Den mest betydelsefulla förändringen inom fascismforskningen är ett skifte bort från mellankrigstidens yttre manifestationer, hävdar Henrik Arnstad i sitt svar på kritiken mot hans karakteristik av Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti. En rörelse som år 2015 försöker använda samma politiska taktik som under mellankrigstiden är dömd att misslyckas. Definitionen av fascism är så vid att den blir oförarglig, svarar Alf W. Johansson. Fascism har i den offentliga debatten blivit ett politiskt kampbegrepp med en annan innebörd än den inom forskningen. Resultatet blir ett missbruk av ett vetenskapligt definitionsförsök.
Utifrån den oroande utvecklingen i Europa med allt mäktigare högerpopulistiska och svartbruna partier uppstår frågor kring ideologi. Den nutida internationella fascismforskningen har till slut nått bredare genomslag i Sverige, vilket var syftet med min bok Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Detta är gott och nödvändigt men leder ofrånkomligen till debatt.
Frågan handlar i grunden om de nutida rörelserna bör historiseras utifrån Europas förflutna – och då särskilt erfarenheten av fascism åren 1919–1945. Alternativt är dessa rörelser något helt nytt som plötsligt uppstått de senaste decennierna. Alf W. Johansson sällar sig nu till diskussionen om fascismbegreppet, när han i en tre helsidor lång text (Respons 2/2015) kritiserar fascismforskningen. Johansson konstruerar sin debattartikel i två steg:
- Första halvan är en vindlande historiografisk genomgång av hur fascismen tolkats, analyserats och benämnts sedan 1919. Poängen är att demonstrera hur olika, inkonsekventa och – understundom – helt uppåt väggarna förklaringarna av fascism har varit genom decennierna.
- Därefter använder Johansson sin historiografi retoriskt. Eftersom fascism tolkats så olika i historien finns begränsad anledning att ta den nutida fascismforskningen på allvar, menar Johansson: ”Den vetenskapliga fascismdebatten är i många avseenden motsägelsefull och förvirrad.”
Jag ifrågasätter värdet av Johanssons tvåstegs-metod. Samma manöver kan göras angående varje vetenskapligt fält som existerar. Ett exempel: Genom att gå igenom alla olika, fantasifulla liksom urspårade ansatser som gjorts att diskutera huruvida jorden kretsar runt solen eller tvärtom – eller om universum enbart är en del av det gudomliga spaghettimonstrets värld – kan liknande retoriska poänger göras angående kosmologi.
I ännu högre grad gäller detta human-vetenskapernas tankar kring begrepp som exempelvis terrorism, modernitet, demokrati och så vidare. Liksom diskussionen om fascismens ideologi, som helt riktigt ofta har varit ovetenskaplig, politiserad och historiskt bör förstås utifrån omgivande kontexter (exempelvis kalla kriget). Men det innebär inte att nutida ideologianalys enbart är ett intellektuellt glaspärlespel. Tvärtom.
Johanssons kritik riktas särskilt mot den nutida fascismforskningens centralgestalt, professor Roger Griffin, som år 1991 lanserade sin berömda definition av fascism som en ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse. Detta föranledde under 90- och 00-talet en internationell vetenskaplig debatt, där de invändningar Johansson nu framför framkom. Samtalet fördes framåt. Griffin benämnde 2004 fascism som en ultranationalism enligt följande:
[…] bent on mobilizing all ”healthy” social and political energies to resist the onslaught of ”decadence” so as to achieve the goal of national rebirth, a project that involves the regeneration (palingenesis) of both the political culture and the social and ethical culture underpinning it.
Utifrån studier av efterkrigstida fascistiska intellektuella intensifierades forskningen kring den så kallade neofascismen.
En enorm mängd vetenskapliga texter producerades som breddade diskussionen och gjorde den alltmer internationell. Långt fler fascistiska rörelser än den tyska nazismen och den italienska fascismen fördes fram i ljuset. Finska lappomän, rumänska legionärer och spanska falangister undersöktes komparativt gentemot baltiska, japanska och latinamerikanska fascister. Utifrån studier av efterkrigstida fascistiska intellektuella intensifierades forskningen kring den så kallade neofascismen.
