Alltför ointresserad av det som hon vill diskreditera

I kapitlet om ”Förnuft” i Andens fenomenologi från 1807 skildrar Hegel en form av medvetande som han kallar ”hjärtats lag”. Denna gestalt pekar ut de kollektiva sederna i ett samhälle som förtryckare av individens känslomässiga innerlighet, eftersom de såsom yttre och gemensamma måste förbli främmande för den enskildes uppfattning om etik och rätt. Så företräder den en humanism enligt vilken ”varje hjärta måste känna igen sig självt i det som är lag”, i stället för att underkasta sig offentlighetens kyliga, rigida makt, med dess ”frossande despoter”. Men därmed hamnar medvetandet – som alltid hos Hegel – i en dialektisk motsägelse: förverkligandet av vars och ens hjärtas lag kräver ju en ofrånkomlig övergång från det inre till det yttre, och riskerar därmed att än en gång förvandlas till en ordning som inte tar hänsyn till den enskildes värderingar. I sina försök att ta sig ur motsägelsen riskerar detta känsliga hjärta att självt bli en despot. Så måste det bearbeta insikten om att verkligheten med nödvändighet är splittrad i inre och yttre, med den övergripande uppgiften att omvandla denna söndring till en enhet. 

Att ha denna passage i bakhuvudet är givande när man försöker förstå varför världens mest kända personlighetstest, Myers-Briggs Type Indicator (hädanefter MBTI), med teoretisk utgångspunkt i Carl Gustav Jungs Psykologiska typer från 1921, ställer upp det så kallade ”introverta kännandet” mot det ”extroverta tänkandet”, som båda sägs utgöra två av sammanlagt åtta kognitiva funktioner i människans kollektiva Själv. Medan det introverta kännandet handlar om personliga, intima värderingar, ser det extroverta tänkandet till ett pragmatiskt planerande, som utgår från en rationell och systematisk inställning till världen.

Dessa två står inte bara i konflikt med varandra, till exempel i fråga om lagar, utan är också varandras oumbärliga komplement. Motsättningen, missförstånden och förmedlingen mellan dem äger därför inte bara rum i form av två principer i världen, utan också i ett och samma psyke. Är spänningen särskilt framträdande, så handlar det enligt Jung och MBTI om grunden till en psykologisk typ. Typ avgörs därmed av vilka kognitiva funktioner som mest och minst kommer att prägla vår psykologiska disposition och därmed vår orientering i världen.

Därför kan MBTI och dess popularitet egentligen bara förstås utifrån en analys av de kognitiva funktionerna, med en blick för deras släktskap med olika filosofiska kategorier. Så kan man jämföra Kants förståelse av relationen mellan åskådning och tänkande med MBTI:s bredare åtskillnad mellan perceptions- och omdömesfunktioner. Och som en röd tråd genom filosofihistorien går en artikulering av skillnaden mellan det sinnliga och det översinnliga, ekande i Jungs differentiering mellan en sensorisk och en intuitiv perception av verkligheten, där den förra interagerar med tingen i deras konkreta, sinnliga givenhet, medan den senare ser till deras väsen, möjligheter och mening.

Motsättningen, missförstånden och förmedlingen mellan dem äger därför inte bara rum i form av två principer i världen, utan också i ett och samma psyke.

Man kan dock inte vänta sig reflektioner av detta slag när Merve Emre, docent i engelska vid Oxfords universitet, tar sig an MBTI:s historia i Vilken typ är du? – Varför du inte kan lita på personlighetstester, eftersom Emre visar sig vara så gott som helt ointresserad av teorin i fråga, samtidigt som hon är ute efter att diskreditera den. Det gör att frågan om vilken auktoritet som krävs av den som kritiserar, eller för den delen bekräftar en teori med filosofiska implikationer, inte kan undvikas. 

Emres syften med boken är flera. Genremässigt är det en biografi över de två kvinnorna bakom testet och teorin, modern och dottern Katharine Cook Briggs och Isabel Briggs Myers. Få känner till vilka de var och historien bakom deras verktyg. På denna punkt är Emres studie välbehövlig. Samtidigt är det en undersökning av den större marknaden och hypen för personlighetstest i 1940- och 50-talets USA, där 60 procent av alla företag år 1956 sades använda sig av någon form av test. Användare var även skolor, sjukhus och kyrkor som ville ”modernisera sina organisationer”. 

