Är det personliga filosofiskt?

När filosofen Martha Nussbaum hade hållit ett tal till Iris Murdochs ära 1985 blev hon inbjuden på lunch i hennes hus på Charlbury Road, Oxford. Nussbaum, 38 år gammal, var nervös och tafatt. Den 66-åriga filosofen och författaren, som vid det laget hade hunnit vinna Bookerpriset och fått en ordenstitel av drottningen, var lugn och samlad. I två timmar diskuterade de postmodernism och filosofi, allt medan Murdoch granskade sin beundrare med en »skarp, genomträngande blick« som paradoxalt nog fick den yngre kvinnan att känna att hon inte riktigt blev sedd.

Lunchen var märklig. Murdoch serverade bara fet paté och körsbär. Nussbaum hatar fet paté och tål inte körsbär, men var utsvulten nog för att äta några och blev sjuk under resten av dagen. Murdoch tycktes inte ta notis om detta, utan fixerade bara Nussbaum med blicken medan hon tankspritt åt paté med händerna. »Framför allt kan jag aldrig glömma de där ögonen«, skriver Nussbaum, »och hur de fokuserade på något av enorm betydelse som var, så att säga, inte direkt utanför mig, och som kanske var mer verkligt än jag, men som inte heller riktigt var jag.«

Den misslyckade lunchen återges inte av Nussbaum i någon memoar, utan i en artikel i tidskriften Poetics Today (25/4/2004), där Nussbaum redogör för sina problem med Murdochs kärleksfilosofi utifrån hennes roman The Black Prince (1973). »Väldigt trevande«, skriver hon, kopplar hon ihop dessa problem med sitt personliga intryck av Murdoch. Passagen har blivit förlöjligad i Murdochforskningen, eftersom den bryter mot ett stort tabu inom den samtida akademiska filosofin. Man ska inte låta sina personliga erfarenheter grumla det intellektuella arbetet.

Nu utkommer litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg med Du berör min själ – Scener ur ett liv med Iris Murdoch, som är just en sådan personlig blandning av självbiografi och tankebok som anses tabu på universiteten. Boken presenterar Murdochs filosofi, liv och romaner tillsammans med scener ur Hallbergs eget liv. Det är en modig ansats, ett sökande efter just den livsnära ärlighet som Nussbaum velat utgå ifrån i sitt filosofiska svar till Murdoch.

Själv blandade Murdoch aldrig in sitt privatliv explicit, vare sig i sina filosofiska texter eller sina romaner. (Hon var också noga med att påpeka att hon inte försökte uttrycka någon filosofi i romanerna, vilket gör själva utgångspunkten för Nussbaums artikel märklig.) Men trots det finns det något mycket kongruent med att använda ett personligt intryck i ett resonemang om just Iris Murdochs filosofi.

I kontrast mot tidens anda såg hon individen som ett grumligt mysterium.

Iris Murdoch levde mellan 1919 och 1999. Hon var en anglo-irisk filosof och under sin livstid framför allt uppskattad som författare till 26 romaner. Efter att ha studerat vid Oxford arbetade hon där vid St Anne’s College som lärare i många år, tills en skandalös relation med en kvinnlig kollega tvingade henne att säga upp sig. Hennes relation till den samtida anglosaxiska filosofimiljön var komplex av fler skäl än de privata. Murdoch intresserade sig för många ämnen som ansågs oseriösa i den analytiska Oxbridge-kulturen. Hon skrev den första engelska monografin om Jean-Paul Sartre, läste den mystiska filosofen Simone Weil passionerat och skrev flera essäer om kontinental estetik.

I kontrast mot tidens anda såg hon individen som ett grumligt mysterium. Den samtida filosofin, hos såväl utilitarister som existentialister, fokuserade på handlingar och deras konsekvenser. Individen beskrevs av dem som »en modig naken vilja omgiven av en lättfattlig empirisk värld«, som Murdoch formulerade det 1961 i essän »Against Dryness«. Själv ansåg hon det mer komplicerat än så att vara moralisk. Moral är också en fråga om varseblivning, självkännedom och relationer.