Griffin förblev viktig men även hans motståndare fick större utrymme. Emellertid framhåller också dessa generellt Griffins betydelse. Exempelvis påpekar en av de mer namnkunniga, professor Kevin Passmore, att Griffins texter är ”the obligatory starting point [for] anyone interested in the phenomenon of generic fascism”. Det innebär inte att vi som sysselsätter oss med forskningsfältet är Griffins ”lärjungar”, vilket Johansson påstår. Jag vill gärna citera professor Nils Arne Sørensen, som i sin recension av min bok Älskade fascism i Respons (3/2013) beskrev det såhär: ”Kritiken av Griffins definition av fascistisk ideologi träffar naturligtvis också Arnstad, men det ska tilläggas att sistnämnde inte påtar sig rollen som okritisk lärjunge. I bokens konkreta analyser kompletteras Griffins definition rikligt med andra insikter och förståelseramar.” Passmore skriver att fördelen med Griffins forskning är att den – med rätta – avfärdar tanken att fascismen är ”too messy to be a proper object of historical study”.
Den mest betydelsefulla förändring som skett inom fascismforskning är ett skifte angående forskningens blick, bort från ett uppräknande av yttre mellankrigstida manifestationer. Till exempel skriver Johansson om ”den paramilitära organisationsformen”. Andra saker som brukar nämnas är ledarkult, korporativ ekonomi och en uttalad vilja att avskaffa den liberala demokratin. Dessa fenomen fanns dock inom många politiska diskurser under mellankrigstiden. En politik som år 2015 försöker använda samma politiska taktik som 1922 eller 1932 är dömd att misslyckas, om dess syfte är att övertyga breda folklager. Stefan Löfvens socialdemokrati skiljer sig markant från Brantings. Detta anser vi inte vara konstigt. Detsamma borde gälla fascism.
Att Johansson anser Griffins ideologi-analys vara ”tandlös” angående exempelvis Förintelsen är en åsikt som framförs ibland. Jag var själv inne på den 2009 i en uppsats framlagd vid Stockholms universitet:
”Dock går det att lägga märke till att Griffin, i sin mycket omfångsrika produktion, verkar undvika att diskutera relationen mellan fascismen i stort (generic fascism) och dess relation till rasism i allmänhet samt Förintelsen i synnerhet.”
Griffin skulle här svara mig genom att hänvisa till sitt – nu allmänt accepterade – begrepp ultranationalism.
Ultranationalism definieras som en nationalism – utgörande en politisk övertygelse – vilken är oförenlig med en liberal uppfattning om tolerans, medborgarskap, kulturell eller religiös pluralism och nationalitet. Det innebär att en ultranationalist tar sig rättigheten att fritt välja huruvida en individ eller ett kollektiv ingår i den mytologiskt uppfattade nationen, oavsett medborgarskap. Ultra-nationalisten tar sig dessutom friheten att ändra sig, så att den exkluderade vid en given tidpunkt kan finna sig inkluderad i nationen – för att sedan plötsligt exkluderas igen. Det vanligaste exemplet på detta är synen på judar, som omväxlande exkluderats respektive inkluderats av europeiska ultranationalister. Det vill säga; om vi sätter på oss ultranationalismens ideologiska glasögon blir Förintelsen begriplig och logisk. Fienden som parasiterar i nationens mitt – för den antisemitiske ultranationalisten juden – utgör en ohyra, ett ogräs, en cancersvulst. Denna cancer måste opereras bort. Annars överlever inte den mytiska entitet som ultranationalisten älskar mer än allt annat: nationen.
Folkmord måste inte vara den enda lösningen för ultranationalisten, som vill åtgärda ”cancersvulsten”. Vanligare är krav på deportationer, eller ”repatriering” som det heter på SD-svenska. Invandrare ska erbjudas ”återflyttningshjälp till deras hemländer, repatriering, när så är möjligt”, skriver SD. Vilket leder oss in på frågan, huruvida SD är att betrakta som ett fascistiskt parti.
Jag har genomfört en studie (Fascism – eller något annat? En ideologianalys av Sverigedemokraterna) av SD:s mycket omfångsrika ideologimaterial. Frågan är om partiet lämnat fascismen bakom sig. Det råder ingen tvekan om var partiet befann sig ideologiskt för ett antal år sedan. Statsvetarna Anders Hellström och Tom Nilsson har beskrivit SD:s agerande 1993:
”On 30 November 1993, SD organized a manifestation to celebrate the late king of Sweden, Karl XII. Approximately 1000 people took part in the event, which ended in chaos and violence. At the front, the Nazi flag dangled beside the national Swedish flag. On this particular night in Stockholm, the entire city-centre resonated to the crowd’s shouts of ‘Sieg Heil’.”
Johanssons åsikt är att någon gång mellan 90-talet och 00-talet så upphörde fascistisk ideologi att existera inom SD. Det nutida partiet uppstod – jungfruligt, demokratiskt och renat. Denna utrensning av all fascism inom SD någon gång inför valet 2010 var så fullständig, att det i dag enligt Johansson ”blockerar en analys av dem [SD] som politiskt fenomen” att påtala fascistisk ideologi inom partiet. Jag finner detta svårt att förstå. Hur skulle en sådan blockering gå till?
