Återskapa redaktionen i den digitala offentligheten

I början av 2018 blossade en infekterad debatt upp på de svenska dags- och kvällstidningarna om den samtida litteraturkritikens belägenhet. Startskottet var en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Den vikande kritiken”, i vilken Carl-Michael Edenborg presenterade empiriska belägg för att den svenska kritiska offentligheten krympt avsevärt under perioden 2007–2017. I stället för seriöst syftande litteraturkritik domineras kultursidorna av ytliga författarintervjuer, krönikor och boklistor, hävdade han. Svaren lät inte vänta på sig. I strid ström avfärdade kulturredaktörer och andra aktörer verksamma på det litterära fältet Edenborgs slutsats, som man hävdade var alltför grovt tillyxad. 

Ofta ses den tendens till utarmning av kritiken som Edenborg pekar på som resultatet av den tilltagande digitaliseringen av samhället och kulturen. Genom digitaliseringen har den traditionella kritikerns roll utmanats, menar man. Varför betala för att ta del av andras smakomdömen när vi kan tycka själva i våra filterbubblor i sociala medier, på bloggar och i internetforum? Debatten blir sällan konstruktiv. Antingen hemfaller man åt ett nostalgiskt tillbakablickande – kritiken var så mycket bättre förr – eller åt ett närsynt skärskådande av den omedelbara samtiden. Mer sällan riktas blicken mot vad kritiken skulle kunna vara i framtiden.

Essäboken Framtidens kritik är ett välkommet bidrag till diskussionen genom att den försöker ge ett framåtblickande perspektiv på kritiken. Boken är ett resultat av arbetet inom det så kallade Kritiklabbet, som sjösattes hösten 2016 och som finansieras av Bonniers i samarbete med KTH, Handelshögskolan och Södertörns högskola fram till hösten 2018. I korthet är Kritiklabbet, för att citera hemsidan, ”ett experiment för att undersöka dagskritikens konstnärliga, ekonomiska och tekniska former i en föränderlig offentlighet”. Det handlar med andra ord om att både analysera dagskritikens villkor i dag, vid 2010-talets slut, och om att söka nya framkomliga vägar för den kritiska verksamheten i framtiden. 

Framtidens kritik består av två längre essäer. Den första, ”Kritiken om 100 år”, är skriven av Axel Andersson, historiker och en av Kritiklabbets redaktörer sedan starten 2016. Den andra essän, ”De blödande nätverken”, är författad av Alexander Svedberg, antik- och konstvetare som bland annat arbetat som redaktör och kritiker. 

Till det yttre ger boken ett blygsamt intryck med sina drygt 150 sidor. Men skenet bedrar: essäernas innehåll är desto tyngre och de resonemang som presenteras befinner sig genomgående på en hög teoretisk abstraktionsnivå. Centrala referenspunkter är filosofihistoriska giganter som Platon, Aristoteles och Heidegger. Ett annat återkommande namn är Bernard Stiegler, som i Heideggers efterföljd ägnat sig åt att analysera teknikens roll för att vara människa. Ytterligare namn som passerar revy är Jürgen Habermas, Bruno Latour och Hannah Arendt. Som läsare kan man ibland känna en viss utmattning inför förklaringarna av begrepp och de ständiga utvikningarna om olika filosofiska problem. Samtidigt bidrar begreppsexercisen och de filosofiska utvikningarna till att skärpa sinnet; man måste vässa de kritiska känselspröten och hela tiden reflektera över vad det är som egentligen sägs. På ett rent stilmässigt plan kan essäerna sägas göra motstånd mot den förflackning av det kritiska samtalet som de mer eller mindre uttalat tar som sin utgångspunkt. Risken finns emellertid att de därmed upplevs som i första hand skrivna för de redan invigda, vilket är synd eftersom deras ärenden är i högsta grad lovvärda. 

Som läsare kan man ibland känna en viss utmattning inför förklaringarna av begrepp och de ständiga utvikningarna om olika filosofiska problem.

Utgångspunkten i ”Kritiken om 100 år” är att vi står inför en helt ny situation, i vilken kritiken måste ”hitta sin nya riktning”. Det handlar enligt Axel Andersson dels om digitaliseringen, dels om den till denna knutna föreställningen om en tilltagande demokratisering av offentligheten. Något som han tar fasta på är frågan om urval och automatisering i relation till den kritiska praktiken. Kritik handlar alltid om urval, poängterar han. Det kan handla om vilket verk vi riktar vår uppmärksamhet mot, men också, som i denna recension, om vad i verket som vi tar fasta på.

