Enastående uppslagsrik utforskning

Ett år efter publiceringen av det första bandet i Sexualitetens historia, Viljan att veta (1976), förklarade Michel Foucault att hans önskan skulle vara att utarbeta denna historia som ”ett långt andetag som korrigeras alltefter det fortskrider, lika öppet för de reaktioner som det provocerar fram som för de konjunkturer det korsar på vägen och, kanske också, för nya hypoteser.” (”Sexualität und Wahrheit”, 1977) När det fjärde och sista bandet i Sexualitetens historia slutligen sammanställts och publicerats och nu föreligger i en på alla sätt utmärkt svensk översättning av Jim Jakobsson under titeln Köttets bekännelser, går inte annat än att konstatera att han förblev denna önskan trogen. Och att detta utmynnade i en enastående uppslagsrik utforskning inte bara av sexualitetens historia, utan framför allt av de olika sätt, de olika tekniker, praktiker och relationer, genom vilka de som i varje fall erfar denna sexualitet som sin, formar sig själva som subjekt.

Köttets bekännelser är emellertid kanske inte så mycket ett bokslut över Foucaults företag att skriva en sexualitetens historia som fortsättningen på ett arbete som fortfarande pågick. Det är ett rikt och fascinerande material som Foucault finner hos kyrkofäderna. Och den betydligare stramare stil som utmärker hans senare arbeten till trots, tror jag inte någon kan ta miste på att han utforskar det med en exceptionellt stor lust och nyfikenhet. Foucault kan som få andra smitta sin läsare med den glädje som själva forskningsarbetet skänker honom! Men den postumt bearbetade texten presenteras samtidigt utan inledande eller avslutande kommentarer och i en relativt förtätad form. Foucault återknyter endast undantagsvis och då oftast knapphändigt till de övergripande teorier, problem och frågeställningar som orienterar själva forskningsansatsen som sådan. För att hitta en relevant inledning till det övergripande arbetet med att skriva den västerländska sexualitetens historia, till dess teoretiska utgångspunkter, syften och metoder, måste man i själva verket söka sig tillbaka till det andra bandet i serien, Njutningarnas bruk (1984), vilket i sin tur markerar ett antal förskjutningar i förhållande till den inledande Viljan att veta.

Kort sagt finns det anledning till en tillbakablick för att bättre få syn på det teoretiska och historiska sammanhang, i vilket Köttets bekännelser och Foucaults arbete med kyrkofäderna och deras syn på bikt och botgöring, dop, jungfruskap och äktenskap måste förstås.

När Viljan att veta publiceras i december 1976 presenteras denna som det första bandet i en serie om sammanlagt sex planerade band ämnade att undersöka den västerländska sexualitetens moderna historia. Det är en undersökning som enligt Foucault skall ske, inte i termer av en naturhistorisk redogörelse för fortplantningsbeteenden, en medicinhistorisk katalogisering av sexuella praktiker eller en idéhistorisk utläggning av de föreställningar som kringgärdat dessa beteenden och praktiker, utan i termer av den särskilda ”erfarenhet” som tillkommer den moderna ”sexualiteten” och det spel mellan makt och vetande, mellan diskurser, institutioner, lagar och regler, som gör denna erfarenhet möjlig. 

Tvärtemot den allmänt vedertagna uppfattningen att sexualitetens erfarenhet sedan 1800-talet i huvudsak skulle vara en erfarenhet av förtryck, förbud och en kvävande tystnad som skulle påkalla en förment naturgiven sexualitets frigörelse, vill Foucault visa två grundläggande saker: dels att det egentligen inte finns någon sexualitet oberoende av maktförhållandena att frigöra, dels att sexualiteten under samma tid i själva verket blir föremål för en aldrig sinande ström av tal, av diskurser som alla gör anspråk på att trots allt utsäga sexualitetens sanning. Det moderna samhällets kännemärke är enligt Foucault med andra ord inte könets förtryck, utan att ”ständigt tala om det, samtidigt som de framhäver det som hemligheten”. I korthet utgår Viljan att veta därmed från samma principer som den undersökning av fängelsets och inspärrningens historia som presenterades i Övervakning och straff året före, men analysen förlängs nu till sexualitetens fält. Liksom i fallet med fängelsets och brottslingens genealogi är makten enligt Foucault förvisso disciplinär i relation även till sexualiteten och den begärande människan, men också väsentligen mer produktiv än repressiv. Snarare än att endast reglera uttryck och praktiker som redan skulle tillkomma en given natur, skapar och frigör makten i samspel med viljan att veta å ena sidan nya sätt att både begripa och behärska sina objekt, å den andra också nya sätt för dessa objekt att tänka och känna, tala och handla, begära och njuta just som subjekt. 