Fascismforskaren docent Lena Berggren har påtalat att SD vid valet 2010 fortfarande var ett parti inspirerat av fascisten Per Engdahls tankegods. Lika sant är att partiet under Jimmie Åkesson 2010–2013 påbörjade en ideologisk resa mot konservatismen (Mussolinis PNF genomgick samma utveckling efter 1922). Men detta måste inte betyda att SD blev en sorts uppdaterad liberaldemokratisk version av Bismarcks socialkonservativa politik från 1800-talet, som Johansson antyder. Likaledes har SD påverkats av radikal högerpopulism, utan att denna politik (en extrem form av nyliberalism) blivit särskilt viktig inom partiet. Det är inga problem att fortfarande hitta mängder av fascistisk ideologi i SD:s omfattande idédokument. Både ultranationalism liksom planer på nationens pånyttfödelse florerar ymnigt i källmaterialet. Så även i partiets officiella uttalalanden i medier.
Den plötsliga tydligheten gjorde att luften – tillfälligt – gick ur dem som helt avfärdade tanken på fascism inom SD.
Den stora debatten om huruvida SD är ett fascistiskt parti (december 2014), som i huvudsak fördes på DN Debatt, avslutades abrupt via ett utspel av SD själva. Partiet proklamerade 14 december att ”judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”, ett uttalande som trots kritik omedelbart stöddes av partiledningen som central tanke angående SD:s ideologi. Den plötsliga tydligheten gjorde att luften – tillfälligt – gick ur dem som helt avfärdade tanken på fascism inom SD.
SD är ett parti som bär en kulturessentialistisk uppfattning om vad Sverige bör vara. Ett parti av självutnämnda ”Sverige-älskare” som ska krossa ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation”. Ett parti vars aktivister dödshotar forskare till tystnad. Liksom de mordhotar politiker, tjänstemän samt 14-åriga skolflickor. I dag lever en tredjedel av alla svenska journalister under mordhot. SD-anhängare skriver att ”jag hymlar inte med att svenska journalister förtjänar att misshandlas och dör dom är det bara en bonus”. Ett annat påpekande är: ”Man kan bara hoppas att ni journalister […] får huvudet bortskjutet. Ni skulle göra så många glada och framförallt så skulle det bli fest varje gång. Ni är vidriga desinformatörer som kommer få titta ännu mer över axeln i fortsättningen.”
SD beväpnar sig med järnrör och väser till svenska medborgare med fel hudfärg att Sverige ”är inte ditt land, det är mitt land” (jag själv råkade ut för detta SD-järnrörsvåld vid ett föredrag i Vårgårda i mars i år). SD-politiker bär armbindel med hakkors då de städar hemma. På Facebook diskuterar sverigedemokrater hur den svenska ”landsförrädarregeringen” ska mördas. Ett inbördeskrig ska inledas via ”hemliga SD-grupper”. En av männen påpekar att många i sammanslutningen innehar skjutvapen: ”Det krävs max 300 välriktade kulor så är alla våra problem över med nuvarande statsstyre.” Enligt Expo bryter SD-politiker ymnigt mot den så kallade ”nolltoleransen mot rasism” och delar återkommande nazistiskt material. Ledande sverigedemokrater medverkar i nazistiska sammanhang och solidariserar sig med nazistpartier. Expo har påtalat att SD utgör stammen i ett träd, som inte bara har ”bruna rötter” utan även bruna grenar och utväxter.
Sällan uppmärksammas SD:s kritik mot liberal demokrati. Generellt anger SD ”marxister” som sin huvudfiende, men kopplar stundom ihop detta med avsky mot liberalism. Statsvetaren Stefan Olsson har omnämnt att partiledningen vill driva ut ”liberaler och marxister”, liksom att SD:s presschef talar om ”den marxist-liberala akademiska- och kulturella eliten”. Pressens frihet – liksom fria val – är enbart ”mått på grad av liberalmarxism”, skriver SD:s Erik Almqvist. ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna”, sade riksdags-ledamoten Pavel Gamov, som sedan vidareutvecklade denna tanke, med direkt hänvisning till partiledningen: ”Växer man väldigt mycket så tar man väljare från andra partier som då riskerar att falla under fyraprocentsspärren. Jag menade helt enkelt att vi vill bli det största partiet i Sverige.”
