Årtal som titthål in i historien

Denna antologi, År – Historiker berättar består av tjugoen berättelser om det förflutna, samtliga författade av historiker knutna till Stockholms universitet. Bokens sammanhållande princip är att de medverkande har valt varsitt fristående årtal att hänga upp sina berättelser på. Utöver detta är den enda tydliga föreningspunkten att stilen är populärt hållen och kortfattad. I det första bidraget gör Kurt Villads Jensen ett nedslag år 1250 och behandlar inlevelsefullt medeltidens tankar om livet och Gud. I det avslutande bidraget skildrar Helena Tolvhed hur Susanne Lanefelt introducerade fenomenet gymping i Sverige 1983 och hur ett nytt träningslandskap samtidigt växte fram. Spretigheten kunde med andra ord nästan inte vara mer total. Ändå är boken paradoxalt nog en fungerande helhet och flera av texterna kan i all sin enkelhet beskrivas som riktiga små juveler. Jag skulle säga att År – Historiker berättar är en klar framgång och ett opretentiöst styrkebesked av de inblandade. 

Idén att göra till synes planlöst valda årtal till formprincipen för en antologi ter sig udda och väcker en del frågor. Mer förväntat hade det förmodligen varit om årtalen åtminstone haft en ikonisk ställning. I stället för År – Historiker berättar kunde boken i så fall exempelvis heta ”Omvälvningsår – Historiker berättar” och bestå av ett antal mer förutsägbara nedslag. En sådan möjlighet avfärdas emellertid av bokens två redaktörer, Anna Götlind och Magnus Linnarsson. De skriver att en förutsättning för boken har varit att de valda åren inte är så välkända, att de i jämförelse med många andra år är litet bortglömda. En av de få föregångare som jag på rak arm kan komma på är Thomas von Vegesacks monografi Stockholm 1851, där läsaren får möta människorna och kulturlivet i Sveriges huvudstad under just det enskilda året 1851, som alltid stått i skuggan av det ojämförligt mycket mer omskrivna revolutionsåret 1848. Skillnaden är att År – Historiker berättar alltså tar sin utgångspunkt i tjugoen olika årtal och därmed hoppar snabbt mellan helt olika omständigheter, människor och platser. I inledningen talar Götlind och Linnarsson om en ambition att ge läsaren små ögonblicksbilder och titthål in i historien. Det arbiträra formgreppet väcker som sagt en del frågor, men samtidigt är resultatet förvånansvärt lyckat.

Flera av bidragen får mig att tänka på Johan Asplunds hyllning till den gode empirikern. I Avhandlingens språkdräkt från 2002 konstaterar Asplund att teoretikern och den lysande idémänniskan sedan länge har fängslat sin omgivning och väckt beundran. Annorlunda är det med den forskartyp vars främsta tillgång i stället är den verklighetstillvända blicken och för vilken empirin har ett egenvärde, även då detta kan verka onyttigt, till och med trivialt. Vem hyllar den oglamorösa typ som outtröttligt vänder och vrider på sitt ofta torftiga material till dess varje litet skrymsle av det har blivit genomlyst? Vem bekräftar ens denna arbetsinsats om den inte på ett tydligt sätt leder forskningen i så kallad rätt riktning eller råkar falla in i någon tillfälligt gällande teoritrend? Asplunds ord om sociologin gäller här i alla händelser även för historieämnet. Utan dessa empiriskt lagda forskare och deras metodiska vetgirighet gällande allt som hör till källmaterialet spinner forskningen alltför lätt iväg i förhastade synteser, luftiga abstraktioner och allehanda teoretiska spiraler. 

Så går mina tankar efter att ha läst Anna Götlinds välstämda skildring av livet och människorna i Lovö socken strax utanför Stockholm under 1860-talet. Så tänker jag även efter Annika Sandéns glimrande rekonstruktion av Skuttungebarnens bröllopslek i skuggan av Sveriges stormaktspolitik år 1679. I dessa bidrag finns inga djärva idéassociationer, inga tillspetsade generaliseringar eller andra våghalsiga teoretiska manövrar, men i stället en påtaglig livfullhet i berättandet som förutsätter en intim kännedom om källmaterialet. Här finns en förmåga att skriva levande om de döda som jag tror är möjlig endast genom en genuint undrande hållning inför arkivens gamla handlingar, böcker och protokoll. År – Historiker berättar bjuder på ett flertal finfina bidrag av detta slag. Ett annat är Mats Hallenbergs berättelse om den olycklige drängen i Alunda som hamnade inför kunglig domstol och dömdes till döden år 1541 efter att ha varit full på självaste påskdagen och hädiskt kräkts upp den heliga nattvarden på kyrkbacken. 

