Andra världskriget som en maktkamp mellan imperier

Givet hur mycket som det har forskats om andra världskriget ska det mycket till för att motivera nya publikationer. Men den som botaniserar hos bokhandlare i Paris, London eller Köpenhamn kan inte undgå att reflektera över hur hemlandscentrerat utbudet av historisk litteratur ter sig. Det gäller även för välsorterade bokhandlare i Moskva och andra ryska storstäder; fokus ligger på Rysslands krig, särskilt på 1900-talet. Det som dock skiljer ut den nutida ryska bokutgivningen är att – jämfört med Västeuropa och USA – proportionellt mycket mer översätts till ryska från andra europeiska språk. Verken har sedan lätt kommit in i de debatter om andra världskriget som förs i Ryssland och blivit självklara referenser även där. Alltsedan Gorbatjovs glasnost tar forskare i Ryssland sig an teman som varit undanskymda, tabubelagda eller censurerade. Ryska militärhistoriker har på 2000-talet fördjupat bilden av Stora Fosterländska kriget 1941–45 (som är den gängse ryska termen) med rättframma analyser om kraftmätningen mellan Tyskland och dess allierade och Sovjetunionen. Ett 12-bandsverk är det mest imponerande tillskottet. Det innehåller detaljerade skildringar av såväl de stora drabbningarna, underrättelsetjänsterna, partisankriget, den krigsindustriella omställningen som de viktiga strategiska överenskommelserna mellan de allierade, inklusive data om det viktiga krigsmateriella stödet från USA och Storbritannien.

Två stora synteser som nyligen har publicerats på engelska kommer nog att så småningom även nå många läsare i Ryssland och där väcka skiftande respons bland läsare som är väl förtrogna med dessa teman. De två huvudfrågorna kan formuleras sålunda. För det första, hur kan andra världskriget, som traditionellt ges en kronologisk ram 1939–1945, med fördel skildras i en tidsmässigt och geografiskt bredare kontext? För det andra, hur lyckades Sovjet mobilisera landets resurser och hela befolkningen för det totala kriget så att striderna på östfronten 1941 till 1945 i många hänseenden avgjorde hela världskriget?

Den första breda frågeställningen behandlas i Richard Overys lika omfångs- som uppslagsrika bok Blood and Ruins – The Great Imperial War, 1931–1945. På närmare niohundra sidor resonerar Overy kring de olika krigsscenerna och kompletterar redogörelserna med hänvisningar till den omfattande litteraturen i dessa frågor, i fotnoter med liten stil på drygt ett sjuttiotal sidor.

Overy tar ställning mot den konventionella bilden av världskriget som framställer Hitler, Mussolini och den japanska militären som orsakerna till alltmer omfattande krig. De var enligt Overy enbart en av krisens effekter. Förhistorien till världskriget breddas till att behandla den ur ett globalt perspektiv, i vilket såväl händelserna i Japan och Kina som i Mellanöstern och Nordafrika tas upp. Han noterar att historiker har beskrivit första världskriget som ett resultat av den globala imperialistiska ordningen. Denna världsordning dominerades av Storbritannien och Frankrike och utmanades av Tyskland som betraktade sig som en stat vars överlevnad berodde på att den kunde erövra egna imperiezoner. Om detta varit gängse uppfattningar så gäller bedömningen desto mer om andra världskrigets bakgrund. På 1920-talet fanns tre nationer – Tyskland, Japan och Italien – som ansåg att deras nationella identiteter var hotade ifall de inte kunde utvidga sitt inflytande. Japan var således den första expansionistiska staten, invaderade Kina år 1931 och utvidgade därefter framgångsrikt sig välde från Kinas fastland till omkringliggande stater.

Mussolini invaderade Etiopien och hade några år mer långtgående planer för erövringarna runt östra Medelhavet. Overy granskar hur den italienska krigsmakten förändrades på 1930-talet. Hitler hyste inte några världserövringsplaner, utan framhärdade i att Tyskland saknade ett tillräckligt stort territorium för att försörja en växande befolkning. Att med etniska motiveringar annektera områden som Österrike, Sudet-regionen och därefter hela Tjeckoslovakien var lättare. Uppgiften att krossa Polen som inte gick med på förhandlingar om passage till Danzig, stod näst på tur. Overy menar att Hitler blivit förvånad över att Frankrike och Storbritannien förklarade krig 1939, eftersom de tidigare visat prov på svaghet och eftergivenhet mot nazistisk expansion.

