Allt du skulle vilja veta om grekernas syn på sexualitet

Passion. Sexualitet. Kärlek. Åtrå. Erotik. Alla är begrepp som förekommer i Eva-Carin Gerös senaste bok och alla är begrepp som söker motsvara betydelsen eller uttrycken och effekterna av Eros. 

I Grekisk Eros erbjuds läsaren en mångfaldigad överblick av den grekiska kärleken och sexualiteten, med särskild tyngdpunkt på den senare. Boken är strukturerad i en lång rad kapitel som spänner över allt från vardagskärlek, prostitution till sexleksaker. De flesta av kapitlen är också rika, skrivna på ett lättillgängligt språk, där ordlistor över relevanta grekiska begrepp följs av illustrerande citat ur bland annat poeten Meleagros epigram och Aristofanes komedier. Det finns några kapitel som mest tycks finnas där för sin rubrik, vilket ger ett ojämnt och något forcerat intryck. Det gäller exempelvis avsnittet om sexleksaker som nämnts ovan, ett avsnitt som nog inte är redundant som sådant, men som är så pass kortfattat att det med fördel skulle kunna placerats inom något annat kapitel. Även kapitlet kring sex och mat lämnar mig med mer kunskap om samtida exempel än om de antika grekiska och innehållet dyker delvis upp med andra ordval i andra delar av boken.

Ett återkommande tema är de samkönade relationerna mellan män, vilket inte är särskilt oväntat, eftersom just detta sedan länge utgjort en mer eller mindre central del av diskussionerna kring den antika kärlekskulturen och litteraturen. Redan när humanisterna började läsa och översätta de antika texterna i det tidigmoderna Italien var detta ett svårhanterligt tema, vilket jag återkommer till senare. I Grekisk Eros både fördjupas och breddas diskussionen kring samkönad kärlek och åtrå, och författaren väjer inte för sådant som eventuellt kan störa en modern läsare. Tvärtom är det nödvändigt att skildra både det främmande och det komiska för att ge en rättvisande bild av den grekiska erotikens uttryck, liksom för att utmana idén om föreställningar och normer gällande skönhet, genus, kärlek och sexualitet som på förhand givna. Gerö förklarar att det vi kan lära oss är att ”i stort sett inga normer på området är naturgivna och självklara”.

Här tycks författaren tala direkt med queerteorins främsta, Judith Butler, som på liknande sätt förklarar att vi måste förstå hur normer skapas i sina historiska sammanhang. Gerö lägger exempelvis stor vikt vid hur grekerna fascineras av och upphöjer ungdomlig skönhet, hur man gestaltar en beundran för och attraktion av unga pojkars (och till viss del flickors) kroppar och på hur ideal gällande just kroppsligt begär ser annorlunda ut när vi söker oss drygt 2 500 år tillbaka i tiden. Vi finner dessa ideal gestaltade i Platons välkända filosofiska verk Gästabudet och Faidros, men Gerö söker sig även bortom de mest citerade exemplen. Återkommande är Meleagros som tycks ha lämnat en särskilt generös mängd epigram på temat samkönad kärlek till eftervärlden, men även Straton låter sig höras på samma tema. 

Ett annat exempel finner vi i avsnittet om prostitution, där Gerö citerar några för mig mindre kända rader av den mer välkände Alkaios. Han är en av de första kända diktarna med försmak för dryckesvisor, samtida med Sapfo på Lesbos under 600-talet före vår tideräkning, och här skriver han om den uppvaktade unge mannen Protarchos motstånd: 

Protarchos är vacker men motspänstig. Men han kommer att bli idel vilja senare, när hans ungdoms fackla falnar

Detta motstånd, avvisandet, hör till spelets regler. Spelet, som här sker mellan den äldre mannen (gr. erastes), ofta i 30-årsåldern, och den yngre mannen (gr. paidika), gärna i 16-årsåldern med knappt begynnande skäggväxt, kräver att den yngre ska stå emot och visa sig svårfångad inför den äldres försök att förföra och uppvakta. 

Gerö talar om vår tids ungdomar som läser dikten och ser sig själva i den hopplösa kärlekslängtan som driver diktjaget till självmord.