Att uppfatta sig själv och andra på rätt sätt, med en kärleksfull blick fri från förvrängningar och fantasier, är en av de största moraliska utmaningarna. Vi måste ständigt tampas med vårt stora, feta, obevekliga ego, som Murdoch delvis beskriver utifrån Freud. Det är svårt för oss att få insikt i och kontrollera de besattheter och begär som driver oss. Impulsen att rikta den blicken tillbaka mot Murdoch är alltså högst begriplig.

De senaste åren har intresset för både Murdochs filosofi och hennes liv vuxit markant, inte bara inom akademin. Två uppmärksammade kollektivbiografier skildrar hennes viktigaste vänkrets: Benjamin Lipscombs Oxfordkvartetten − Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin (i översättning av Henrik Gudenäs) och Kvinnorna i Oxford − Fyra vänner som förändrade filosofin av Clare Mac Cumhaill och Rachael Wiseman (kommer i juni i översättning av Peter Staffansson).

Att uppfatta sig själv och andra på rätt sätt, med en kärleksfull blick fri från förvrängningar och fantasier, är en av de största moraliska utmaningarna.

Anna Victoria Hallbergs Du berör min själ kan dock räknas som den första introduktionen till Murdoch på svenska. Hallberg disputerade 2011 vid Örebro Universitet med avhandlingen Novel Writing and Moral Philosophy as Aspects of a Single Struggle − Iris Murdoch’s Hybrid Novels, där hon driver tesen att Murdochs romaner uttrycker hennes moralfilosofi genom att gestalta en utveckling hos protagonisterna från blindhet till moraliskt seende. Hallberg arbetar som avdelningsföreståndare och proprefekt vid Södertörns Högskola, och är verksam som kulturskribent.

I hennes nya bok kallas Iris Murdoch omväxlande vid förnamn och efternamn. Det personliga och det filosofiska växlar sömlöst. Hallberg studerade i Oxford på 1990-talet, utan att vara medveten om att den författare som senare skulle komma att betyda så mycket för henne bodde där på en parallellgata. De måste nästan ha stött ihop någonstans? »Vid brevlådan, den runda röda, eller i någon gatukorsning. Kanske såg jag henne inne på affären Budgen’s, medan hon sökte efter den picknickmat (små pajer, ost och persikor i sockerlag) som hon och John tyckte så mycket om.«

Det lätt drömska tilltalet är inbjudande, och när Hallberg skildrar episoder ur sitt eget liv blir det ofta berörande. Hon berättar om vilsenheten som ung student, sorgen efter sin pappa, livskrisen som nybliven mamma och den kämpiga tiden som avhandlingsskrivande småbarnsförälder. Det blir också tydligt att Murdochs filosofi har varit betydelsefull för henne.

Ett av Murdochs mest kända moraliska exempel handlar om en svärmor, M, som beter sig helt perfekt mot sin svärdotter, D, trots att hon inombords bara känner fiendskap och förakt. Men en dag bestämmer hon sig för att försöka ompröva sin bild av D. Vad hon tidigare ansåg vulgärt och barnsligt försöker hon i stället uppfatta som öppet och spontant. Enligt Murdoch skulle de flesta mena att en viktig moralisk förändring äger rum här, även om M:s yttre handlande inte förändras ett dugg. Hallberg levandegör exemplet genom att relatera till sin blick på sina egna barn:

Vid många tillfällen har mina överväganden, iakttagelser, tankebanor och rannsakningar utspelat sig i form av inre händelser. Hur brysk jag har varit mot min yngsta son när jag i stället borde ha gett honom den omsorg han behöver för att hitta rätt i livet. Min mellansons känslighet kan jag omväxlande betrakta som en styrka värd att värna och ett personlighetsdrag han bör vara vaksam på eftersom han påminner så mycket om mig när jag var ung, så jag vet något om vilka risker det bär med sig. […] Dessa händelser är inte observerbara för min omgivning. Men de inträffar – de existerar i verkligheten […]. Verkligheten är alltså inte fullt observerbar. Den är också personlig.

