Mer fokus på mörka sidor än tänkande

De brittiska sociologerna Patrick Baert och Marcus Morgan har i artikeln ”A Performative Framework for the Study of Intellectuals” (European Journal of Social Theory, 2017) påpekat att vissa filosofers och tänkares livsföring i stor utsträckning stämmer överens med deras tänkande. Kants rigida och inrutade tillvaro passade väl in i hans rationalistiska filosofi. Heideggers folkliga och frugala livsstil rimmade väl med den antimodernism som hans tänkande uppvisar. För vissa typer av offentliga intellektuella blir handlingar och livsföring, säger Baert och Morgan, emellertid mer än bara ett komplement till tänkandet. Handlingarna blir en konstituerande del av det intellektuella budskapet som sådant. Oscar Wildes flamboyanta uppträdande var till exempel ett förkroppsligande av hans sorglösa och spirituella esteticism. Baert och Morgan nämner även Sartres och de Beauvoirs bohemiska livsstil som exempel. Deras beslut att inte gifta sig utan i stället leva i ett öppet förhållande, deras berömda ”pakt”, var ett sätt för dem att i offentligheten praktisera sin existentialistiska filosofi. Om Sartre och de Beauvoir hade levt ett borgerligt och ombonat liv, skulle det ha underminerat existentialismen som en intellektuell lära, eftersom ett sådant liv går rakt emot existentialismens krav på autentiska val och ställningstaganden.

I likhet med existentialismens anfader, Søren Kierkegaard, gjorde Sartre inte skillnad mellan liv och lära. ”Mitt liv och min filosofi är ett och samma”, skrev han i en av sina dagböcker. Det fick bland annat till följd av att han tackade nej till en position som professor i filosofi vid Collège de France, men även alla andra former av offentliga hedersbetygelser. Kierkegaard talade med förakt om docenter och professorer; ”dessa vedervärdiga slynglar”, som han kallade dem. Sartre ville lika litet som Kierkegaard anta rollen av en filosofisk ämbetsman i det allmännas tjänst. En sådan roll skulle innebära ett tvång till anpassning till akademins stelbenta normer och att enheten mellan liv och lära med nödvändighet skulle brytas.

Sartres livsföring präglades av vad Pierre Bourdieu har kallat ett antiinstitutionellt lynne, en vägran att låta sig tas i anspråk av en institution eller stå under någon annans färla. Ett liv präglat av tunga plikter och självpålagda uppgifter är enligt Sartre uttryck för den djupt förkastliga så kallade allvarsandan, lesprit de sérieux. Allvarsandan är ett tecken på ett inautentiskt liv och en flykt undan spontanitet och frihet. Den döljer att det är jaget självt som är värdenas och plikternas upphov. Det är vi själva som väljer att hörsamma dessa påbud. Vi är inte tvungna att göra det.

Sociologen Sten Andersson har i monografin Vi två är ett – Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid presenterat en ingående beskrivning av Sartres och de Beauvoirs livsföring och det antiinstitutionella lynne som präglade hela deras tillvaro. I boken är det framför allt Sartres liv, filosofi och författarskap som står i fokus för intresset, men även de Beauvoir får med nödvändighet stort utrymme. Andersson behärskar sitt ämne synnerligen väl. På nära nog 800 välskrivna boksidor vänder han in och ut på minsta detalj i parets liv; inte minst ägnas de mer ljusskygga sidorna av deras tillvaro stort intresse. Sartres och de Beauvoirs liv och verk följs i princip från vaggan till graven. En viss betoning finns dock på åren för Sartres publika genombrott under tidig efterkrigstid.

Även den som anser sig kunna sin Sartre tämligen väl kommer förmodligen, liksom denne recensent, att ha berikats med nya insikter och kunskaper när han eller hon lägger boken ifrån sig. Andersson visar till exempel att Sartres första bekantskap med Husserls fenomenologi inte gick via det berömda mötet med vännen Raymond Aron och de Beauvoir på baren Bec-de-Gaz i Paris 1933. Detta möte finns beskrivet i princip alla introduktioner till Sartres tänkande och brukar anges som startpunkten för hans existentialism. Sartre hade emellertid redan 1929, påpekar Andersson, diskuterat Husserls fenomenologi vid en offentlig muntlig examen vid École normale supérieure.

Allvarsandan är ett tecken på ett inautentiskt liv och en flykt undan spontanitet och frihet. Den döljer att det är jaget självt som är värdenas och plikternas upphov.

Anderssons intresse för Sartre har en lång historia. Redan i boken Som om – Skiss till ett porträtt av Max Weber (1977) använde Andersson sig av Sartres metodologiska syntes mellan marxism och existentialism, som presenteras i bland annat Questions de méthode (1960), för att förstå Webers psykiska sammanbrott vid 35 års ålder. Det är ett liknande angreppssätt som kommer till bruk i Vi två är ett, men denna gång applicerad på metodens egen upphovsman, Sartre. ”Grundtanken är”, skriver Andersson, ”att det inte är någon tillfällighet vilket slags filosofi eller litteratur man väljer att skriva, utan det finns en personlig, samhällelig och kulturell botten”. Föresatsen i boken är närmare bestämt att förklara varför Sartre levererade den filosofi som han gjorde. En ofta återkommande fråga i Sartres egna biografier, till exempel i dem över Jean Genet och Gustave Flaubert, är varför någon väljer att bli författare. Varför väljer man det imaginära framför verkligheten? Andersson ställer samma fråga om Sartre.