De strikt militära delarna av skildringarna finns med men hålls till ett minimum. Desto mer skildrar Overy hur resonemangen generalerna sinsemellan tedde sig på ömse sidor. Genom analysramen av hur kampen mellan uppåtsträvande imperiestater och de etablerade imperierna faktiskt tedde sig från 1930-talet och framåt ger Overy en ny tolkning av de stora skeendena. Därmed överges en traditionell retorik om hur de allierade, Storbritannien i främsta rummet och därefter USA, uteslutande skulle ha stått för den goda sidan i kampen. Försöken att i det längsta behålla sina territoriella imperier i Asien och Afrika kom ju att prägla en brutal politik fram till 1960-talet.

Dynamiken i de stora världshistoriska vågorna återspeglas i Overys disposition av stoffet. Genom Versaillesfreden syftade Storbritannien och Frankrike till att konsolidera sina imperier, men utmanades av Japan, Italien och inte minst Tyskland. Skildringarna av händelseutvecklingen i Asien spänner över många bataljer. Här förklaras varför Japan hade relativt enkla framgångar i Stilla havet, Kina och mot de franska kolonierna i Sydostasien. Förenta staternas isolationism och avvaktande hållning inför de alltmer omfattande striderna i både Europa och Asien exemplifieras med pregnanta beskrivningar. Genomgående har Overy tagit med statistiska data om de olika ländernas ekonomiska, och särskilt deras militär-industriella förmågor.

Boken är ett gott exempel på hur forskare kan bygga upp en storslagen syntes. Overy fullföljer många trådar i sina tidigare arbeten. Han var från början specialist på den nazityska ekonomin. När dess teman föreföll tillräckligt analyserade fokuserade han i stället på den sovjetiska krigsmakten. Ett första resultat var Russia’s War med undertiteln A History of the Soviet Effort, 1941–1945 som för en anglosachsisk publik koncist förklarade hur de stora slagen på östfronten haft avgörande betydelse, detta som motvikt till en snävare tradition i brittisk historieskrivning som tendentiöst uppförstorat betydelsen av landets egna framgångar (slaget vid El Alamein). Därefter tog sig Overy an att jämföra den sovjetiska respektive nazityska diktaturen ur en rad aspekter. The Dictators med undertiteln Hitler’s Germany and Stalin’s Russia utgör fortfarande ett av de bästa bidragen till den flora av komparativa skildringar som kom fram i början av 2000-talet, ofta som ett resultat av att allt fler forskare hade publicerat sina rön ur de nyöppnade ryska arkiven, och som tvingade fram revideringar av gängse, traditionella skildringar.

De tre inledande kapitlen i Blood and Ruins skildrar alltså hur kampen mellan dessa imperiestater utvecklades. Därefter följer kapitel om krigets ekonomiska förutsättningar när de totala resurserna mobiliseras. Overy tar upp en rad teman, tidigare ofta kontroversiella, bland annat om hur själva krigföringen barbariserades och alltmer drabbade civilbefolkningen. Många resonemang kretsar kring hur och i vilken omfattning de olika staterna lyckades med att förmedla sin propagandabild till de stridande. Författaren noterar vilka typer av information som sedan undergrävdes av motgångar på slagfältet.

Overy lyckas alltså för en europeisk läsekrets med att väsentligt bredda skildringen inom en monografis ramar. Sällan har ett världshistoriskt förlopp kunnat framställas så detaljerat och spänna över flera decennier och alla kontinenter. Här behandlas det mesta, från 1920-talets omvärderingar av fredsuppgörelserna fram till andra världskrigets efterdyningar på 1950- och 60-talet, inte minst de fornstora imperiernas fastklamrande vid sina kolonier i Asien och Afrika. Vidare ger Overys skildringar av slagfälten i Europa ett gediget ramverk för att förstå hur Sovjetunionen efterhand kom att bli den i alla hänseenden starkaste makten efter 1945. Då hade krigets utveckling konsoliderat Moskvas intressesfär, tvärtemot vad den brittiska ledningen i det längsta hade hoppats kunna undvika.

Fascinerande i Overys detaljerade framställning är hur han trots en myckenhet av tillräckligt detaljerade skildringar av enskilda händelser, successivt och pregnant sammanfattar de olika etapperna i det stora dramat. Undertiteln ’Det stora imperie-kriget 1931–1945’ pekar just på en kronologisk referensram som visserligen inte är alldeles originell, men som inbjuder till omtolkningar. Det som slentrianmässigt kallas andra världskriget kan enligt Overys nya ramar bättre förstås som ”det stora kriget mellan imperierna/imperiekriget 1930 – 1945”. Händelserna avslutade ett sekel med globala imperiers expansion som nådde sin kulmen med Italiens, Tysklands och Japans expansionistiska framstötar på 1930- och 1940-talet, innan det övergick i det största och mest förödande kriget i mänsklighetens historia, vilket följdes av slutet för alla territoriella imperier.

