Åsa och jag

Det finns böcker som lyser extra klart utan att man alltid kan förklara varför, inte för sig själv och inte för omvärlden heller. Tilltalet, språket, ämnet, eller stämningen i en text, kan ibland haka i ett visst sentiment man bär på, väcka frågor som ligger nära de egna intuitionerna. Starka läsupplevelser är ofta livskontextuella och platsberoende. Att finna en bok man inte visste att man längtade efter är en av läsningens stora oförklarliga gåvor.

Denna sinnliga läsupplevelse kommer tillbaka till mig när jag öppnar mitt exemplar av journalisten och författaren Åsa Mobergs bok Simone och jag som jag läste när den utkom 1996 och som nu kommit i en nyutgåva på Natur & Kultur. Mellan de gulnade sidorna i mitt söndertummade exemplar hittar jag anteckningar, lappar, en pressad vallmoblomma. De vikta boköronen och blyertsbokstäverna i marginalen är fysiska spår som vittnar om en aktiv uppmärksamhet men också om svunna tankemönster och känslolägen. Jag blir varse sådant texten har sagt mig, men som jag inte förstått hur mycket jag saknat. Därmed är läsakten i någon mening fullbordad. Inte för att Simone och jag är en invändningsfri bok – alla betydelsefulla verk rymmer frågetecken och skönhetsfel – utan för att dess öppna ofullkomlighet engagerade mig redan när det begav sig. 

När boken kom ut landade den i en aktiv fas inom de Beauvoir-­receptionen. Deirdre Bairs omfattande biografi som innehöll intervjuer med Simone de Beauvoir publicerades 1990. I Skandinavien och senare även i Frankrike rönte Eva Gothlins avhandling Kön och existens – Simone de Beauvoirs »Det andra könet« (1991) stor uppmärksamhet (Moberg och hennes översättarkollega och partner under en period, Adam Inczèdy-­Gombos, samarbetade med Gothlin) och 1994 publicerades den norska litteraturvetaren Toril Mois banbrytande studie Simone de Beauvoir – The Making of an Intellectual Woman. Åsa Mobergs bok låg rätt i tiden men hade sin egen röst, och uppskattades av många för sitt subjektiva anslag.

Det är alltid vanskligt att läsa om verk man har tyckt om, men kanske blir det särskilt märkbart när författaren i likhet med Åsa Moberg låter tidsandan strömma fritt över sidorna. Simone och jag tar sin utgångspunkt i relationen mellan litteratur och liv. Den handlar om läsning som intervention, om hur den personliga världen och det enskilda livet kan öppnas mot nya förståelser genom författaren och filosofen Simone de Beauvoirs skrifter. Moberg skriver sin bok utifrån ett starkt presens som nu trettio år senare blivit dåtid, och inleder så här:

Detta är en bok om en författare och en läsare. Författaren är Simone de Beauvoir, läsaren är jag. Jag har använt mig själv som exempel för att visa hur litteratur kan ingripa i läsarens liv.

Simone de Beauvoir (1908–1986) är en av efterkrigstidens viktigaste intellektuella. Med sin livskamrat Jean-Paul ­Sartre, med vilken hon slöt den berömda »pakten« om frihet till andra tillfälliga kärlekar, bidrog hon tillsammans med tänkare som Albert Camus och Maurice Merleau-Ponty till den kontinentalfilosofiska skola som växte fram ur tysk idealism och fenomenologi. Genom att föra en dialog med bland andra Platon och Hegel sökte de Beauvoir omforma filosofin och sätta radikal frihet, immanens/transcendens och mänskligt meningsskapande i centrum. Hon uttryckte det själv som att hennes filosofiska författarskap kunde delas in i essäer, som hon skrev för att förmedla ett budskap, och skönlitteratur där hon utforskade problem hon ville förstå. I dag intar hon en självklar roll i filosofihistorien och hennes liv och tänkande behandlas i en strid ström av kommenterande litteratur inom en rad akademiska genrer och discipliner. Simone de Beauvoir förekommer frekvent i biografiskt och skönlitterärt influerade studier och är fortfarande viktig som feministisk förgrundsgestalt, inte minst genom boken Det andra könet (1949). Så sent som 2020, närmare 35 år efter hennes död, utkom kortromanen De oskiljaktiga på svenska. Den skrev hon redan 1954 men valde att aldrig publicera under sin livstid.

Lyskraften runt de Beauvoir som både filosof och författare är med andra ord fortfarande stark, och det är en bred attraktionskraft som fångar såväl specialiserade forskare som just den privata läsare Åsa Moberg inleder med att positionera sig som. Denna nyutgåva av Simone och jag innehåller ett nyskrivet förord av författaren Emma Hamberg, samt ett efterord i form av en dialog mellan Moberg själv och författaren och poddaren Anton Honkonen som inte finns med i tidigare upplagor. I övrigt är det såvitt jag kan bedöma samma text som för trettio år sedan. 

