Är åldrandet en sjukdom för vilken det snart finns en bot?

David Sinclair är professor i genetik vid Harvard University och en mycket framgångsrik forskare inom fältet åldrandets molekylärbiologi. Han är också en slipad marknadsförare av sin egen forskning och har grundat mängder av livsvetenskapsföretag, i vilka han omsätter sina idéer till läkemedel, som han lovar kommer att förlänga livet. För att uppnå sitt mål att leva i åtminstone 120 år har han övergått till en vetenskapligt utprövad kalorisnål diet, tränar regelbundet och tar olika ”mirakelmolekyler” som finns i kosttillskott eller framställs i hans eget laboratorium, såsom resveratrol, nikotinamidmononukleotid och metformin. Hans far, hustru, barn, hundar och doktorander (och deras familjer) gör samma sak och effekterna är enligt honom ”häpnadsväckande”, även om det än så länge inte finns några vetenskapliga studier som visar att preparaten har en hälsostärkande och livsförlängande effekt.

För ett par år sedan skrev han en bok om sitt liv och forskning som nu översatts till svenska: Livslängd: Varför vi åldras – och varför vi inte måste göra det. Eller snarare: han har låtit journalisten Matthew LaPlante skriva en bok efter att ha följt och intervjuat honom under ett år av hans hektiska liv. Jag tvivlar inte på att Sinclair har läst och gjort ändringar i boken, kanske till och med skrivit några av de mer än 500 sidor som rör hans barndom eller ett särskilt viktigt forskningsgenombrott. Inte heller är det något märkligt eller suspekt med produktionsprocessen i sig. Att skriva populärvetenskapliga böcker genom spökskrivare är en vanlig metod för framgångsrika forskare som inte har tid eller förmåga att få ur sig en läsbar text och som används av många amerikanska bokförlag när de vill ge ut en bästsäljare. Min avsikt med påpekandet är snarare att inte ge Sinclair hela ansvaret för den långrandiga, skrytiga, opedagogiska och spekulativa text som jag kämpat med i nästan en hel vecka av mitt alltför korta liv. 

Den första utmaningen har bestått i att få ordning på beskrivningarna av de molekylära processer som är inblandade i lagrandet, uttrycket och reparationen av DNA i våra celler, det som brukar kallas för epigenetik. Man kan tycka att en bok som huvudsakligen handlar om just sådana processer och hur de styr åldrandet skulle fungera bättre än Wikipedia, men jag kan försäkra er att så inte är fallet. Jag har valt att inte lägga ytterligare tid på att kontrollera texten mot originalet, så en del av mina svårigheter kan bero på klumpiga översättningar, men exempelvis är det förvirrande att gener som kodar för ett protein och själva proteinerna rörs ihop. Samma sak gäller de processer som ”stänger av” eller ”slår på” gener. Även för en läsare som känner till grunderna i ämnet är det ibland väldigt svårt att följa framställningen, som blandar hypertekniska termer med slangartade vardagsuttryck på ett sätt som framkallar lätt illamående. Ofta får jag intrycket att avsikten snarare är att framkalla metafysisk svindel och beundran inför Sinclairs och andra forskares intellekt och hårda slit än att få läsaren att förstå hur celler fungerar. Som det heter under besöket i hans eget labb: ”De här människorna är briljanta. De skulle kunna utforska vilken fråga som helst i hela universum. Men de har kommit till Harvard för att forska på åldrande med mig.” Ingen falsk blygsamhet här inte.

Den andra utmaningen har bestått i att försöka värdera de spektakulära påståenden som Sinclair torgför i sin bok. Han menar sig nämligen ha blottlagt de mekanismer i våra celler som gör att vi åldras och även hur man skulle kunna avstanna eller till och med vrida tillbaka denna biologiska klocka inom en snar framtid. Vår maximala livslängd – rekordet är för närvarande 122 år – kommer enligt Sinclair inom kort att bli den förväntade medellivslängden. För närvarande är den 84 år i Japan, där människor lever längst i världen, Sverige är hack i häl med 83 år. Många av de människor som föds nu kommer att kunna leva i åtminstone 120 och i vissa fall 150 år, enligt Sinclair. Om vi får koll på tillbakaskruvandet av åldrandeklockan kanske det kan bli ännu längre bortom år 2100. Det låter ju, som han själv skriver, inte riktigt klokt, men inte desto mindre insisterar han på att hans prognos är vederhäftig. De som tvivlar är bakåtsträvare och reaktionära pessimister som hindrar flödet av pengar till den typ av forskning som han själv företräder. Eftersom jag inte forskar om åldrande har jag svårt att ta ställning till hans påståenden, men de flesta av Sinclairs kollegor – kanske särskilt de som är läkare – ställer sig skeptiska till hans prognoser, så mycket har jag förstått.