Centralt i Overys bok är hur krig i denna enorma skala kunde utkämpas, hur staterna klarade försörjning av insatsvaror och hur uppoffringarna betalades. Läsaren får en god bild av vad en massiv mobilisering av staternas totala resurser omfattade. Overy resonerar vidare intressant kring hur de olika staterna byggde upp sina narrativ, ofta som renodlad propaganda för att försvara det egna landets agerande. Man blev alltmer på det klara med hur den ena eller andra typen av skildringar i verkligheten kunde stärka moralen bland civilbefolkningen lika väl som bland de stridande förbanden. Overy skildrar hur krig från 1930-talet och framåt förhärdade uppfattningarna om vad som var tillåtet. Den japanska arméns agerande i Kina och Sydostasien innehöll många exempel på barbariska typer av straff mot både krigsfångar och civilbefolkning. Kriget på östfronten 1941 och framåt var lika dödligt för civilbefolkningarna som för militären.

Overys Blood and Ruins stimulerar till funderingar kring de olika alternativ som låg i fatet kring mitten av förra seklet. Boken innehåller även kontrafaktiska resonemang om och kritiska granskningar av många schablonartade tolkningar. Ett massivt verk på tusen sidor med en detaljerad apparat av noter med pregnanta tips om fortsatt läsning borde stimulera inte bara habituéer, utan även hugade doktorander och studenter. Som nämnts ovan har historieskrivning om andra världskriget tenderat att hållas inom snäva geografiska gränser, med dominans för det egna landets perspektiv. Här föreligger nu en gedigen syntes i det stora formatet som testar de flesta perspektiv och därmed blir desto mer uppfordrande.

Den sovjetiska hemmafronten analyseras ingående och med ett omfattande primärmaterial ur arkiv från olika landsdelar i Sovjetunionen i Fortress Dark and Stern av Wendy Goldman och Donald Filtzer. Goldman har forskat om den sovjetiska familjepolitiken och om kvinnorna i sovjetiska industriföretag. Hon har vidare gjort detaljerade studier av hur den stora terrorn 1937–38 iscensattes på lokal nivå. Filtzer har i en rad monografier analyserat hur sovjetiska arbetares villkor förändrades från 1930-talet och fram till Chrusjtjov-perioden. I det här föreliggande verket har Goldman och Filtzer tillsammans tagit sig an att förflytta fokus i krigshistorien från de stora fältslagen och militärtekniska avgörandena. I stället presenteras ett omfattande primärmaterial ur arkiv från olika landsdelar i Sovjetunionen som på ett stimulerande sätt fördjupar innebörden i begreppet hemmafronten. De flesta av bokens referenser hänför sig till primärkällor i de ryska arkiven. En viktig del är de källkritiska reflektioner som inflikas i narrativet.

De tidigare skildringarna av den sovjetiska hemmafronten, som baserades på det som varit känt genom i första hand sovjetisk litteratur, lyckades visserligen i stort teckna bilden av hur Sovjet kunde mobilisera sina resurser, trots de omfattande förlusterna i krigets inledning 1941 och 1942. Exempelvis kunde Alexander Werth, som varit krigskorrespondent i Moskva för brittiska tidningar på 1940-talet, i sin bok Russia at War (1964 och senare) framställa det stora dramat bland både soldater och högt uppsatta befälhavare. Verket behåller sitt värde tack vare Werths pregnanta observationer runtom i landet och för hans intervjuer med en rad generaler. På samma sätt fungerar alltjämt standardverk om östfronten av John Erickson, Antony Beevor och David Glantz. Yngre forskare har visserligen kompletterat bilden av kriget på östfronten med skildringar av krigsåren i enskilda städer och regioner, däremot har det saknats motsvarande breda studier av hemmafronten på den sovjetiska sidan.

Fortress Dark and Stern beskriver de oerhörda erfarenheter som människorna i sovjetsamhället genomled på hemmafronten, från förödande ångest till fast beslutsamhet att segra till slut. Fram till slaget vid Stalingrad var utgången av striderna på östfronten ingalunda avgjord, men efter sovjetarméns segrar vid Stalingrad och Kursk 1943 kunde de flesta bedömare räkna med att Tyskland förlorat initiativet.