En modern läsare kan också känna sig främmande inför den grekiska inställning till sexakten som sådan och även synen på det sexuella begäret. Grekerna såg sex som ett begär lika naturligt och vardagligt som att äta mat när man är hungrig, menar Gerö. Redan i inledningen framhäver hon direktheten och expliciteten i de antika texterna, vilket också färgar hennes eget språk till viss del. Detta är till fördel för innehållet enligt min mening, eftersom det inte finns någon anledning till omskrivningar eller skönmålning i en modern läsning. Det har forskare och översättare historiskt ägnat sig åt, för som vi vet är läsning och uttolkning en spegling av samtidens normer och värderingar.

Gerö skulle med fördel kort ha kunnat nämna den tidigmoderna receptionen av exempelvis Platons Gästabudet, som 1400- och 1500-talets uttolkare och översättare fann ytterst problematisk genom upphöjningen av och naturligheten i de sokratiska relationerna. I den kristna renässanskontexten hanteras detta på olika sätt.Florentinaren Marsilio Ficino (1433–1499), som är den första att översätta samtliga Platons verk till latin, förklarar till exempel ganska typiskt den hedniska filosofin som allegorisk. Andra översättare utelämnar helt sonika vissa passager. 

Gerös grepp och språk är populärvetenskapligt och hon rör sig främst mellan vår egen samtid och den antika tiden, dock med vissa nedslag i andra tiders litteratur, som Gustave Flauberts Madame Bovary. Med sin gedigna bakgrund som forskare och författare av böcker som Grekiska – Språket, kulturen, myterna (2008) innehar hon en auktoritativ röst inom fältet, vilken hon också använder sig av i Grekisk Eros. Även om jag är medveten om genrens villkor kan jag i vissa avsnitt efterlysa fler konkreta referenser till just forskning inom ämnet, som är så diskuterat och debatterat redan i tidigmodern reception av den grekiska (och romerska) antika litteraturen. Det är ett medvetet val från författaren, då hon valt att inkludera ett avslutande avsnitt, tydligt markerat i annan pappersfärg än huvudtextens, som fyller en mer vetenskaplig funktion. Här finner vi ett antal essäer, tidigare publicerade i andra sammanhang, samt en fin brevväxling med Vilgot Sjöman kring figuren Alkibiades ur Platons Gästabudet. 

Gerö återkommer till vikten av att se paralleller till vår egen samtid och citerar både den tyska rockgruppen Rammstein och filmer som Ang Lees Brokeback Mountain. Det första kapitlet i Grekisk Eros som avhandlar de mest grundläggande begreppen kring temat, såsom pothos (längtan) och hedone (njutning), öppnas av den kanske mest kända av de antika poeterna, nämligen Sapfo och hennes ”Gudars like”, en av de absolut mest citerade dikterna ur den antika litteraturen. Gerö talar om vår tids ungdomar som läser dikten och ser sig själva i den hopplösa kärlekslängtan som driver diktjaget till självmord. Hennes tolkning är dock en av flera möjliga och jag skulle gärna se en presentation av något alternativ. Den död som poeten beskriver skulle inte minst kunna vara en metafor för extasen, orgasmen, som tanken och minnet av kärleksobjektet leder till. Sapfo återkommer i ett senare kapitel, ”Kvinnligt, Manligt och mittemellan”, och där fördjupas den analytiska diskussionen på ett intressant sätt till att röra sig kring kön, genus och sexualitet.

Samtidigt för Gerö ett resonemang kring risken för anakronism och förklarar hur begrepp som sexualitet, homosexuell och heterosexuell inte existerar i de antika eller tidigmoderna vokabulärerna. De är myntade under sent 1800-tal och i dag förstår vi de nämnda begreppen som starkt kopplade till identitet och subjektivitet. Här skiljer vi oss från de antika grekerna som till exempel mer fokuserade på vem som var aktiv respektive passiv i själva samlaget för att skilja på graden av manlighet eller på manligt och kvinnligt, en värdering som levde kvar långt efter den grekiska storhetstiden tagit slut. I vår läsning av de antika texterna måste vi ha denna vetskap närvarande för att inte läsa in för mycket av oss själva i texter och kontexter, som bör förstås på sina egna villkor.

Med andra ord är det en balansakt att diskutera den grekiska kärlekskulturen, eftersom den på flera sätt kan relateras till vår egen tid, även om betydelser och verkningar av Eros skiftat flera gånger genom vår historia, mycket på grund av de normer samhället skapat kring sexualitet, genus och utövande av olika former av kroppsligt begär. Gerös folkbildande grepp om ämnet tillgängliggör den antika världen för oss – oavsett om vi är initierade i ämnet eller inte – en värld som på olika sätt är relevant, begriplig, fascinerande och främmande på samma gång.

Publicerad i Respons 2018-2