Sinclairs forskning om åldrande har bedrivits med hjälp av jästceller och möss och framför allt i det första fallet har han och hans kollegor visat hur livet kan förlängas genom att påverka hur de enzymer som kallas sirtuiner reparerar kromosomerna. Sirtuiner kan också ge upphov till skador i DNA-strängarna och i andra molekyler som lagrar och interagerar med generna, om de frisätts på fel sätt. Forskare vet sedan länge att svält leder till ett längre liv hos snart sagt alla organismer – även hos människor – men de biologiska processerna som styr livsförlängandet är inte kända i någon detalj. Det är här Sinclair har gjort sina insatser, men de har som sagt ännu inte visat sig fungera för att få människor att leva längre i någon form av kontrollerade försök.

Sinclairs budskap är att vi måste börja betrakta åldrandet som en sjukdom i sig själv. Med ett sådant synsätt kan vi styra om forskningsresurserna mot den genetik och epigenetik som styr själva livslängdsklockan i stället för att kasta bort pengar på att ta fram nya botemedel mot cancer, hjärt- och kärlsjukdomar eller demens, forskning som i hans ögon bara kan ge oss några år extra som sjuka och lidande patienter i stället för att radikalt förlänga vårt friska liv. Hans uttalade målsättning är att åldrande skall bli en medicinsk diagnos eller kanske flera olika deldiagnoser, som successivt kan ersätta sjukdomskoderna i manualer som ICD-11 (WHO:s sjukdomsklassifikation som används i de flesta länder, inklusive Sverige).

Vi vet redan att en sund livsstil förlänger livet genom att minska risken för att drabbas av någon av de svåra sjukdomar som till sist alltid tar livet av oss. De flesta åtgärder som Sinclair beskriver i sin bok – en balanserad och kalorisnål diet, konditions- och styrketräning, att med jämna mellanrum och under kortare tid utsätta kroppen för hård kyla och hög värme, sova bättre samt reducera onödig stress – stärker hälsan och förlänger utan tvekan livet i statistisk mening. Det är ingenting nytt, men varför skulle ingreppen i det han kallar för cellernas ”överlevnadskrets” med hjälp av sirtuinpåverkande preparat inte bara förlänga livslängden utan också förhindra uppkomsten av de sjukdomar som för närvarande dödar oss? Det övergår mitt förstånd och det är svårt att inte uppfatta Sinclairs budskap som ett sätt att försöka styra om forskningsresurserna i riktning mot de fält där han själv är verksam. På många ställen i boken beklagar han sig över hur svårt det har varit att få resurser för grundforskning om åldrande, eftersom politiker satsar pengarna på medicinsk forskning om svåra sjukdomar. Det rimmar för det första dåligt med alla de andra ställen i boken där forskning om åldrandets biologi beskrivs som ett stort och framgångsrikt projekt: ”arméer av forskare” arbetar dag och natt med att lösa åldrandets gåta enligt Sinclair. Och inte bara det: ”som det ser ut nu verkar det som om åldrande inte kommer att bli särskilt svårt att behandla. Det kommer att vara mycket enklare än att bota cancer.” Man häpnar.

Och inte bara det: ’som det ser ut nu verkar det som om åldrande inte kommer att bli särskilt svårt att behandla. Det kommer att vara mycket enklare än att bota cancer.’ Man häpnar.