Wendy Goldman och Donald Filtzer har hämtat titeln Fortress Dark and Stern från en dikt av poeten Nikolaj Tichonov om ett utbombat fort. Verket, som är en genomarbetad skildring av hur den sovjetiska hemmafrontens föränderliga villkor från 1941 till åren efter krigsslutet 1945, är det första som genomgående baseras på material från nyöppnade ryska arkiv. De otaliga civila på den sovjetiska hemmafronten spelade en avgörande roll för de allierades seger i den globala kraftmätningen. Tyska trupper hade under 1941 och 1942 ockuperat sovjetiska industri- och jordbrukscentra, territorier som kunde plundras, i den mån de inte hunnit förstöras av den retirerande sovjetarmén. Civilbefolkningen utsattes för brutal terror om man inte samarbetade. Miljoner yngre fördes till tvångsarbete i Tyskland. Frågorna om hur flera miljoner judar, romer och andra folkgrupper drabbades av förintelse har blivit särskilt utforskade. 

Goldman och Filtzer skildrar hur de arbetande i industrierna och transportväsendet först lyckades rädda mycket av den sovjetiska kapaciteten. Åren 1941–42 genomfördes en evakuering av industriföretag utan tidigare motstycke i historien. Fabriker monterades ned och maskinparkerna transporterades främst på järnväg långt bortom det tyska bombflygets räckvidd. Denna enorma prestation innebar att över tvåtusen femhundra företag i stället kunde byggas upp i säkra områden öster om floden Volga och Uralbergen. 

Det är ingen överdrift att säga att både Rysslands och hela Europas fortsatta öde hängde på hur striderna i östra delarna av kontinenten skulle utvecklas. Författarna redovisar systematiskt hur sovjetledningen efter de första kaotiska veckorna, när Hitlers fälttåg ”Barbarossa” inleddes, relativt snabbt ändrade hela sin strategiska vision. Man bestämde sig för att helt enkelt evakuera så mycket som möjligt av den industri som fanns i europeiska delarna av Sovjet för att på tågsätt efter tågsätt, och i mindre utsträckning på pråmar och båtar, förflytta all denna utrustning långt bortom Luftwaffes räckvidd. Själva besluten om att evakuera industriföretag togs under stor dramatik sensommaren och hösten 1941. Så länge som möjligt upprätthöll man krigsviktig produktion i verkstäderna i Ukraina och södra Ryssland. Samtidigt stod godstågen beredda att lasta ombord maskiner och utrustning när krigsfronten närmade sig.

I de flesta fall kunde maskiner och utrustning från Leningrad, Ukraina och delar av ryska delrepubliken, förutsatt att transporterna inte förstörts av tyska förband eller flyg, därefter relativt enkelt integreras i befintliga företag. I andra fall gjordes i stället planer för att sätta upp helt nya företag i västra delarna av Sibirien. Så pressad var situationen att få fram krigsnödvändiga produkter att man inte sällan först anlade verkstäderna och startade krigsmaterielproduktion, för att först därefter bygga väggarna och taken, och sedan anlägga övriga nödvändiga utrymmen i de nya fabrikerna.

Sovjet lyckades även i stor utsträckning evakuera miljoner medborgare, alltså kvinnor och barn liksom äldre, från de hotade regionerna. Goldman och Filtzer granskar systematiskt hur de data som sedan arkivens öppnande på 1990-talet blivit tillgängliga, kompletterat, nyanserat eller rentav reviderat skildringarna. Det blir uppenbart att besluten ofta var mer improviserade än man tidigare beskrivit. I många andra fall lyckades man på regional nivå lösa otaliga problem som inte kunnat förutses. Inget kunde däremot kompensera förlusten av de bördiga landområdena i västra delarna av Sovjet; mer än hälften av Sovjets livsmedelsproduktion förlorades efter Tysklands invasion. Endast delvis kunde förlusten så småningom kompenseras av amerikanska livsmedel som ingick i de stora lend-lease-försändelserna. Sjukdomar grasserade och trots stora insatser led Sovjet en oerhörd befolkningsförlust på 27 miljoner människor, varav drygt tio miljoner hänförde sig till stupade och tillfångatagna vid fronterna.

Men förlusten av de bördiga landområdena i Ukraina och västra delarna av Ryssland gjorde försörjningsläget oerhört ansträngt; undernäring eller rentav svält blev omfattande, något som i sin tur ytterligare belastade sjukvården.

