolkning av islam är Egypten en stat som styrs av militären snarare än av muslimska teologer. Turkiet är ett land som håller på att förändras från att ha vilat på en sekularistisk grund till att bli ett land som styrs av en nationalistisk tolkning av islam. Det är förvisso sant att flera av de svenska salafister som Thunaner också har intervjuat i sin bok har fått sin utbildning i Saudiarabien, men jag har svårt att se hur dessa enskilda individers livsval kan knytas till personerna som Thunander intervjuar i Turkiet, Egypten och Saudiarabien. Vilken är kopplingen mellan dessa och på vilka sätt är salafism en röd tråd?

I stället för att diskutera vad som avses med bokstavstro eller salafism på ett djupare sätt, lämnar Thunander dessa frågor obesvarade för läsaren. Kanske är partierna om salafister i Sverige ett senare tillägg och ett försök att locka läsare till en bok som ursprungligen var tänkt att handla om något helt annat? För samtidigt som bokens titel nu antyder att den ska handla om så kallade bokstavstrogna, ger Thunander otaliga exempel på att det är svårt (om inte omöjligt) att tala om enbokstavstro. Snarare visar hennes reportage och de spänningar som finns i de olika länderna att det finns en mängd konkurrerande uppfattningar om vad det skulle kunna betyda att läsa islam bokstavligt. Religionshistorien och religionsvetenskapen lär oss snarare att det alltid har funnit konkurrerande uppfattningar om hur heliga skrifter skall läsas, tolkas och tillämpas. Även om kampen om tolkningsföreträdet är ständigt närvarande i Thunanders resereportage diskuteras inte dessa vetenskapsteoretiska frågor.

Nu är Thunanders bok inte en akademisk avhandling utan ett resereportage. Likväl är det ett problem att dessa utgångspunkter saknas i hennes framställning. Som läsare blir jag exempelvis inte klok på hur de konservativa salafisternas tolkningar i Sverige blir mer begripliga av att diskuteras i ljuset av den politiska utvecklingen i Turkiet, Egypten eller Saudiarabien. Eftersom Thunander inte hjälper läsaren att förstå hur dessa frågor hänger samman eller skapar en brygga mellan resereportagen och analysen, blir det upp till läsaren att göra en egen tolkning. Som religionsvetare blir jag orolig för att läsaren kan förledas att tro att utvecklingen i till exempel Turkiet eller Egypten endast kan förklaras med hjälp av religion, vilket inte tycks vara fallet om man läser Thunanders bok där hon bland annat pekar på korruption, fattigdom och stora ekonomiska skillnader inom befolkningen som viktiga förklaringar till den rådande situationen. Snarare är bristen på demokrati, avsaknaden av mänskliga rättigheter och fattigdom några av de grundläggande problem som driver på en negativ utveckling. Om vissa religiösa tolkningar gynnas av en sådan utveckling är inte heller något som Thunander diskuterar i sin bok.

Som läsare blir jag exempelvis inte klok på hur de konservativa salafisternas tolkningar i Sverige blir mer begripliga av att diskuteras i ljuset av den politiska utvecklingen i Turkiet, Egypten eller Saudiarabien.

Utöver dessa invändningar så finns det också ett flertal oklara och ibland felaktiga transkriptioner. Bland annat skriver Thunander Warf-partiet när det förmodligen skall vara Waqf-partiet (sid 80), och det var väl knappast Egypten som förde krig i Afghanistan, det var ju Ryssland som gjorde det i slutet av 1970-talet (sid 81). Ett annat metodologiskt eller snare etiskt problem är Thunanders anonymisering av sina källor. I flera fall är det relativt enkelt att lista ut vilka som är hennes informanter om man som läsare gör en snabb sökning på internet. Detta är problematiskt eftersom flera av de frågor som informanterna talar om är känsliga, inte minst i totalitära stater som Egypten, Turkiet och Saudiarabien. På denna punkt hade jag önskat att Thunander hade varit mer försiktig och att förlaget hade tagit ett större ansvar.

Men trots dessa invändningar anser jag att Thunander har skrivit en informativ bok som kan ge läsaren en fördjupad bild av den samhälleliga situationen i Turkiet, Egypten och Saudiarabien. Däremot är jag inte lika övertygad av hennes analys av salafismens betydelse. På denna punkt finns det utrymme för ytterligare framställningar och en fördjupad analys, inte minst eftersom detta är en mycket viktig fråga i dagens politiska debatt.

Publicerad i Respons 2020-3