Taget enskilt kan alla dessa företeelser hos SD bortförklaras. Men om man väger dem samman framkallas en bild, som var och en själv får tolka efter eget huvud. Johansson ser ingen fascism. Det gör jag. Statsvetaren Anders Widfeldt benämner SD som ”högerextremister” medan historikern Heléne Lööw talar om SD som ett ”hybridparti”. Jag kan förstå och sympatisera med dessa åsikter.
”När Arnstad går ut i pressen och förklarar att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti är det ofrånkomligt att detta får en moralisk innebörd”, skriver Johansson. Han sammanblandar här min ideologianalys av SD med allas vårt gemensamma ansvar för demokrati. Ett ansvar som även gäller den demokratiska statens akademiker. SD är vårt tredje största riksdagsparti och de är inte nöjda med bronsplaceringen. Johansson har helt rätt i att jag är moralist – och även alarmist – i egenskap av demokrat.
Ja, jag avfärdar ett samhälle byggt på ultra-nationalism, rasism och en pånyttfödelse av en mytisk ”nation” utifrån SD:s utopier. Europa lever återigen i skuggan av en stövel. Ve oss alla om vi inte gör motstånd.
Henrik Arnstad är journalist och författare av bland annat Älskade fascism.
Replik av Alf W. Johansson:
Arnstads svar präglas mera av demagogi än vetenskaplighet. Han staplar komprometterande uppgifter om SD utan källkritisk reflexion och sammanhang. Man förblir okunnig om exemplens representativitet och relevans. ”SD-politiker bär armbindel med hakkors då de städar hemma”, påstår Arnstad. Är denna välkända skandal ett skämt eller något karakteristiskt för partiet? Att välja sina exempel med omsorg är en svår uppgift, känner läsaren att den ambitionen saknas, förlorar texten sin trovärdighet. Det drabbar Arnstads inlägg.
Han kallar sig vetenskapsjournalist men här har all vetenskaplighet och saklighet övergetts till förmån för utfall och odokumenterade påståenden. Det centrala i mitt inlägg i Respons var att Roger Griffins fascismteori, som Arnstad stöder sig på, inte kan läggas till grund för en karakteristik av SD som ett fascistiskt parti. Man måste vid teoretiska definitioner skilja mellan nödvändiga och tillräckliga betingelser. Griffins definition innehåller nödvändiga, men inte tillräckliga betingelser för att kunna betecknas som en allmän fascismteori. Som de flesta historiker känner jag skepsis inför försök av detta slag att reducera komplexa historiska fenomen till en formel, som kan skrivas på baksidan av ett frimärke. Det grundläggande problemet är att Griffin i sin jakt på fascismens minsta gemensamma nämnare hamnar i en definition så allmän att den blir oförarglig. Arnstad tycks inte förstå, att när han utifrån denna bräckliga, förment vetenskapliga grund, i offentligheten beskriver SD som ett fascistiskt parti, får ordet fascism en helt annan innebörd än den vetenskapliga. Begreppet fascism är ett politiskt kampbegrepp som inte i första hand förknippas med nationell pånyttfödelse utan med våld, krig, rasism, militarism, brutalitet och diktatur. Det blir helt enkelt ett missbruk av ett vetenskapligt definitionsförsök.
Därför är det något egendomligt när Arnstad naivt frågar på vad sätt detta att karakterisera SD som ett fascistiskt parti skulle blockera debatten. Det kontroversiella med SD är inte att det utvecklat en socialkonservativ ideologisk profil. Det kan man gilla eller ogilla. Det kontroversiella är deras ställningstagande i invandringsfrågan eftersom detta rör en livsnerv i den universalism och alla människors lika värde, som Sverige i kanske högre grad än något annat land har tagit till sig. Det svenska samhället har sökt bemöta detta avsteg från konsensuella värderingar med isolering och konfrontation. I stället för att diskutera sakfrågan fixeras debatten till frågan hur SD skall exkluderas från den demokratiska gemenskapen. Denna strategi tycks nu ha nått vägs ände. Flyktingströmmarna från Mellanöstern och Afrika är ett europeiskt problem. Sverige har gjort mycket stora insatser på detta område, men uppenbarligen är den svenska strategin numera att i högre grad än tidigare lyfta fram denna fråga som en gemensam europeisk utmaning. Det är en förskjutning mot en öppnare diskussion i denna fråga.
Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola.
Tidigare inlägg i debatten om fascism:
- Respons nr 5/2014: Fredriksson & Brolin
- Respons nr 1/2015: Henrik Arnstad, Fredriksson & Brolin
- Respons nr 2/2015: Alf W. Johansson
- Respons nr 3/2015: Fredriksson & Brolin