Katharine Cook – Cook Briggs som gift – föddes 1875 i Michigan och utvecklade tidigt en skepsis mot det vetenskapliga tänkandet, för att i stället sysselsätta sig med det ”personliga, brinnande, subjektiva och religiösa problemet med personlig frälsning”. När hon redan vid 18 års ålder gått ut college och blivit hemmafru och mor till Isabel – Briggs Myers som gift – föds idén att omvandla hemmet till ett ”laboratorium” för personlighetsutveckling, med dottern som primärt testsubjekt. Tanken var inte bara att hjälpa barn att utveckla sina inneboende psykologiska resurser, utan även att ta reda på vilka slags arbeten de kunde tänkas passa för. 

När Katharine börjar läsa Psykologiska typer får hon en helt ny grund att stå på i sina undersökningar. Det faktum att Jungs tänkande redan då avvisas av behavioristiska psykologer som ”metafysiskt”, är snarast vad som drar henne till honom. Jung själv medgav öppet att hans teorier inte var tänkta att bevisas genom modern vetenskap. 1926 publicerar Katharine sin första systematiserade presentation av Jungs typteori i en tidskrift, där hon instruerade läsarna om hur de kunde tillverka egna indexkort för att själva testa vilken typ de tillhörde. Med detta börjar arbetet med att göra teorin tillämpbar. Emre beskriver Katharines kommande relation till Jung som bitvis osedlig, intensiv, den involverar både brevskrivande och försök att själv ta sig an främmande barn hemma för jungiansk analys. 

Det är dottern, Isabel, också hemmafru, som skulle komma att utveckla moderns idéer till ett enhetligt frågeformulär, en ”indikator”, som till skillnad från andra samtida personlighetstest inte sorterade sina testsubjekt i dugliga och icke-dugliga, utan i stället kartlade deras preferenser för de olika kognitiva funktionerna. Utifrån dessa preferenser utkristalliserades sammanlagt 16 personlighetstyper, sammanfattade i akronymer som ”INTP” (introverted iNtuitiv thinking perceiving) och ”ESFJ” (extroverted sensing feeling judging). Härmed fick teorin en klarhet och skärpa som den saknat hos Jung – typerna uttolkades som mer avgränsade, men även mer sammansatta än Jung hade tänkt. Genom Isabel och hennes arbete för Edward Hay, en av Philadelphias första personlighetskonsulter, fördes testet ut i offentligheten. Från 1945 börjar MBTI att spridas längs östkusten, med allt från statliga institutioner till företag som kunder.

En intressant vändning kommer när en statistikdoktor vid Educational Testing Service i Princeton brutalt avvisar verktygets validitet. Det blir därefter på den amerikanska västkusten som MBTI återupptas. I Los Angeles och Florida träffar Isabel ”människor som, utan att vara tyngda av datorer och algoritmer, hade omfamnat en mer vidsynt inställning till Jung”. Varför de fanns just här är ett ämne i sig.

När Isabel år 1975, fem år före sin död, sålde sitt verktyg till Consulting Psychologists Press i Oakland, var hon orolig över att företaget var mer inriktat på att lansera det som en snabb handelsvara än att förstå dess djup. Enligt Emre fick hon rätt: utan etiska betänkligheter såldes det vidare till gamla och nya målgrupper. Så får testet till sist den utbredning och popularitet det än i dag åtnjuter, medan det förenklats alltmer, ända tills det blivit ”en parodi på sig självt”. Man får sannerligen en känsla för det problematiska med industrin.

Trots den ambitiösa framställningen finns flera problem med både den biografiska framställningen och Emres ansatser. Dels är boken full av irrelevanta utvikningar och detaljer och hade kunnat kortas väsentligt. Hit hör nästan hela kapitlet ”En perfekt spion”. Dels är detaljblicken ofta knuten till en subtil sexism, som Emre, själv kvinna, riktar mot Myers Briggs. ”För att förstå vad Myers-Briggs Type Indicator är idag”, skriver Emre på ett ställe, ska vi föreställa oss Isabel ”klädd i sin favoritklänning i blå nylon med små rosa blommor.” Beskrivningen av kvinnornas kläder är genomgående mer omfattande än redogörelsen för deras teori. Adjektiv av typen ”tvångsmässig” och ”underlig” bidrar vidare till en bild av två överspända och neurotiska hemmafruar som förirrat sig från sina rätta platser vid härden, snarare än två självständiga och innovativa tänkare. Hur hade deras gärning beskrivits om de varit nytänkande män? 