Makt, vetande och sexualitet är för Foucault kort sagt oupplösligt förbundna med varandra. Och sexualiteten framstår för Foucault vid denna tid därför också som en utmärkt ingång till en undersökning av de makt-vetandeförhållanden och mekanismer som definierar den i Viljan att veta berömda analysen av den särskilda ”bio-makt” som kännetecknar det moderna samhällets vilja att gripa in i och reglera själva livet. 

När Foucault i inledningen till Njutningarnas bruk på nytt anger de tre ”axlar” efter vilka sexualiteten måste utfrågas inom ramen för den historieskrivning han är i färd att genomföra, så rör den första av dessa frågan hur vetande om sexualiteten uppstår och tar form, den andra hur maktsystemen reglerar sätten på vilka den utövas, och den tredje hur individerna upptäcker, erkänner och formar sig själva som begärande subjekt i denna sexualitets erfarenhet. Om de första två frågeställningarna och deras relation präglar ansatsen i Viljan att veta i synnerhet, står det omedelbart klart vid tidpunkten för publiceringen av Njutningarnas bruk och Omsorgen om sig, det andra respektive tredje bandet i Sexualitetens historia som båda utkommer 1984, strax innan Foucaults död, att det nu framför allt är den tredje frågeställningen gällande begäret och det begärande subjektet som orienterar undersökningarna. Denna förskjutning, till vilken Köttets bekännelser utan tvekan också hör, är på flera sätt avgörande för fortsättningen på Foucaults projekt och den vändning mot företrädesvis ”etiska” frågeställningar som äger rum under hans sista år. 

För det första är det alltså inte längre fråga om att primärt kartlägga de ”yttre” betingelser under vilka sexualiteten som möjlig erfarenhet bildas och regleras, utan om de olika sätt på vilka individens relation till och erkännande av sig själv som ett begärande subjekt utarbetas. Eftersom det begärande subjektet i allmänhet uppenbarligen föregår framväxten av det synnerligen moderna sexualsubjektet, måste Foucault, för att kunna genomföra sin genealogiska undersökning av ”hur den moderna individen kunde komma att uppfatta sig som sexualsubjekt”, följaktligen först undersöka ”hur den västerländska människan under århundradenas lopp har kommit att erkänna sig som begärande subjekt” över huvud taget. Detta är med andra ord skälet till den till synes plötsliga vändning från den moderna tiden till antiken som först framträdde i dessa två band av Sexualitetens historia. 

I sökandet efter ungefärliga motsvarigheter till den moderna sexualitetens erfarenhet sökte han sig i Njutningarnas bruk följaktligen ända tillbaka till det grekiska 400- och 300-talet f.Kr. och tänkare som Platon, Aristoteles och Xenofanes, medan han i Omsorgen om sig rör sig via Epikuros fram till det romerska 100-talet e. Kr och stoiker som Galenos, Lukianos och Plutarchos. I Köttets bekännelser, slutligen, tas så ytterligare ett kronologiskt steg framåt genom studiet av kyrkofäder som Klemens av Alexandria, Johannes Cassianus och Augustinus. Och i skuggan av den skenbara tystnaden efter Övervakning och straff (1975) framstod denna vändning till en början som både överraskande och förvirrande för många av Foucaults läsare. Men senare års utgivning av Foucaults föreläsningar vid Collège de France har i stället avslöjat denna antika vändning som varken särskilt plötslig eller tillfällig. Tvärtom präglas snart sagt hela Foucaults tänkande efter 1976 av ett intensivt arbete med i synnerhet antikt material. Det modifierar därmed bilden av honom som inriktad framför allt på de moderna tankesystem som utforskades i genombrottsverken Vansinnets historia (1961) och Orden och tingen (1966). 

