Svenska akademiker saknar djupare förståelse för den internationella fascismforskningen

Ultranationalismen och demokratibegreppet är en komplex diskussion som ständigt aktualiseras, utifrån de rasistiska partier som erhållit stor makt inom dagens europeiska politik. Göran Fredriksson och David Brolin förtjänar en eloge för att de (Respons 6/2014) lyfter ämnet till debatt. Deras artikel visar att den svenska intellektuella debatten behöver en djupare förståelse angående både fascismens övergripande ideologi (generisk fascism) likväl som begreppet demokrati.

Det långa 1800-talet innebar masspolitikens genombrott, vilket småningom ledde till demokrati. Men hur kan vi teoretiskt förstå demokrati? Låt oss ta franska revolutionen 1789 som exempel. Ludvig XVI regerade som enväldig konung, vilket teoretiskt innebar att staten enbart i mycket liten omfattning accepterade dialog med samhället. Tanken var att staten (kungamakten) hade att regera, medan samhället (folket) skulle ägna sig åt ett liv inom den privata sfären. Franska ­revolutionen innebar att borgarklassen krävde – och erhöll – inkludering i politiken.

Detta gav både upphov till liberalismen och dess motreaktion, konservatismen, som syftade till att behålla samhällssystem där enbart traditionella eliter (de högsta samhällsklasserna, militärmakten, möjligen även kyrkan) åtnjöt inkludering. Borgarklassen segrade i denna strid, även om konservatismens antidemokrati höll stånd länge och understundom framgångsrikt. Tillkom arbetarrörelsen, som kämpade för att även de lägre samhällsklasserna skulle inkluderas (vilket liberalismen kände sig obekväm med under 1800-talet) liksom feminismen, som ville inkludera kvinnorna. Demokrati kan därmed teoretiskt förstås som ett system, där hela samhället är inkluderat i ömse­sidig dialog med staten. Striden för allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män i Sverige 1917–1921 är ett exempel på en framgångsrik sådan kamp.

Mitt under denna svenska strid – år 1919 – uppfanns fascismen på det lilla torget Piazza San Sepolcro i Milano. Avgörande för vår förståelse för fascism är att dess förutsättning är etablerad mass­politik. Fascism är inte konservatism. Detta förvirrar, eftersom fascismens och den auktoritära konservatismens stereotyper liknar varandra. Både konservativa och fascistiska diktatorer har, iförda militära uniformer, blickat ut över enorma torg belamrade med marscherande trupp. ­Deras statliga våld har förtryckt liberalism, socialism, parlamentarism, ­feminism, självständiga fackföreningar och fri press. Skillnaden mellan ideologierna syns tydligast i vad som händer efter paraden. Den fascistiske diktatorn vill att folket ska vara gräsrotspolitiska aktivister, uppfyllas av ideologisk kraft och sprida fascismen i vardagen. Den konservative ser med avsmak på ”pöbeln”. Medborgarna skickas hem och ska pyssla med sitt – politiken bör skötas av konservatismen ensam: ”Staten, det är jag!”

Fascismens karaktär av masspolitik syns i den moderna forskningen om ­ideologin.­Generisk fascism har definierats som en ”folklig ultranationalism” syftande till nationens pånyttfödelse ­(Roger Griffin). Av denna folklighet kommer förklaringen till att fascistiska rörelser föredrar demokratiska parlamentariska val som metod att komma till makten. Fascismen vill nämligen ha folklig legitimitet. Detta fascismens särdrag förvirrar Fredriksson & Brolin, som missförstår processen som ”att fascismen vänligt omfamnar demokratin”. Ingenting kunde vara mer felaktigt – låt mig ge ännu ett exempel, denna gång från Sverigedemokraterna.

Kritik riktades mot antidemokratin i detta, men SD förstod inte protesterna.