Sinclair kallar sin sirtuinhypotes för ”informationsteorin om åldrandet”. Tanken är att inte bara DNA-molekylens baspar kan uppfattas som information för tillverkning av olika proteiner, utan att hela den cellulära kemi som styr uttrycket och bevarandet av det som brukar kallas för den genetiska koden kan uppfattas som ”analog information”. Metaforen som används av Sinclair är spelandet av en dvd-skiva som med tiden blir alltmer repig, vilket generar brus och hack, ett dåligt ljud som i liknelsen motsvarar det allt äldre livet. När dvd-skivan inte längre accepteras av dvd-spelaren är du död. Boken vimlar av metaforer som används för att illustrera biologiska förklaringar eller förstärka författarens poänger. Vi är till exempel inte bara dvd-skivor (jag behöver kanske inte nämna att Sinclairs första forskningsgenombrott går tillbaka till slutet av 1990-talet) utan också elbilar som behöver en helt annat typ av informationsteknisk service än de gamla mekaniska vrålåken.

Redan att uppfatta kvävebaserna – A, C, T och G – i DNA-molekylen som information är en liknelse som kan ifrågasättas. Vem är det som läser den genetiska informationen? Och vem är det som har skrivit in den i djupet av våra cellkärnor? Genom att svara ”cellerna” och ”evolutionen” på dessa två frågor kan metaforen upprätthållas och den har bitit sig fast på ett sätt som gör att få människor utanför forskarvärlden ifrågasätter dess legitimitet. Informationsbearbetning är den form som vi i takt med datoranpassningen av vår tillvaro adopterat för att beskriva livets egna processer. I själva verket är ”genernas språk” ingenting annat än ren biokemi, även om de fyra bokstäverna gör ett digitalt intryck som förstärks genom att de låter sig kombineras i form av en kod för tillverkning av de olika aminosyror som bygger upp proteiner i cellen. När metaforen utvidgas för att beskriva hela epigenetiken som ”analog information” förlorar den emellertid sitt pedagogiska värde och övergår i rent missbruk av begreppet i fråga. Avsikten med metaforen är att kunna uppfatta de biologiska processer som bestämmer när och hur gener skall ”läsas av” (en närmast död metafor) som ett datorprogram, vilket forskarna kan skriva om, men vad betyder över huvud taget information i detta sammanhang? Och vad är det egentligen som åldras? Dvd-skivan? Men den läser ju inte av sig själv. Vad representerar egentligen dvd-spelaren i sammanhanget? Åldras den också? Eller själva musiken? Vad är vad?

Poängen med epigenetiska processer är ju att olika delar av genomet ”spelas upp” i olika typer av celler när olika typer av behov uppstår. Det är den informationen som måste finnas med på skivan, men hur den gör det förblir outrett i boken och därför saknar metaforen förklaringsvärde. Det enda syfte den tjänar är att få oss att känna hur vi blir allt ”repigare” med åren och hur nya läkemedel skulle kunna fungera som ”rengöringsvätska och putsduk”, så att uppspelningen av skivan kan förbli fri från hack och brus under längre tid. En äkta transhumanist – Sinclair vill aldrig ta det ordet i sin mun – skulle gå vidare med informationsmetaforen och peka på hur vi i dag strömmar musik på nätet med hjälp av en kod som inte kan repas eller förstöras utan bara reduceras eller störas av dålig uppkoppling. Men Sinclair hoppar i stället vidare till andra metaforer: kulor som rullar nedför berg, bekämpning av naturkatastrofer, elbilar som skall programmeras om och så vidare. 

I den sista delen av boken – ”Vart vi är på väg: framtiden” – blir Sinclair som mest odräglig. Även om han kommer av sig en smula när hans egen dotter påpekar att gubbar som blir ännu äldre inte kommer att göra mer för att rädda världen än de redan underlåtit att göra, så repar han snabbt mod och skissar på en underbar framtid. Det är en framtid i vilken vi inte bara har gjort oss kvitt konservativa politiker, utan också förverkligat en sant vetenskaplig livsstil genom vilken vi på medicinsk-teknologisk väg ständigt kan hålla koll på vår egen kroppskemi och se till att vi får den vård och de läkemedel som vi behöver för att leva riktigt länge. Han har redan försett sig själv med sådana kroppsliga sensorer, kopplade till telefonen, som talar om för honom hur hans organ mår och räknar ut vad han behöver få i sig för mat och hur hans sömn och träning skall läggas upp det närmaste dygnet eller veckan. Informationsbearbetning är framtiden, ja, i själva verket är ju enligt Sinclair själva livet ingenting annat än informationsbearbetning så någonstans här börjar metaforen bita sig själv i svansen.