Tematiskt sett är Simone och jag en ganska spretig bok. Den kan läsas som en dialog Moberg initierar med Simone de ­Beauvoir om vad det innebär att vara skrivande kvinna. Boken innehåller utspridda analyser av de Beauvoirs skönlitterära verk, och intresserar sig särskilt för nyckelromanen Mandarinerna från 1954, som Moberg ser som ett slags portalverk och som utkom på svenska i hennes översättning 1992. Sekvenser ur de Beauvoirs skönlitterära texter används ofta som illustrativa stickrepliker och lekfullt bakgrundsmaterial till beskrivningar av hennes öppna relation med Jean-Paul ­Sartre, ett tilltag som jag engageras av men vill ställa uppföljande frågor till. På ett ställe skriver Moberg till exempel att olika passager i »Beauvoirs texter och liv (och mitt eget) får mig att tro att hon överskattade äktenskapets betydelse. Den känslomässiga bundenheten har inget med vigselattesten att göra.« Möjligen underskattar Moberg både kulturella skillnader mellan Frankrike och Sverige och den trygghet äktenskapet som institution ofta spelat för kvinnor genom historien. Att vara fri och normbrytande är en sak i de egna relationerna, men hur omvärlden betraktade henne kan också ha inverkat på självbilden. I Mobergs bok liksom i andra biografier över de Beauvoir framgår det att hon hade en romantisk ådra och dessutom längtade hon efter Sartres bekräftelse. Kanske var äktenskapet därför en pusselbit som saknades.

Åsa Moberg reflekterar också kring delar av sin egen livsbana som journalist och kolumnist på Aftonbladet och sin uppväxt. Hit hör även den komplicerade relationen till modern och ett äktenskapsliknande förhållande med den äldre fotografen och författaren Tor-Ivan Odulf – i bägge fallen spårar hon likheter och skillnader mellan sin egen livssituation och de Beauvoirs. Ett ytterligare stråk i boken väver in olika politiska frågor som Moberg engagerat sig i – kärnkraft och jämställdhet – och genomgående söker hon efter filosofen och författaren de Beauvoirs tankar om kärlek och det kvinnliga livet i kropp och tanke, ett sökande som bland annat leder henne till Paris. Det sammanhållande motivet i boken är frågan »hur vet jag att jag är jag?«, det vill säga Simone de Beauvoirs egen grundfråga som hon aldrig gav något entydigt svar på.

Trots den rörliga författarblicken och den tematiska rike­domen är Simone och jag genomtänkt och enkel att följa. Tempot och språket bär publicistens signum snarare än essä­istens eller akademikerns. Moberg skriver rättframt, meningarna är korta och eleganta. Det journalistiska sättet att skriva vill komma till saken, inte snirkla runt eller välja ord med den akademiska omsorg som både kan imponera och ibland kännas tillkrånglad.

Direktheten är alltså en av bokens styrkor men det välartikulerade, konstaterande skrivsättet innebär också att frågor emellanåt stängs när de hos mig som läsare fortfarande är öppna. En sådan undran rör relationen till Nelson Algren, den amerikanska vänsterintellektuelle författare de Beauvoir mötte 1947 under resan till Amerika, som förändrade henne i grunden. I breven till Algren behöver hon inte ljuga uppger de Beauvoir i Deirdre Bairs biografi, varpå Moberg kommenterar att detta är »en märklig bekännelse från en skribent som i alla andra sammanhang deklarerade att skrivandet var till för att berätta Sanningen, helst om Allt«.

Det finns material för ett helt liv om man vill fördjupa sig i frågan om hur kropp, tanke och språk hänger ihop i Simone de Beauvoirs författarskap. Som Moberg konstaterar handlar romanen Mandarinerna om det omvälvande i att »återfå en förlorad kropp«, en erfarenhet som komplicerades av att själen inte kunde frigöra sig från Sartre och Frankrike. Algren förstod aldrig deras öppna förhållande. Han längtade efter fru och barn och friade, vilket Simone tackade nej till eftersom hon först och främst behövde finnas till hands för Sartre. 

En fråga som infinner sig under läsningen av Simone och jag är om de Beauvoir kunde vara helt uppriktig i breven till Algren med tanke på att hon redan från början insåg att relationen skulle behöva ta slut? Om skrivandet är till för att berätta Sanningen, »helst om Allt«, måste man som författare vara införstådd med vad som är sanningen. Men vad är sant i ett känsloliv? Kanske blev brevformen ett språk där de Beauvoir inte förlorar sitt jag genom språket utan i stället finner sig själv. I samvaron med Nelson Algren får hon syn på vem hon skulle kunna vara men inte är, delvis för att de faktiskt inte delar samma modersmål. Ärligheten i breven kanske uppstod eftersom sanningen inte blev allas utan bara deras. I stunder som dessa önskar jag att Moberg anlagt ett mer prövande förhållningssätt till motstridigheterna inom de Beauvoirs författarskap. 

