Antikapitalismen har flagnat

Under sin 120-åriga tillvaro har det socialdemokratiska partiet avverkat sju program. Nu är det åttonde på väg i form av ett ”remissförslag” från programkommissionen som välkomnar synpunkter fram till den 15 december. Programmet fastställs sedan av partikongressen i april 2013. Remissförfarandet är nytt och får ses som ett led i partiets strävan till ökad öppenhet gente-mot medlemmarna.

Att politiska partier gör om sina program är ingenting konstigt. I en föränderlig värld ändras politikens villkor och uppgifter. Likaså kan medlemmarnas uppfattning om vad den politiska makten ska användas till skifta. Men man kan ändå fråga sig varför socialdemokratin behöver ett nytt partiprogram; detta blir det tredje på drygt 20 år. Nu ska ordet ”nytt” inte tolkas bokstavligt. Det viktigaste kravet på socialdemokratiska partiprogram är att de ska visa att det är de eviga värdena frihet, jämlikhet och solidaritet som styr partiets politik åt rätt och för alla människor välgörande håll. Och politikens konkreta innehåll kan bara ändras under trycket av yttre förändringar som den inte själv är skyldig till. Visst har saker hänt sedan 2001, både en global finanskris och en arbetslöshet som även i vårt land stigit till hög nivå. Men sådant har inträffat förr. Så förklaringen är nog att det socialdemokratiska partiet, trots kriser och arbetslöshet, förlorade även valet 2010. Och förlorade rejält med en egen förtroendekris i sina kärnfrågor, sysselsättningen och den generella välfärden.

Det remissförslag jag skrivit ut från partiets hemsida avviker från 2001 års program i ett mycket synligt avseende. Det är dubbelt så långt (50 sidor) trots att hela det historiska avsnittet strukits. Kompositionen och tilltalet är också annorlunda. Remissförslaget vill resonera med läsaren, göra partiets politik till en berättelse. Så här skriver man i ett förord (redan det en innovation): ”I detta principprogram berättar vi om hur vi vill möta dagens och morgondagens förändringar. Vi berättar om våra grundläggande idéer och värderingar, om hur vi ser på samhällsutvecklingen … och redovisar våra principiella politiska ställningstaganden.” Förordet har rubriken ”Ett program för förändring” men huruvida det är politiken eller verkligheten eller bådadera som ska förändras får läsaren lista ut själv. I denna recension är det alltså förändringarna jag letar efter.

Berättelsen börjar lite förbryllande med ett kapitel som heter ”Vår vision” och följs av ”Våra värderingar” utan att skillnaden mellan dessa begrepp tydliggörs. Men om man utgår från att ordet vision normalt används för att beskriva något vi önskar oss och andra, fast vi inte vet om det är möjligt att åstadkomma, fyller uppdelningen en funktion. 2001 års program startar med kapitlet ”Den socialdemokratiska socialismen” och den portalmening som inlett senare tiders partiprogram: ”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.” Den återges i remissförslaget men nu alltså som en vision. Och nyckelordet är socialismen som sedan inte återkommer.

Desto oftare används ordet demokrati. Tydligast syns det i kapitlet ”Våra värderingar”. Där framstår demokratin som det viktigaste i den socialdemokratiska värdegrunden, får ett eget nyskrivet avsnitt medan friheten, jämlikheten och solidariteten buntas ihop under en gemensam rubrik. Den tankegång som skymtar är den egentligen självklara. Politiska beslut, som syftar till förändring av det bestående, kan bara fattas om medborgarna har tillit till de samhällsorgan som ska förverkliga besluten. Således är reformismen – de små stegens politik – den enda möjliga. Och den kollektiva vilja besluten ska uttrycka måste ha sin grund i ”medborgarnas uttryckliga samtycke”. Borta är förmyndarsamhället och staten i klasskampens tjänst. Tilltalet blir personligt, närmast förtroligt: ” Socialdemokratin vill bygga ett samhälle som talar till det ljusa och goda i människan och som gör det enkelt för den enskilde att välja det som skapar ett gott samhälle.”

Ansträngningarna att övertyga om socialdemokratins pragmatiska (och demokratiska) hållning fortsätter när man skriver att ”politiken inte kan vara dogmatisk kring olika tekniska och teoretiska lösningar. Det är omöjligt att fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta termer. Förändringsarbetet utgår i stället från människors krav och behov, så som det formuleras i ständigt pågående samtal och diskussioner.”

Vad detta betyder kan man fundera över. En tolkning är att det egentligen inte sägs något nytt. Det är länge sedan socialdemokratin trodde sig ha den slutliga lösningen på hur det jämlika samhället ser ut och fungerar. Trofasthet mot målen men trolöshet mot medlen, brukar det heta. Men det går också att få för sig att partiet inte längre anser att reformismens väg mot detta samhälle kräver ett visst mått av abstrakt tänkande, att en god teori är en ganska praktisk sak. Det blir i så fall uttryck för en antiintellektualism som kan hamna i populism. Med politisk populism avser jag att man i programmatiska ställningstaganden undertrycker eller helt bortser från kunskaper och insikter som är farliga därför att de strider mot allmänt omfattade föreställningar om olika samhällsfenomen, som politiken påstår sig vilja förändra eller bevara.

