I dokumentärfilmen om Katarina Taikon av Gellert Tamas och Lawen Mohtadi framstår Taikon som de svenska romernas kvinnliga härförare, men hennes bakomliggande skörhet framträder också. Det man saknar i filmen är en vidare politisk kontext. Taikons agerande pekar fram mot en minoritetspolitik som skulle ta form först 30 år senare.
En 1960-talets Jeanne d’Arc. De svenska romernas kvinnliga härförare. En rakryggad och stridbar kvinna med en hetta som bottnar i okuvligt rättvisepatos. Så framstår Katarina Taikon i dokumentärfilmen Taikon, som hade premiär i oktober 2015. Men den innehåller också närbilder som gör kontrasten mellan hennes styrka och bakomliggande skörhet direkt plågsam för åskådaren. Familj och vänner vittnar om hur hon bränner sitt ljus i båda ändar med agitation och tidningsutgivning parade med ständiga diskussioner med de intellektuella vännerna och parallellt med det ett intensivt konstnärligt skapande.
En månad före sin femtioårsdag faller Katarina Taikon ihop för att aldrig vakna upp igen. Filmen ger glimtar från en martyrs utdragna, plågsamma död. Under tretton år dras den tidigare så livskraftiga Katarina medvetslös runt i offentligheten, innan hon avlider 1995.
Det blir tydligt i filmen att Katarina Taikon, född 1932, var en förebåderska om en annan tid. Det är som om hon själv valde att agera i en radikalt annorlunda politisk epok än den hon faktiskt levde i. Som militant taleskvinna för romerna utsätter hon de långsamma, fundersamma och patriarkala socialdemokraterna i landets och Stockholms ledning för upprepade chocker. De blir charmade, rädda och tafatta i kontakt med hennes energi och pregnans, ovetande om att detta bara är början. En radikal utomparlamentarisk opposition ska snart utmana en alltmer förstelnad socialdemokrati i många fler frågor: avfolkning, strejkrätt och ett krig borta i Sydostasien för att ta några exempel. Aningen mindre charmad blir Ivar Lo-Johansson vars rasistiska syn på ”vandringsfolket” framstår som häpnadsväckande i dag.
Förmodligen är Katarina Taikon den första utomparlamentariska politiker som får betonghäckarna att skaka i sina fästen. Hon uppnår stora segrar i sin kamp, framför allt lyckas hon genomdriva romernas rätt till fasta bostäder och skolgång, i varje fall formellt. Hon misslyckas däremot med att övertyga regeringen om att romska familjer som överlevt koncentrationslägren ska få en fristad i Sverige. Regeringen med Olof Palme i spetsen har bestämt att romerna inte kan räknas som politiska flyktingar.
I filmen har den socialdemokratiska regeringen en viktig roll, men jag önskar att filmen hade satt in romernas situation i ett vidare ideologiskt och kulturellt sammanhang. Bristen på politisk kontext är förvånande, eftersom Gellert Tamas, som tillsammans med Lawen Mohtadi regisserat filmen, skickligt har vävt ihop det personliga med det politiska i succéböcker som Lasermannen och De apatiska.
Detta är en tid när de nationella minoriteterna inte finns, i den meningen att de inte uppfattas som sådana av de politiska partierna eller av offentliga debattörer i Sverige. En enskild individ må vara tornedalsfinne, jude eller zigenare, men de grupper dessa personer tillhör görs fortfarande osynliga eftersom majoritetssamhällets hegemoni så självklart råder.
Katarina Taikon reser sig inte för sin egen sak, utan för det zigenska folket, för ett föraktat och lidande kollektiv i flera länder, offer för sekler av förföljelser och för Förintelsen. Det är något nytt i svensk politik och pekar framåt mot en minoritetspolitik som skulle ta form först 30 år senare. Tyvärr ger inte filmen helt rättvisa åt det revolutionära anspråket i Katarina Taikons retorik: Erkänn att det finns en trakasserad minoritet! De styvbarn som Per Albin Hansson i ett berömt tal säger inte finns i folkhemmet, de existerar, och ni vet vad de heter, ni har själva sett dem, säger Katarina Taikon. Att hon benämner en minoritet och presenterar den på den politiska scenen, det är något nytt och oväntat som förklarar handfallenheten, men också respekten för henne, hos makthavarna.
Om filmens fokus i hög grad ligger på spänningsfältet mellan romernas kamp för rättvisa och den politiska makten, så ligger fokus i Lawen Mohtadis biografi Den dag jag blir fri på en ung kvinnas utveckling av kunskaper och självförtroende. Biografin skildrar Katarina Taikons uppväxt i familjens vintertid hälsofarliga läger, knuffade från kommun till kommun, och en barnhemsplacering långt från familjen – två erfarenheter som blev bärande motiv i författarskapet.