Hans slutsatser är i huvudsak att Sartre flydde in i det imaginära för att undkomma en alltför krävande och hotfull verklighet. Sartre befann sig allt som oftast antigen indragen i ett monomant skrivande, ett rus av droger eller i amorösa utsvävningar – allt för att kunna hålla verkligheten stången, enligt Andersson. Även Sartres psykos vid relativt unga år, då han under en längre period kom att förföljas av krabbor och humrar, förstås på detta vis.

Trots sina förtjänster innehåller Vi två är ett också problematiska inslag. Bokens metodavsnitt är till exempel alldeles för vagt och summariskt för att kunna kasta ljus över vad Andersson egentligen gör i boken. Vem skulle inte hålla med om att det finns en personlig, samhällelig och kulturell botten i allt vad filosofer, författare och intellektuella skriver? Andersson skulle ha behövt bli betydligt mer konkret och utförlig i beskrivningen av både metod och syfte, men även i sina slutsatser. Denna svaghet sammanhänger i sin tur med det övergripande problemet att det är svårt att klassificera vad för slags bok Andersson egentligen har skrivit. Vi två är ett framstår närmast som en hybrid mellan ett akademiskt verk och en personligt färgad populärvetenskaplig biografi. Författaren presenterar till exempel en vetenskaplig frågeställning och ett utkast till en metod, men ger aldrig några exakta referenser eller diskuterar tidigare forskning med något större djup.

Även Sartres psykos vid relativt unga år, då han under en längre period kom att förföljas av krabbor och humrar, förstås på detta vis.

Boken bygger dessutom uteslutande på redan publicerade källor. I synnerhet är Annie Cohen-Solals berömda Sartrebiografi, Sartre – ett liv (1987), en återkommande referens i framställningen. Det innebär att allt som sägs i boken egentligen redan finns tillgängligt på annat håll. Ett sätt för Andersson att undkomma problemet med att han inte presenterar något tidigare okänt biografiskt stoff om Sartre och de Beauvoir, vilket man väl knappast heller hade kunnat begära att han skulle göra, vore att anlägga ett nytt teoretiskt perspektiv på deras liv och verksamhet. Men inte heller detta görs. Som disputerad i sociologi hade det varit näraliggande för Andersson att applicera ett sociologiskt perspektiv på sitt material. Detta har framgångsrikt gjorts av Anna Boschetti i Sartre et ”Les Temps modernes” (1985), som tar sin utgångspunkt i Pierre Bourdieus kultursociologi, och Patrick Baert i The Existentialist Moment – The Rise of Sartre as a Public Intellectual (2015), i vilken han introducerar sin så kallade positioneringsteori. Andersson nämner dessa båda källor i förbigående, men för ingen diskussion om dem, vilket han egentligen inte heller gör om någon annan sekundärlitteratur. Det närmaste Andersson kommer ett utbyte med forskningslitteraturen är hans avståndstagande från den feministiska forskning som har velat lyfta fram de Beauvoir som en mer originell tänkare och författare än Sartre. Här sätter Andersson ner foten. Frågan blir därför till sist vilken funktion som Vi två är ett egentligen är tänkt att fylla. Vilket är Anderssons eget bidrag? Vilken är huvudtesen i verket? Finns det en metod? Dessa frågor får inga tydliga svar.

En anledning till att Vi två är ett är svår att genrebestämma är förmodligen att Anderssons hela författarskap, trots den stora beläsenhet som det ådagalägger, präglas av ett antiinstitutionellt lynne och en ovilja att underordna sig den akademiska allvarsandan. Här finns onekligen en andlig samhörighet mellan Sartre och Andersson själv. Anderssons Wittgensteinbiografi från 2012, Filosofen som inte ville tala, bär undertiteln Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein. Även Vi två är ett kunde ha försetts med en liknande undertitel. Det personliga draget i framställningen märks inte minst i det stundtals grovkorniga språket och i det faktum att Sartres och de Beauvoirs sexualliv och mörka sidor egentligen ges mer uppmärksamhet än deras filosofiska tänkande. Andersson är i själva verket mer intresserad av att kritisera Sartres och de Beauvoirs moraliska tillkortakommanden än deras idéer. Hans emfatiska försök till äreräddning av Sartre som älskare känns också en smula opåkallad, om än föranlett av Åsa Mobergs kritik av Sartre i detta avseende.

Andersson anklagar i förbigående svensk akademisk filosofi för att vara ”ängslig och skitnödig”. På så sätt sällar han sig även till existentialismens kritik av den filosofiska ämbetsmannen som inför en boskillnad mellan liv och lära. Anderssons stil är förvisso varken ängslig eller skitnödig. Hans sätt att skriva och närma sig Sartre och de Beauvoir kan ibland vara befriande och tankeväckande, men stundtals också förbryllande. Sartres egna biografier kritiserades ofta för att handla lika mycket om författaren själv som föremålet för studien. Även här finns en väsentlig kongenialitet mellan Sartre och Andersson. Men en sådan anmärkning förtar inte i något av fallen värdet av att läsa vare sig Sartres eller Anderssons biografier.

Publicerad i Respons 2020-1