Särskilt på ett område har socialdemokratin demonstrerat sin pragmatism genom en för det mesta fredlig samlevnad med den privatkapitalism man programmatiskt velat avskaffa. I 2001 års program beskrivs kapitalismen som ett maktsystem, där vinstintresset överordnas alla andra intressen och människors rättigheter avgörs av deras ekonomiska lönsamhet. Det skapar stora orättvisor och sociala spänningar, allvarlig exploatering av miljö och naturtillgångar. Mot detta maktmonopol sätter socialdemokratin ”en demokratisk ekonomi .” I konflikten mellan arbete och kapital företräder partiet alltid arbetets intressen: ”Socialdemokratin är och förblir ett antikapitalistiskt parti.” Men eftersom den moderna produktionen kräver stora insatser av kapital – och de insatserna måste ge avkastning – får man acceptera vinst och privatföretagande som en del av det ekonomiska livet. Och marknaden med dess prismekanism behövs för en effektiv produktion.

Även i remissförslaget fortsätter socialdemokratin att vara ett antikapitalistiskt parti med samma motstånd mot kapitalismen som maktsystem och med samma acceptans av privata, vinstsugna företag. En ekonomin ”styrd av folkliga intressen” ska sätta gränser för marknaden, inte godta den som norm ”för sociala nyttigheter och för samhällslivet”. Men här finns några skillnader. Sålunda har konflikten mellan arbete och kapital tagits bort och man påstår inte längre att det kapitalistiska maktsystemet skapar ofrihet för alla andra än de stora kapital-ägarna. Dessutom har man lagt till att en folkstyrd ekonomi ska bejaka ”sund konkurrens” och ”stimulera människor att starta nya företag ”. (Enligt 2001 års program ska de bara ha möjligheten att göra det.) Och medan företag och företagsledningar hittills setts som ”en av många aktörer av betydelse” ska de nu ses som ”viktiga” aktörer i ekonomin. Marknadsekonomin har visserligen kvar sina brister, klarar långtifrån alla uppgifter, men den ska ses som ”en dynamisk del av det ekonomiska livet”.

Det programkommissionen än en gång berättar för oss är att socialdemokratin vill suga ut det bästa ur det enda ekonomiska system vi har och kan få, nämligen den mot omvärlden öppna marknadsekonomin med dess ofrånkomliga motor, det vinstsökande kapitalet. Men de som skapar och leder företagen, en gång motståndarna i kampen mellan arbetets och kapitalets intressen, ska veta att partiet vill se fler av deras sort och att de är både viktiga och dynamiska. Jag tycker nog att etiketten antikapitalistiskt parti börjar flagna ordentligt som ideologisk markör.

Fenomenet vinst har emellertid blivit ett annat slags problem för socialdemokratin sedan privata företag börjat växa in i välfärdssektorn – skolan, sjukvården, barn- och äldreomsorgen. Motståndet mot kapitalismen i denna skepnad är bland socialdemokrater mycket mer uttalad. Skattemedel ska användas för ändamålet, inte hamna i kapitalägares fickor, menar man. Släpp inte in kapitalismen i välfärden, inför vinstförbud eller åtminstone vinstbegränsning. 2001 års program tog itu med denna parti-opinion på ett ganska hårdhänt sätt. ”Socialdemokratin avvisar den ekonomiska fundamentalism , som både till höger och vänster sätter upp en enda, hela ekonomin omfattande, ägarform som förutsättningen för ett gott samhälle. Det avgörande är aldrig den yttre formen, utan hur väl målen för verksamheten uppnås.” Visserligen sa man inte rakt ut att ”verksamheten” avsåg välfärdstjänsterna men krav på hög kvalitet i deras utförande blev vid 2009 års partikongressen det som ersatte direkta ingripanden mot företagens vinster.

Varken de citerade meningarna från gällande partiprogram eller beslutet från 2009 års kongress återfinns i remissförslaget. Man upprepar endast att ”Valet mellan samhällsåtaganden och marknadshushållning ska avgöras med utgångspunkt i vad som ger det bästa resultatet med hänsyn till rättvisa och effektivitet”, men stridsfrågan om vinst i välfärden får ingen behandling. Därmed undviker man även frågan hur partiet ska föra en politik som stimulerar människor att starta företag och samtidigt hindra dem från att gå med vinst. I stället för att leda debatten åt något håll tar programkommissionen en ”time out”.