Rustade med ny kunskap om cellernas biologi och åldershämmande läkemedel, samt möjligheter att ”skriva ut” ny vävnad med hjälp av biologiska printers, kommer vi snart att röra oss uppemot 120 år som det nya normala (Sinclair hoppas själv på att bli minst så gammal och få träffa sina barnbarnbarnsbarn). En automatisk vinst med detta är att människor kommer att bry sig mer om framtidens jordklot om de vet att de lever längre (se där fick dottern svar på tal). Eftersom Sinclairs vision är ett åldrande varigenom vi inte längre blir sjuka så kommer vi inte heller att behöva spendera några resurser på sjukvård; de pengarna kan i stället läggas på att rädda klimatet och försöka utbilda de idioter som tvivlar på informationsteorin om åldrandet eller har andra reaktionära värderingar. Överbefolkning är inget problem om vi bara lyssnar på forskarna och tillåter dem att ta fram nya tekniker för att odla och bebo vår jord, eller lämna den för andra planeter eller solsystem. Växande klyftor inte bara mellan fattiga och rika, utan i framtiden också mellan kortlivade och långlivade människor, är ett problem som Sinclair snuddar vid ibland, men eftersom inte bara naturvetenskap och teknik, utan också den ekonomiska utveckling som tillåter kapitalet att växa är något i grunden gott så kommer också det att lösa sig med tiden.

Jag håller inte för otroligt att några av de hypoteser och tekniker som Sinclair och hans briljanta forskarlag i Boston arbetar med kommer att leda till extra levnadsår eller viktiga läkemedel i framtiden. I boken beskrivs exempelvis sprillans ny forskning på möss där förstörda synnerver fås att växa ut igen genom cellföryngring, dock utan att några referenser till publicerade artiklar ges. När sådana fotnoter saknas blir den skeptiska läsaren lätt misstänksam, men jag googlade och vips, där var artikeln publicerad i Nature i november 2020 (alltså året efter boken publicerades i original). Visserligen är resultaten preliminära och behöver bekräftas av andra forskare genom att de upprepar försöken (något som har misslyckats i vissa tidigare fall när Sinclair har publicerat sin forskning) men de är ändå spännande och Nature är ju inte direkt en dussintidskrift.

Eftersom Sinclairs vision är ett åldrande varigenom vi inte längre blir sjuka så kommer vi inte heller att behöva spendera några resurser på sjukvård; de pengarna kan i stället läggas på att rädda klimatet och försöka utbilda de idioter som tvivlar på informationsteorin om åldrandet eller har andra reaktionära värderingar.

Jag tror verkligen inte att Sinclair är någon fuskare, men han saknar den besinning och självkritik som kännetecknar de flesta duktiga forskare (själv skulle han kalla sådant för jantementalitet om han hade tillgång till det norska eller svenska språket). Bristen på självkritik skulle inte vara något större problem om han avhöll sig från att marknadsföra sin egen forskning och spekulera om framtiden, men den blir ett stort problem när han ger sig på att skriva en populärvetenskaplig bok som kan väcka falska förhoppningar hos läsare som brottas med olika hälsoproblem och allt högre ålder. I längden gör han forskningen som sådan en otjänst och bidrar till en fördummande syn på de samhällsutmaningar som vi står inför, inte bara när det gäller att ta hand om allt äldre och bräckligare människor – något som blivit väldigt tydligt med covid-19 – utan också när det gäller synen på rättvisa och det goda livet. 

Jag vill också leva länge om jag får förbli någorlunda frisk men jag håller för tämligen otroligt att jag skulle bli 120, även om jag gick över till Sinclairs mirakelkurer och lät en dator bestämma över vad jag skall äta och göra varje dag (en annan anledning att tacka nej till så kallad ”self tracking” är att det tar så mycket av ens tid i anspråk). Och ändå är jag nästan exakt lika gammal som han. Mitt liv kanske inte är riktigt lika excellent som Sinclairs och hans fantastiska familjs, men jag vill ändå njuta av det så länge det går och inte slösa med tiden. Ett tips om du känner likadant som jag är att inte slänga bort flera dagar med de 554 sidorna i Livslängd: Varför vi åldras – och varför vi inte måste göra det utan i stället läsa något annat. Det finns så många intressanta och mer välskrivna populärvetenskapliga böcker på det medicinska området.

Publicerad i Respons 2021-4