Ett tema är också Johan Taikons försök att få skolan att öppna dörren för barnen. År 1942, då Katarina fyller tio, slår familjen läger utanför Linköping. Fadern och barnen ger sig av till folkskolan där. Utanför rektorsexpeditionen inleds ”en lång och tyst väntan där hennes pappas raka hållning sakta sjönk ihop i takt med att minuterna gick”. När de väl blir insläppta förklarar rektorn att andra föräldrar skulle motsätta sig barnen Taikons placering i en vanlig klass. En enskild lärare förbarmar sig och erbjuder en timmes specialundervisning om dagen i lägret. Lokalsamhället hålls okunnigt: ingen ska få veta att några romska barn bekantar sig med alfabetet. Först 13 år gammal börjar Katarina i något som liknar reguljär skola, dock helt segregerad.
Katarina får strax efter skolstarten finna sig i att bli bortgift – det vill säga det gör hon inte alls!
Mohtadis skildring av lägerlivet i bok och film saknar all exotisering och idyllisering. I den stora familjen finns kärlek och omtanke men också uppslitande familjekonflikter, fördomsfullhet och våld mot barn. Katarina får strax efter skolstarten finna sig i att bli bortgift – det vill säga det gör hon inte alls! Hon är endast 14 år när hon rymmer från sin make, hem till familjen, men snart också därifrån. Hon hittar Stadsmissionens flickhem i Gamla stan som erbjuder en tillflykt och en vändpunkt. Snart inleder hon kontakter med den stockholmska kultureliten, först personifierad av dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff. Han ger Katarina och syster Rosa roller i en spelfilm vars förljugenhet demaskeras grundligt av dokumentärfilmens regissörer.
Med tanke på den sena skolstarten och korta skoltiden visar flickan Katarina prov på extraordinär intellektuell och konstnärlig förmåga. Under 1950-talet arbetar hon som skådespelerska, driver företag, studerar vid folkhögskola, genomgår ettårig handelskurs, får två av sammanlagt fyra barn och blir centralpunkt för en stor grupp unga författare och konstnärer. På 1960-talet tar den politiska kampen fart och åren 1963 till 1980 ger Katarina Taikon ut nio böcker för vuxna samt tretton barnböcker, varav några filmatiseras.
Innan Den dag jag blir fri kom ut var Katarina Taikon mest ihågkommen för bokserien om Katitzi, en klassiker i svensk barnlitteratur. Där arbetar hon med dubbelt tilltal, det vill säga berättelser som fungerar både för barn och vuxna. Ur historierna växer serien till ett vittnesmål om statlig och kommunal tyranni och om majoritetssamhällets oförståelse för en författigad och marginaliserad etnisk grupp.
Att Katarina Taikons politiska gärning lyfts fram i biografi och film är författaren och journalisten Lawen Mohtadis förtjänst. Vid sidan av forskning i arkiv och medier har hon utfört en lång rad intervjuer med närstående och samtida aktivister. En målsättning tycks vara att fånga Katarina Taikons liv i dess egen rätt, inte som ett exempel på marginalisering eller som ett ”fall” i en postkolonial analys. Det innebär till exempel att Katarinas uppenbara skönhet och romska kjolar och deras betydelse för kulturelitens förälskelse i henne ges en undanskymd plats. Biografin och filmen säger heller inte mycket om hur hennes dikt, prosa och barnlitteratur togs emot av romer, allmänhet och kritiker.
För några år sedan gav regeringen Södertörns högskola i uppdrag att bli vetenskapligt centrum för romani chib och planera för lärarutbildning i romskt språk och kultur. Fortfarande går få romska barn ut grundskolan och ännu färre tar studenten. I kurslitteraturen för de brobyggare som ska bygga länkar mellan romer och skola ingår naturligtvis Den dag jag blir fri. Jag undrar vilket mottagande boken får bland lärare och studenter. Angelina Dimiter-Taikon, adjunkt i pedagogik, säger att hon själv genom boken återupplever sin barndom och demonstrationerna på 1960-talet, som bröt mot den äldre generationens invanda rädsla för att ”klaga på samhället”. För studenterna ger boken nödvändig historisk kunskap om bakgrunden till deras dagliga arbete för romers likaberättigande i samhället, men också en kunskap om det ambulerande lägerlivet och dess förödande konsekvenser. Den dag de blir fria ligger i en avlägsen framtid för de flesta av Europas romer.
Lisa Öberg är docent i historia, verksam vid Södertörns högskola.