Med större frejdighet griper den sig an globaliseringens konsekvenser. Här har finanskrisen och klimatdebatten gett ammunition för nya beskrivningar av hur otyglade marknader havererar och klimatproblemen växer medan både nationella och internationella politiska organ står maktlösa. Exemplen på framsteg i fredligt samarbete mellan nationer och folkgrupper är färre än krig och våldsamma motsättningar. Särskilt FN (som för första gången nästan gisslas i ett socialdemokratiskt program) och EU måste reformeras. Överstatligt inflytande i gränsöverskridande frågor måste accepteras men EU får inte utvecklas mot en federation. Man vill också se något helt nytt: ”en global överenskommelse mellan arbete och kapital”.

I Sverige ska full sysselsättning på nytt bli ”det övergripande målet” för den ekonomiska politiken. (Hur Riksbanken ska hantera sitt övergripande mål, den låga inflationen, berörs inte.) Dit når man genom förstärkt konkurrenskraft i näringslivet. ”Vår utmaning är att ständigt förbättra oss, stärka våra kunskaper och ligga längst fram i utvecklingen av nya affärsidéer, produktionssystem och tjänster.” Detta kräver en rad insatser i ”en strategisk samverkan mellan staten, det privata näringslivet och den gemensamma sektorn”. Alls icke oväntat är det således till kapitalet man sträcker ut handen.

Större bekymmer har remissförslaget med jämlikheten och välfärdspolitiken. Å ena sidan har partiet i sex år hävdat att klyftorna ökar genom nedrustning av välfärden och skattesänkningar för de rika. Arbetslösa drivs i fattigdom och sjuka i arbete. Dessutom är det svårt att ignorera framtidsutsikterna som tydligt anger växande behov av välfärdstjänster i en åldrande befolkning. Å andra sidan ska programmet ge en ljus bild av socialdemokratins samhälle, där alla efter eget skön kan leva ett gott och tryggt liv. Det är detta liv man vill berätta om och inte tynga berättelsen med existerande eller hotande brister i välfärden. Men löften och utfästelser, särskilt sådana med statsfinansiella konsekvenser, får inte vara så konkreta att det enkelt kan avläsas om de infrias eller sviks.

Programkommissionen försöker ta sig ur denna svårighet genom att göra arbetslösheten till den stora ojämlikhetsfrågan och i övrigt sudda till löftena om det goda livet. (Det enda som bestäms pengamässigt är, hedersamt nog, biståndet till utvecklingsländerna, en procent av bruttonationalinkomsten.) Om A-kassan sägs bara att ersättningen ska vara generös och om sjukförsäkringen inte annat än den ska ge människor råd att sköta sin hälsa. Katalogen med uppräkningen av sociala rättigheter har krympts. Alla har inte längre rätt till en god bostad, den förbehålls funktionshindrade, och samma sak händer med allas rätt till en trygg och värdig ålderdom. Barnomsorgen får däremot en ny uppgift: den ska vara flexibel. Bakom den formuleringen döljer sig kravet på nattöppna dagis. Och på längre sikt ska förskolan vara avgiftsfri. I ett välskrivet avsnitt om ”Kultur och kunskap” förklarar man partiets nya skolpolitik och väver samman utbildning och bildning; skolan är mycket mer än produktion av arbetskraft.

Helt kan remissförslaget inte undvika den obehagliga frågan hur växande välfärdskostnader ska finansieras. Utvägen blir den som vanligen väljs: fler ska arbeta mer. Det ska ske genom att arbetslösheten pressas ner, deltidsarbetande erbjuds heltid och att de som ”vill och orkar får möjlighet att arbeta efter pensionsåldern”. Underförstått är att då behöver skatterna inte höjas. Fast något ska ändå ske med skattesystemet. Alla inkomstslag ska beskattas lika, vilket inte sker i dag. Det kan tolkas som sänkt skatt på pensioner men också som höjd skatt på alla andra inkomster, inklusive kapital.

Oklarheten om hur finansieringen ska klaras blir inte mindre av att förslaget också vill tillgodose kravet på ”mer individuellt anpassade arbetstider”, ge människor möjlighet att arbeta mindre. Hur det ska gå till förklaras inte med annat än att alla ska ha ”rätt till inflytande över sin arbetstid”. Däremot försäkrar programkommissionen att individuellt förkortad arbetstid inte står i motsättning till kravet på fler arbetade timmar – folk kan vara yrkesverksamma under en större del av livet. Jag vill inte tro att detta försök till kompromiss mellan två helt olika uppfattningar om framtidens arbetsliv överlever remissbehandlingen.

Vilket politiskt budskap vill revisionen av partiprogrammet sammanfattningsvis förmedla? Mitt intryck: Socialdemokratin är ett rationellt och pragmatiskt parti, som är redo att samarbeta med alla likasinnade demokratiska krafter, lika fria som vi från dogmer och fördomar. Och socialdemokratin är ett modernt parti som ser framåt och inte tyngs av sin historia. Detta utan att programmet mer än absolut nödvändigt binder partiledningen vid hur det konkret ska gå till. Annars blir programmet en katalog med löften som måste infrias eller svikas. Och målen är så högt satta att fallhöjden blir stor.

Publicerad i Respons 2012-6