Men varför just årtal? Jag kan inte riktigt komma förbi formfrågan. Varför inte driva mikroperspektivet till sin spets och i stället välja dygnet som sammanhållande princip? Troligen hade det dock varit alltför extremt att likt Steven Weinberg i The First Three Minutes stanna vid minuten som den förenande tidsenheten. År – Historiker berättar öppnar för dessa möjligen poänglösa funderingar därför att den idé som strukturerar boken endast på ett ytligt plan återspeglas i de medverkandes ämnesval och angreppssätt. Alla utgår från varsitt årtal, men ingen har tagit chansen att verkligen göra detta till huvudpoängen. Det är synd. Hade det nämligen inte varit spännande att göra ett nedslag där det valda året i sig spelade en framträdande symbolisk roll för den aktuella dåtidens upplevelser av nuet? Året kunde exempelvis vara 1999 och ämnet den så kallade millenniebuggen. Eller varför inte göra ett av historiens alla jubileer till utgångspunkt för en betraktelse över årtalsmystikens ceremoniella manifestationer? Formfrågan retar mig därför att årtalsidén i sista hand mer liknar en bekväm förevändning än ett drivet metodval eller en strategi för att utforska ett gemensamt teoretiskt ramverk. 

Den lugna självsäkerhet som skribenterna kommunicerar genom att över huvud taget inte beröra sina texters existensberättigande är befriande i en tid när begäret att fånga andras uppmärksamhet producerar så många påträngande och konstlade övertalningsförsök.

Eftersom min inställning till boken är så positiv är detta i själva verket den enda invändning som jag vill lyfta fram. Sambandet mellan form och innehåll saknar nödvändighetens prägel. En till sak som möjligen förstärker detta intryck att boken lika gärna kunde ha skrivits på ett helt annat sätt är att de medverkande inte tycks vara det minsta besvärade av frågor om bidragens eventuella relevans. Inte en droppe bläck slösas på det slags retorik som handlar om att övertyga läsaren om att det här är viktigt. Mot mina egna akademiska reflexer är jag med litet eftertanke dock benägen att uppskatta denna frånvaro av ängslighet. Ärligt talat finns det ofta någonting tillgjort och nästan litet desperat över försöken att utrusta humanvetenskapliga alster med ett väldefinierat och gärna dagsaktuellt relevanssammanhang. Den lugna självsäkerhet som skribenterna kommunicerar genom att över huvud taget inte beröra sina texters existensberättigande är befriande i en tid när begäret att fånga andras uppmärksamhet producerar så många påträngande och konstlade övertalningsförsök.

En uttalad ambition med År – Historiker berättar är att den ska visa prov på mångfalden i dagens svenska historieskrivning. Det lyckas den med. En aspekt av detta är även att bestrida en nidbild av historieämnet som på sina ställen fortfarande hänger kvar, nämligen att yrkeshistoriker framför allt skulle syssla med forna tiders statliga aktörer och storpolitiska växlingar ur ett nationellt perspektiv. Detta får också räknas som en av bokens framgångar. De bidrag som trots allt uppehåller sig vid politiska invecklingar på högsta nationella nivå är genomgående så fascinerande att det traditionella perspektivet knappast är störande. Läs bara Magnus Linnarssons rafflande berättelse om kung Adolf Fredriks strejk och kronprins Gustavs ränker år 1768. Som sagt, boken är ett styrkebesked av historikerna vid Stockholms universitet. 

Jag vill avsluta med att påtala en annan slentrianmässig föreställning som År – Historiker berättar förhoppningsvis kan rucka på. Jag tänker då på antagandet att historiker måste göra avkall på nyanserna och presentera simplifierade berättelser om idel spektakulära tilldragelser för att kunna nå ut brett och väcka ett mer allmänt intresse. Vad denna bok visar är att vanliga människors liv och det förflutnas mer alldagliga sidor kan vara minst lika engagerande om de bara är i händerna på historiker som är goda empiriker och dessutom skickliga författare.

Publicerad i Respons 2022-2