Nyligen orsakade SD rabalder, då en av partiets riksdagsledamöter proklamerade att ”vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna”. Kritik riktades mot antidemokratin i detta, men SD förstod inte protesterna. För partiet är det självklart att SD på lång sikt kommer att konkurrera bort de andra partierna: ”Växer man väldigt mycket så tar man väljare från andra partier som då riskerar att falla under fyraprocentsspärren.” Här hittar vi en nyckel till att förstå fascismens självuppfattning. Fascismen har aldrig uppfattat sig som antidemokratisk, ens i gestalt av Adolf Hitler eller Benito Mussolini. I stället ser sig fascismen som en utvecklad och förbättrad form av demokrati, bortom ”käbblet” som fascister anser utmärker parlamentarism, den traditionella höger-vänster-skalan (en ”sjuklöver” av ”liberalmarxism” och ”Sverigehatare” enligt SD) och klassmotsättningar. Häri ligger den avgörande skillnaden mellan högerpopulism (Ny demokrati, norska Framstegspartiet, Dansk folkeparti etcetera) och fascism. Radikal högerpopulism vill – raljerande uttryckt – kraftigt sänka skatterna, stoppa invandringen utifrån rasistiska övertygelser och sjunga glada sånger:

Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Fascismen däremot skrattar inte – den planerar en alternativ modernitet. Via den fascistiska nationella pånyttfödelsen ska landet gå in i en ny och heroisk storhetstid, där folket enas och via masspolitik sluter upp bakom den fascistiska rörelsens ultranationalistiska utopi. Vad är då problemet med detta? Vari ligger då den inneboende anti­demokratin hos alla fascister, från Italien 1919 via Nazityskland till SD? Svaret finns i det grundläggande begreppet ultranationalism.

Ultranationalism är en politisk övertygelse som har nationalismen som allt överordnat primat. Alla andra politiska tankar (framför allt den traditionella höger-vänster-skalan) är underordnade, anses oviktiga eller rentav stötande. Framför allt är ultranationalism inkompatibel med liberal demokrati. Anledningen är att ultranationalisten exkluderar samhällsgrupper från sin – närmast religiöst uppfattade – mytiska nation. Demokrati är per definition inkludering av hela samhället i dialog med staten (en inkluderande uppfattning om medborgarskapets primat). Men ultranationalisten tar sig själv rätten att fritt exkludera medborgare ur den allt överordnade nationen, i praktiken alltid via rasism. Det klassiska exemplet är hur Nazityskland gradvis men målmedvetet exkluderade de tyska judarna. Ett annat exempel är SD:s uppmärksammade uttalande nyligen om att judar, araber och samer inte kan vara svenskar. Kort sagt: Även om en exkluderingsprocess av utsatta minoriteter genomförs via demokratiskt och lagligt fattade beslut i ett parlament, så kan en sådan politik aldrig vara demokratisk. Ultranationalister förblir antidemokrater, oavsett om de avskaffar den parlamentariska demokratiska processen (Hitler) eller om de säger sig vilja behålla den (SD).

Yrvaket har den svenska akademien upptäckt den enorma internationella fascism­forskningen, som debatterats livligt i hundratals vetenskapliga verk och artiklar i över tjugo år. Många känner sig obekväma med den nutida internationella vetenskapliga diskussionen, eftersom fascism är ett begrepp som man tror sig känna igen via stereo­typer. Alla ”vet” ju hur en fascist måste se ut. Men även denna ideologi rymmer ett djup och en komplexitet som – sin vidrighet till trots – förtjänar att tas på allvar.

Att ultranationalismen i dag (som Fredriksson & Brolin uppmärksammar) blandas i en ”syltburk” bestående även av högerpopulism, traditionell nazism och så vidare gör den inte mindre farlig för demokratin. Europa håller på att upprepa misstaget från mellankrigstiden. Då hade kontinenten inget facit, det har vi nu. Det förpliktar.

Publicerad i Respons 2015-1