Det som särskilt utmärker Goldmans och Filtzers analyser är hur omfattande hungern var bland arbetarna i olika delar av hemmafronten. Man hade tidigt infört ett ransoneringssystem som dels skulle garantera att de hårdaste arbetena inom industrin fick tillräcklig näring, dels såg till att de allt knappare livsmedlen ändå skulle räcka till minsta tolerabla ransoner för dem som inte arbetade (ungdomar och äldre). Statens ansvar utsträcktes till att svara för försörjningen av livsmedel för hela befolkningen, samtidigt som staten kunde mobilisera miljoner för att arbeta tusentals mil från sina hemorter. Men förlusten av de bördiga landområdena i Ukraina och västra delarna av Ryssland gjorde försörjningsläget oerhört ansträngt; undernäring eller rentav svält blev omfattande, något som i sin tur ytterligare belastade sjukvården. Följderna av undernäring blev alltmer påtagliga under kriget och den sovjetiska läkarkåren kämpade för att motverka typiska bristsjukdomar. När miljoner flyktingar och evakuerade strömmade österut började epidemier grassera på många platser. Hälsomyndigheterna kämpade för att implementera strängare regler för allmän hygien, med stora satsningar på badhus och bastuanläggningar, liksom på att så tidigt som möjligt bromsa spridning av smittsamma sjukdomar.

Det framgår tydligt av Goldmans och Filtzers analyser hur viktig grundforskning om Sovjet faktiskt är. I takt med motgångarna för Röda armén under 1941 och 1942 skärptes lagstiftningen för både soldater och civila, särskilt när det gäller desertering och avvikelse från arbetsplatser. Källmaterial som i dag är tillgängligt visar å andra sidan hur de berörda lokala myndigheterna inte sällan underlät att tillämpa lagarna enligt bokstaven. I stället lät man pragmatiskt produktionens imperativ bestämma att det var bättre att låta bli bestraffningar för att i stället kunna upprätthålla produktion av krigsnödvändiga varor.

Drakoniska var även lagarna mot florerande spekulation och svartabörsaffärer, men även i dessa fall modifierar forskarna bilden av en entydigt repressiv lagstiftning. I stället för långrandiga juridiska processer i en invecklad byråkratisk process lät myndigheterna i stället sunt förnuft råda. Företag kunde anställa arbetare utan att bry sig om de olovligen lämnat en annan arbetsplats. 

Sovjetunionen ställdes inför samma grundproblem som alla krigförande stater, nämligen hur stor del av den vuxna befolkning som kunde mobiliseras till de stridande krafterna och hur många som måste stanna kvar i industrin och andra näringsgrenar. Hur gjordes avvägningar för att anställa allt yngre tonåringar eller hemmafruar, och vilka andra reserver kunde sovjetstaten mobilisera? Hur gestaltade sig villkoren för dem som mobiliserades till att arbeta långt från hemorten och hur svårt var deras försörjningsläge, särskilt under åren 1941–43? Situationen förbättrades väsentligt från mitten av 1944, dels för att större områden nu återerövrades av Röda armén, dels för att den amerikanska lend-lease-trafiken gjorde att en mängd varugrupper blev tillgängliga för den sovjetiska allmänheten i större kvantiteter.

Författarna lyckas genomgående med att tydligt illustrera människoöden; hur de evakuerade, flyktingarna, tonåringar och kvinnor inom industrin ändå kunde bidra till produktionen, Tack vare vad som framkommit genom arkivforskning sedan 1990-talet har man numera även en hyfsad bild av de mest förödande villkoren i Gulags straffläger under kriget. Motsvarande gäller för data om deporterade Volgatyskar och Krimtatarer, det vill säga folkgrupper som inte enrollerades i frontförbanden utan mobiliserades för byggnads- och anläggningsarbeten på hemmafronten.

Notapparaten i Fortress Dark and Stern är detaljerad och fylld med forskarnas reflektioner; här finns underlag för åtskilliga trebetygsuppsatser och essäer. Med detta sagt är det för läsare som vill komplettera skildringar av striderna vid de olika frontavsnitten nog ett verk som lär förbli standardlitteratur för lång tid framöver. Även om man i det ryska forskarsamhället har genomfört omfattande projekt som detaljstuderar det krigstida Sovjet kan säkerligen denna bok bidra med vad ryska läsare uppskattande brukar benämna ”en blick från andra hållet” (vzgljad so storony). Därmed vare sagt att båda dessa grandiosa synteser borde komma i översättning till ryska och där troligen få en lika kvalificerad som differentierad respons.

Publicerad i Respons 2022-2