Tyvärr är det alltför sällan som inspirationen från Murdoch griper in så tydligt i hennes eget liv. Du berör min själ presenteras av förlaget som »ett förtroligt samtal mellan en mästare och hennes självpåtagna adept«, men utgör snarare en röra av anteckningar om disparata saker. De vaga kapitelrubrikerna – »Platsen«, »Tiden« och »Minnet«, samt två »Intermezzon« – skänker knappast någon struktur. Intermezzot »Kvinnan« tar avstamp i de Beauvoirs berömda formulering om att man inte föds till kvinna utan blir sådan, men handlar därefter om en pilot som Hallberg dejtat i Oxford, en otrogen fysiker han var vän med, samt Murdochs roman Under the Net (1954) – ganska intressant alltihop, men utan att bindas ihop av något bärande resonemang om kvinnoblivande. I delen »Tiden« kommer plötsligt ett parti om olika rum som gjort intryck på Hallberg, vilket väl borde sorteras under »Platsen«? Eller åtminstone »Minnet«?

Blandgenren som Hallberg har valt är svårbemästrad, och att Murdoch är relativt okänd för den svenska publiken gör knappast uppgiften lättare. Även om Du berör min själ innehåller några kärnfulla beskrivningar av Murdochs liv och filosofi är dessa alltför utspridda för att fungera som en introduktion.

Dessutom brister Hallberg ofta i noggrannhet. Ett berömt citat ur essän »The Sublime and the Good« tillskrivs boken The Sovereignty of Good (1970). Hon resonerar över hur den första meningen i citatet bör översättas, utan att märka att det är helt fel mening − hon har klippt in den från en essä ur »The Idea of Perfection«, som visserligen ingår i denna bok. På ett annat ställe skriver hon att »litteraturen kan hjälpa till att göra filosofin frisk, som hon [Murdoch] formulerar det« – något Murdoch aldrig har skrivit. Citatet är från en underrubrik tillförd av en redaktör. I »Against Dryness« talar Murdoch i stället om hur litteraturen kan bota sina egna åkommor, vilket kan påminna oss om att även konsten lever i en värld där nästan all mänsklig strävan leder till misslyckanden.

Men ingen vill väl tänka för länge på misslyckanden. I sina läsningar av Murdoch tycks Hallberg framför allt vara på jakt efter en upplyftande och idealiserad bild av konsten. En vanlig tes inom Murdochforskningen, som Hallberg utvecklar i sin avhandling och upprepar i den nya boken, är att hennes romaner visar hur möten med konstverk skapar moraliska insikter. När Dora Greenfield i The Bell (1958) står inför en målning av Gainsborough blir hon djupt rörd, och tycker sig få kunskap om en sann och god verklighet. I slutet av Du berör min själ betraktar Anna Victoria Hallberg på ett liknande vis Richard Bergs målning »Nordisk sommarkväll«: »och framför tavlan förstår jag att jag nu befinner mig vid en punkt i livet dit jag mödosamt strävat genom att avlägsna hinder från att blockera min syn. Jag skymtar det goda.«

Men Murdochs romaner är också fulla med exempel på hur konsten kan liera sig med våra lägsta begär, som till exempel när Charles Arrowby i The Sea, the Sea (1978) betraktar de stora mästarnas kvinnoporträtt på jakt efter likheter med sina älskarinnor, eller när Bradley Pearson i The Black Prince (1973) bara lyckas få stånd när hans 38 år yngre begärsobjekt har klätt ut sig till Hamlet.

Läser man Murdochs konstfilosofi noggrant blir det uppenbart att hon betraktade konsten som mer tvivelaktig än uppbygglig. Hon sympatiserade med Simone Weils hypermoralistiska litteratursyn, enligt vilken bara ett fåtal mästerverk klarar sig undan moralisk fördömelse. Resten representerar världen på ett felaktigt sätt och får oss att tro att det är enkelt att uppfatta det goda. Murdochs konstsyn låg mycket närmare Platons än vad de flesta av hennes uttolkare velat erkänna (som Hallberg skriver: »hon [vill delvis] ge honom rätt även när han helt klart hade fel«). Liksom Platon ser Murdoch litteraturen som en illusionskonst. Till skillnad från filosofin, som »måste avvisa ondskan i sina förklaringar av den«, som Murdoch formulerar det, är konsten fri att leka med hela människans tvetydigheter, i en blandning av det högsta och det lägsta som gör den besläktad med Platons Eros.