Det finns något både spekulativt och subversivt i att avtäcka filosofins och filosofens skuggor på det sätt Åsa Moberg gör, och som hon borde få stort erkännande för.

Jag hade uppskattat en nyutgåva som tagit tillfället i akt att säga något mer djuplodande om hur receptionen av såväl Simone de Beauvoir som Åsa Mobergs verk förflyttats under de trettio år som förflutit. Vi lever i en tid där flera begrepp som behandlas i Simone och jag bär andra konnotationer än de gjorde 1996. Inte minst har feminismen förändrats. Den har genomgått teoretiska köns- och genusstrider, med allt fler fraktioner som följd, och inom populärkulturen har vi glidit in i en digitaliserad, mycket performativ och kapitalistisk era, där politik och teknikmonopol sammanflätas och inverkar på könsordningen. Borde inte de här paradigmatiska förskjutningarna påverka det feministiska tänkande de Beauvoir representerar, som tar avstamp i biologiska skillnader mellan män och kvinnor? Vad innebär kritiken mot normen om att bilda familj som Moberg driver i Simone och jag i en samtid där barnafödandet går ner? Hur kan vi förstå de Beauvoirs sentens »man föds inte till kvinna, man blir det« utifrån dagens förutsättningar? Frågor som dessa borde ha fått genomsyra ett nytt förord, också för att ge Mobergs författargärning den tyngd den förtjänar. Nu blir det lite för kort och energiskt, och hamnar i otakt med bokens reflekterande, analytiska skärpa.

Även om bokens ärende aldrig har varit att förflytta forskningsfronten, bygger Simone och jag på en synnerligen allvarlig gest: den utforskar ett existentiellt innehåll genom vad jag uppfattar som ett specifikt feminint förhållningssätt till världen. Det finns något både spekulativt och subversivt i att avtäcka filosofins och filosofens skuggor på det sätt Åsa Moberg gör, och som hon borde få stort erkännande för. 

Åsa Moberg tar också upp det omvända könsrollsförhållandet mellan Sartre och de Beauvoir. Simone skötte Sartres kärleksaffärer på ett sätt som närmast ger intryck av att hon, som Moberg skriver, »övertog de obehagliga mansgris­momenten när han inte orkade med dem själv«. I sin kvinnliga omsorg om mannen intog hon en bryskt maskulin hållning som han själv inte ville befatta sig med.

Under omläsningen kommer jag på mig själv med att önska att Moberg tydligare kopplat denna iakttagelse till ett annat intressant avsnitt i Simone och jag som visar hur de Beauvoir var den mest begåvade filosofen av de två. Moberg återkommer till att Simone liksom tonade ned sin filosofiska talang för att blidka såväl Sartre som omvärlden, en observation som blir spännande i ljuset av den »mammaroll« Sartre intog i deras privata relation. Gav de Beauvoir företräde åt Sartre för att hon var kvinna, eller fanns det andra, mer dunkla motiv? Moberg talar om hennes författarskap som en »dubbelexponering« – viljan att synas och samtidigt skydda sig. Hur viktig var denna hållning i relation till filosofen Sartre på den publika estrad de båda befann sig? Var det enklare att ge Sartre filosofiskt strålkastarljus eftersom hon också var skönlitterär författare?

Gav de Beauvoir företräde åt Sartre för att hon var kvinna, eller fanns det andra, mer dunkla motiv?

Den franske litteraturteoretikern Roland Barthes talar i sitt verk Le Plaisir du Texte från 1973 och även i essän »S/Z«, publicerad tre år dessförinnan, om skillnaden mellan texten som njutning (vilket innebär härlig men motståndslös läsning) och den känsla en text som bringar lycksalighet ger. Att få erfara djup tillfredsställelse, jouissance, ett slags stilistisk orgasm, kan enligt Barthes ske om texten spränger litterära koder och tillåter läsaren att bryta sig loss från sin trygga subjektsposition. Roland Barthes betonar språkets egen förmåga att lämna men samtidigt förbli i sitt tillstånd. Det finns ett »vara« i språket som innebär att tyda och därmed låsa fast samtidigt som litteraturen per definition är i ständig förflyttning. Den bästa litteraturen tvingar därför läsaren att släppa kontrollen, den pockar på hänryckning. 

Men trots att Roland Barthes är en betydande teoretiker, kanske 1900-talets främste litteraturvetare vid sidan av de ryska formalisterna, räcker hans kategorier och syn på texten inte riktigt till för att fånga in den själsliga vällust de Beauvoir och Moberg väcker hos mig. Deras böcker är så livsnära i sitt språk, tänkande och sin känslighet att teorin tycks överflödig. Simone och jag är fortfarande en fantastisk bok.