Genusproblemet tangerar bokens största svaghet: Emres vägran att utförligt presentera och än mindre förstå Myers Briggs – och Jungs – tänkande. Den svenska undertiteln – Varför du inte kan lita på personlighetstester – är direkt missvisande, eftersom inget svar alls ges på den frågan. Den avviker dessutom alltför kraftigt från den engelska, som är The Strange History of Myers Briggs and the Birth of Personality Testing.

Den som inte är bekant med MBTI innan blir inte mycket klokare av boken. Även en egentlig behandling av den mer övergripande frågan om identitet och personlighet saknas, trots att Emre konstaterar att ”idén om herravälde över sig själv genom självkännedom har utgjort grundbulten i västerländsk filosofi, från de gamla grekerna till Foucault”. Undantaget härvidlag är just Foucault, genom vars teorier hon kommer fram till den i sig tänkvärda analysen av MBTI som en självteknologi. Men varken Jung eller Myers Briggs tillåts komma till tals som tänkare inom denna kontext. 

En förståelse av teorin bakom MBTI är dock förutsättningen för den kritik av dess tillämpning och anspråk på vetenskaplighet som Emre ansluter sig till. Här kan vi utgå från Jungs och Katharines egna aningar om teorins ”ovetenskaplighet”. Men att teorin aldrig har varit vetenskaplig är inte dess svaghet eller grund för att avfärda den. I själva verket är den ju ett försök att visa hur den naturvetenskapliga blicken, det vill säga den blick enligt vilken tingen undersöks med avseende på sensorisk mätbarhet, är ett perspektiv på verkligheten bland andra i ett större spektrum, där det intuitiva seendet är ett annat, med en egen giltighet och domän. Till intuitionens domän hör också själva typteorin och dess överblick som sådan, varför dess grepp om människan alltså är större än vetenskapens. Så kan teorin varken bevisas eller avvisas vetenskapligt, utan bara prövas och kritiseras intuitivt. På så vis följer den det filosofiska tänkandets premisser och bör närmast bedömas som ett försök till en Självets fenomenologi. 

Därför är MBTI:s egen tilltro till sitt test också så olycklig. Förutsättningen för ett ”objektivt” test är att det tolkande subjektet abstraheras bort. För Jung var det dock givet att psykologi bara kan bedrivas inom paradoxen att undersökningens objekt också är dess subjekt. Därför kan reflektionen kring typ bara genomföras som ett personligt åtagande, ledd av en kritisk själv-hermeneutik. Det teorin är ute efter är inte personlighetens innehåll, individualitet eller öde, utan snarare ett övergripande mönster i det ramverk inom vilket allt detta utspelar sig, det ramverk genom vilket vi varseblir oss själva och världen. Det säger sig självt att en sådan rannsakan av det mänskliga inte är för alla. 

Med en kritisk-filosofisk blick kan man också vända på Emres undran över varför vi fått för oss att typer existerar. Snarare är det idén om en fritt svävande och oändligt böjlig personlighet som borde granskas som en naiv metafysisk fantasi, en fantasi om en fri tillgång till själslig gränslöshet.

Med en kritisk-filosofisk blick kan man också vända på Emres undran över varför vi fått för oss att typer existerar. Snarare är det idén om en fritt svävande och oändligt böjlig personlighet som borde granskas som en naiv metafysisk fantasi, en fantasi om en fri tillgång till själslig gränslöshet. I verkligheten demonstrerar vi begränsning och återkommande mönster i allt vi gör, och därmed också en intuitiv förförståelse av de ungefärliga spelplanerna för vår egen och andras personlighetsutveckling. Men om egot på sätt och vis har en naturlig tendens att hävda omnipotens, så är det till sist, för att åter tala med Jung, dess skugga som avslöjar det fåfänga i dessa anspråk. De dimensioner av verkligheten som vi avvisar och förblir mest främmande för säger mer om oss än betygandet om obundenhet. 

Den fråga som MBTI lämnar öppen är dock frågan om hur förhållandet mellan en besinning av egots ändlighet och Självets helhet och oändlighet faktiskt ser ut. Kanske kan bara den självkontemplerande intuitionen besvara detta.

Publicerad i Respons 2020-3