För det andra sker här även en förskjutning av själva sexualitetens roll i undersökningarna. Om könet och sexualiteten i Viljan att veta stod i förgrunden som en privilegierad utgångspunkt för att studera den moderna maktens ”dispositiv” och ”mekanismer”, befinner den sig i de efterföljande banden snarare i bakgrunden. Sexualiteten framstår nu endast som ett av flera möjliga områden där betydelsen av den rika flora av ”självtekniker” eller ”självpraktiker” som Foucault upptäcker i det antika materialet kan undersökas med avseende på subjektets konstitution och problematisering av sig självt som ”ett moraliskt subjekt för sexuellt uppförande.”

För det tredje förskjuts även sanningens betydelse. Redan i Viljan att veta hade Foucault kort intresserat sig för exempelvis bikten just som en ”köttets bekännelse”: ett slags disciplinär maktteknologi och sanningssägande, varigenom inte bara individens brottsliga handlingar, utan fullständiga sanning om sig, all hennes åtrå, begär och frestelser, kan omsättas i tal och på så vis tvingas ut i ljuset som ett möjligt föremål för vetande, kontroll och regleringar. I de undersökningar av den tidigkristna erfarenheten av köttet som utforskas i Njutningarnas bruk, Omsorgen om sig och nu Köttets bekännelser har sanningen och sanningssägandet förvisso fortfarande en helt väsentlig roll, men förhållandet till sanningen är inte längre ett förhållande till någonting yttre, utan till någonting inre som endast det begärande subjektet självt kan vinna tillgång till genom de asketiska och etiska övningar som det också tar form som sådant. 

Köttets bekännelser är emellertid kanske inte så mycket ett bokslut över Foucaults företag att skriva en sexualitetens historia som fortsättningen på ett arbete som fortfarande pågick.

Kort sagt är det i ljuset av dessa övergripande förskjutningar som materialet i Köttets bekännelser måste förstås. Manuskriptet har av redaktörerna delats upp i tre större kapitel med ungefär lika många delkapitel. I det första, ”Framväxten av en ny erfarenhet”, behandlar Foucault i huvudsak dopets betydelse och framväxten av en bekännelse- och botgöringspraktik i den tidiga kristendomen. I det andra, ”Att vara jungfru”, undersöks jungfruskapet och kyskhetsdygden i förhållande till antikens måttlighetsdygd och som ett sätt, inte att fördöma sexualiteten, utan att närma sig Gud. I det tredje och sista, ”Att vara gift”, får vi en redogörelse för hur problemet med sex inom äktenskapet hanterats och, kanske framför allt, en utläggning av hur Augustinus sammansatta teori om libido, och lustens införlivande i subjektets själva struktur där, utgör ett avgörande ögonblick i det begärande subjektets genealogi och dess problematisering av sig själv inte bara som underkastat begär utan också moralens och rättens lagar. Sammanfattningsvis innebär kristendomen enligt Foucault alltså inte så mycket en ”övergång från en tolerant kod till en sträng, restriktiv och förtryckande för de sexuella handlingarna”, utan framför allt framväxten av ”köttet” som en ny form av erfarenhet, grundad i nya former av ”självkunskap och självförvandling”, utövade i en ny relation till sanningen och rätten.

Strikt taget, och mot bakgrund av de föreläsningar vid Collège de France som materialet faktiskt är hämtat ifrån, tillför Köttets bekännelser kanske egentligen inte så mycket nytt till bilden av Foucaults sena tänkande. Och ändå! Redan i sig är det ett material fyllt av fascinerande tankar och glädjerika möjligheter. Och att nu dessutom få ta del av detta som en del av Sexualitetens historia kastar följaktligen nytt ljus inte bara över de här studierna av kyrkofäderna, utan möjligen också över den ”sanningens historia” som i de allra sista föreläsningsserierna – Styrandet av sig själv och andra (1981–1982, sv. övers. 2015) och Modet till sanning (1983–1984, sv. övers. 2015) – fick honom att återvända till den grekiska antiken med ett antal briljanta uppslag ännu en gång.

Publicerad i Respons 2021-2