Urvalsfrågan är dock aldrig helt medveten, utan består också av omedvetna val och övervägande. Människan är på denna punkt inte så väsensskild från de maskiner som genom olika algoritmiska uträkningar gör urval åt oss på basis av vad vi ”gillar”, när vi på fredagskvällen sätter oss framför Netflix för att avnjuta en film, eller de förslag på böcker, baserade på tidigare inköp, som vi möter när vi under söndagsmorgonen surfar in på Adlibris hemsida. Problemet är bara, framhåller Andersson, att detta slags mekaniska automatisering, som baserar sig på att vi matar de digitala systemen med data, i grunden motverkar kritiska praktiker genom att göra oss passiva och oförmögna till handling.

Som en motvikt till detta argumenterar Andersson för en revitalisering av redaktionen som ett rum inte enbart för professionella kritiska praktiker, utan även för så kallade amatörkritiker. Redaktionen beskrivs som ett ”kritiskt gångjärn mellan det privata och det offentliga som i framtiden måste få en än större roll och plats”. Andersson framhåller att ”bevarandet och återuppfinnandet av redaktionen inom den andra generationens digitalisering är ett politiskt projekt för att bevara kraften att döma hos största möjliga del av befolkningen”. 

I essän återkommer tanken på redaktionen som ett utopiskt rum eller en plattform som i framtiden kan öppna för olika kritiska praktiker. Mer specifikt benämns dessa rum för ”medborgerliga redaktioner”. Här kan det som framstår som varandras motsatser mötas: professionella kritiker och amatörkritiker, privata och offentliga aktörer, kommersiella incitament och mer idealistiska. Teoretiskt låter detta fantastiskt – frågan är hur dessa plattformar ska komma till stånd rent konkret. 

I detta avseende blir spaningen efter en framtid som ännu inte ägt rum problematisk. Går det att, som essäns titel ger vid handen, över huvud taget att tänka sig hur kritiken och det kritiska samtalet kommer att se ut om 100 år? Att vår föreställningsförmåga är begränsad vittnar inte minst det faktum om att Andersson exemplifierar det slags medborgerliga redaktion som han slår ett slag för med just Kritiklabbet, som han själv varit redaktör för och vars verksamhet snart är till ända. Men å andra sidan: utan detta slags visioner kan slaget om framtiden redan sägas vara förlorat. 

Men likväl framgår det inte riktigt vilka vinsterna med att använda AR i ett litteraturkritiskt sammanhang egentligen är.

Även Alexander Svedberg tar i ”De blödande nätverken” sin utgångspunkt i kritikens roll och plats i dagens offentlighet för att synliggöra konturerna av framtidens kritik. Ändå skiljer sig hans essä väsentligen från Anderssons. Fokus ligger här mer på att resonera kring litteraturkritiken ur ett medialt och kommunikationsteoretiskt perspektiv, vilket gör att offentlighetsproblematiken får en mer undanskymd roll. 

En poäng i essän som turneras på olika sätt är föreställningen att litteraturkritiken bör ses som ett svar på den mediala situation som är förhanden vid en given historisk tidpunkt. Genom historien har kritiken, skriver Svedberg, ”anpassat sig efter rådande kommunikationstekniska normer”. Hans framtidsspaning rör mot denna bakgrund hur Augmented Reality (AR), det vill säga tekniker för att med hjälp av digitala medier ”förstärka” eller ”utvidga” verkligheten, skulle kunna bidra till att vitalisera den kritiska verksamheten. 

Essän befinner sig genomgående på en hög teoretisk nivå, men i dess avslutande del ger Svedberg några konkreta förslag på hur detta skulle kunna gå till. Bland annat diskuterar han hur konstnärer i Japan experimenterat med AR-teknik för att skapa en större användarinteraktion och öppna för medskapande. Men likväl framgår det inte riktigt vilka vinsterna med att använda AR i ett litteraturkritiskt sammanhang egentligen är. De exempel som anförs pekar i de flesta fall på AR-teknikens potential ur förlagssynpunkt, för att bland annat förfina förlagens marknadsföringsstrategier, vilket framstår som raka motsatsen till den mer kritiska praktik som Svedberg annars med stor entusiasm förfäktar.

En viktig aspekt som lyfts fram i essän är det faktum att en framtida kritik måste sträva efter att hitta nya mediala former för att hålla jämna steg med sin samtid. ”En framtida kritik konserverar inte, utan responderar”, skriver Svedberg. Det skrivna ordet, som varit den traditionella litteraturkritikens medium framföra andra, räcker med andra ord inte till för att ta sig an och fullt ut bedöma de hybrida och multimediala uttryck som produceras i en digital kultur. Om AR kommer att omfamnas på de sätt som Svedberg hoppas och tror är dock allt annat än säkert. En inte alltför vild gissning är att mycket kommer att vara sig likt – även om 100 år.

Publicerad i Respons 2018-4