Erotikens komplexitet ignoreras också av Hallberg, liksom av de flesta andra Murdochforskare (ett lysande undantag är den framlidna svenska filosofen och författaren Kate Larsons avhandling »Everything important is to do with passion«− Iris Murdoch’s concept of love and its Platonic origin (2009)). Trots att kärlek står i fokus genom hela Du berör min själ – ordet nämns i olika former 171 gånger – tycks Hallberg anse det enkelt att skilja ut kärleken från begärets mörkare sidor. »När Murdoch skriver om kärlek«, kommenterar hon, »påminner det mycket om förälskelsefasens kaotiska, ofta oförklarliga men lätt förblindande tillstånd, mer än kärlek.« Som många andra verkar hon ha kisat sig igenom följande citat: »Love is the extremely difficult realisation that something other than oneself is real«. Extremt svårt. Extremt obehagligt också, i vissa fall.

Den intressanta frågan, som Hallberg snuddar vid i sin bok, är hur filosofiskt relevant den privata moralen är.

Eros är ingen entydigt god figur. Faktum är att han är en bastard, frukten av en våldtäkt. Penia (bristen) förgrep sig på Poros (överflödet) när han låg medvetslös i gräset efter för mycket nektar vid en fest till Afrodites ära, och blev havande med Eros (eller så beskriver åtminstone Platon det i Gästabudet). Det erotiska begäret är ofrivilligt och förvirrande. Att bli kär är att få meningen med livet utsliten ur sig själv, som Murdoch beskriver det i The Fire and the Sun − Why Plato Banished the Artists (1977). Det innebär att man tvingas upptäcka att någon annan är verklig och det är inte självklart att man lyckas förvalta den insikten väl. Murdochs romaner kryllar av otrohet, paranoia, manipulation och kontrollerande svartsjuka. Svårigheterna med att älska upptog henne ofta, säkerligen för att hon kände dem akut.

Men Hallberg tycks lika besviken på Murdochs privatperson som Martha Nussbaum blev i det stökiga köket vid Charlbury Road. Magsjuk på körsbär hade hon frågat sig om en så otillgänglig människa kunde vara en trovärdig filosofisk förespråkare för den kärleksfulla blicken. På ett liknande sätt förlorar Hallberg förtroendet för den sexuellt vidlyftiga person som hon möter i Murdochs biografier, brev och dagböcker:

Det här är inte en kritik av hennes privata moral utan en fråga om filosofisk giltighet. Betoningen av verkligheten och att se med kärleksfull blick blir världsfrånvänt när det som ska bryta egot – kärlek – blir en självupptagen megalomani där andra offras.

Naturligtvis är det en kritik av Murdochs privata moral. Den intressanta frågan, som Hallberg snuddar vid i sin bok, är hur filosofiskt relevant den privata moralen är. Säkert var det delvis av integritetsmässiga skäl som Murdoch avstod från att dra in sitt liv i sitt arbete, men det var också för att hon visste hur svårt det är att beskriva sig själv utan att ljuga. »›Self-knowledge‹«, skriver hon i essän »On ›God‹ and ›Good‹« (1970), »seems to me, except at fairly simple level, usually a delusion.«

Samtidigt menade Murdoch att det alltid är betydelsefullt att fråga om en filosof: Vad är han rädd för? Kant är rädd för det partikulära och det historiska, Platon fruktar konstnären inombords, diagnosticerade hon. Murdoch är rädd för kärleken, menar Hallberg, »eftersom den hotar hennes suveränitet.«

Iakttagelsen påminner om Nussbaums påstående om att Murdoch iakttog andra så intensivt för att skydda sig själv från att bli sedd. Möjligen har de båda en poäng. Om jag ska gissa vad Hallberg fruktar, vad som driver henne till att vilja utläsa moraliska utvecklingar hos också de mest egocentriska av Murdochs romangestalter, så är det misslyckanden och otillräcklighet − att livet kanske inte alltid rör sig framåt, och att erfarenheter inte alltid gör en bättre.

Men sådana spekulationer uppenbarar mest hur svårt det är att säga något om andra människors inre liv. Murdoch insisterade på att vi skulle bära med oss medvetenheten om den svårigheten in i filosofin. Det är inte riktigt samma sak som att göra filosofin mer personlig. Men det kan vara belysande att testa.