Att både lösa upp genus och ha könet som grund för offerrollen

I den svenska debatten tenderar varje ifrågasättande av genusperspektivet att uppfattas som en krigsförklaring, men i Frankrike är diskussionen annorlunda. I tre böcker av kvinnliga författare problematiseras begreppet genus ur olika kritiska perspektiv. Genusteorin ses som en arvtagare till modernismens syn på människan som tabula rasa, en varelse som kan omskapas utan några som helst gränser. Kampen för jämlikhet leder ofta till ett förakt mot det förflutna och kulturen. Sverige används i detta sammanhang som ett skräckexempel på hur långt en utveckling inspirerad av genusteorin kan gå, med ord som hen och könsneutrala dagis.

Oavsett vilken kurs man läser på universitetet, vilken pjäs som sätts upp eller recenseras på kultursidorna eller vad som sägs i nyhetsskildringar, kommer genusperspektivet in som ett självklart inslag för förståelsen av det som behandlas. Genusperspektivet problematiseras sällan och när så väl sker, uppfattas varje ifrågasättande som en krigsförklaring. För den som känner en viss leda för denna typ av verklighetsreduktionism ter sig den franska genusdebatten intressant.

Den feminism som dominerat i Sverige de senaste decennierna och som hämtat inspiration från andra sidan Atlanten, med bland annat Judith Butler som förgrundsgestalt, har tagit längre tid att nå de franska breddgraderna. Under mitten av 90-talet uppstod ett ganska uppmärksammat meningsutbyte mellan den franska filosofen Mona Ouzof och Joan W. Scott i tidskriften Le Débat, där båda framförde sina skiljaktiga perspektiv på feminismen. Detta blev startpunkt för en konflikt mellan två ståndpunkter som kommit att prägla den franska debatten; en som vilar på la différence française och en annan som skriver in sig i en nordamerikansk tradition.

Förgrundsgestalterna inom la différence française, som brukar omnämnas och som ofta deltar i diskussionerna, är bland annat Elisabeth Badinter, Claude Habib, Mona Ouzof och Irène Théry. Dessa har på olika sätt behandlat könsskillnaden och relationen mellan könen på ett sätt som söker överskrida särarts- och likhetsfeminismen. Även om denna différence fortfarande präglar Frankrike har de stora lärosätena, medierna, kultureliten och inte minst ledande politiker alltmer börjat internalisera genusteorin som ett självklart prisma för att förstå könsskillnaden.

Debatten om genus tog ordentlig fart mellan 2011 och 2014, men blossar upp då och då vid sidan om andra ”konstanta” konflikter. Genusförespråkarna hävdade att det inte fanns någon ”teori om genus” utan enbart genusstudier, medan motståndarna hävdade att det fanns en teori. Det gick så långt att man kunde identifiera för- och mot-läger på om begreppet genusteori förekom eller inte.

De tre verk som tas upp här skriver alla in sig i denna kontext, men författarna kommer från vitt skilda positioner. Geneviève Fraisse är filosof och historiker i feminism. Bérénice Levet är doktor i filosofi och hennes tänkande är influerat av Hannah Arendt och Maurice Merleau-Ponty. Eugénie Bastié, slutligen, är en 26-årig journalist och en ”allmäntyckare” som det finns så många av i detta sexhörniga land. Hon har grundat en konservativ tidskrift som heter Limite och som förespråkar ”total ekologi”, konserverandet av naturen, liksom idéarvet och kulturen. Där Geneviève Fraisse kan ses som en feminist som bjuder in till paradoxer i det egna lägret med sin bok Les excès du genre (2014), är Bérénice Levets bidrag, La théorie du genre ou Le monde rêvé des anges (2014) kritisk på en mer ontologisk nivå och tar avstamp i fenomenologin för att kritisera ”genusfeminismen”. Adieu Mademoiselle – La défaite des femmes (2016) av Eugénie Bastié har en mer populistisk och stridslysten ton, vilket gör att den vinner i slagkraft men förlorar i djup.

Geneviève Fraisse problematiserar i Les excès du genre genusbegreppet på flera plan utan att helt ta avstånd från det. Hon menar att genus både är en lösning och ett problem. Det är en lösning i den bemärkelsen att konceptet öppnar ett nytt kunskapsfält och en ny kunskapsproduktion. Det är ett problem därför att genus tenderar att avskärma andra aspekter av verkligheten; metodologiskt fungerar genus som ett förstoringsglas, det zoomar in en del och visar det man väljer att visa. Det innebär att genus också blir som en skärm som döljer andra aspekter av en problematik.

Ett annat problem är att genusforskare har en benägenhet att helt ersätta begreppet kön (sexe) med genus. Dels, menar Fraisse, förlorar man en dimension av verkligheten genom denna ersättning, dels tycks genusforskare fortfarande fångade i en arkaisk opposition mellan natur/kultur, biologisk/social, som man definitivt bör överskrida. Orsaken till denna dikotomi spårar Fraisse till 70-talet, när feminismen förde en dubbel kamp: å ena sidan en emancipationskamp från biologin (p-piller, möjlighet till abort etcetera), å andra sidan en kamp mot och en analys av mäns dominans. Emancipationsrörelsen ”bort från” biologin kom senare att innebära att det kulturella och sociala tog överhanden. Dekonstruktion och avslöjandet av förtryckande strukturer blev huvudfokus och många forskare, menar Fraisse, tror att detta närmast mekaniskt skulle leda till mer frihet. Fraisse betvivlar detta och beklagar att feminismen alltmer övergett analysen av och kampen för emancipationen. Vad väntar efter dekonstruktionen av maktstrukturerna?

En annan fråga som präglat den franska debatten rör stereotyper. Bland annat den förra regeringen menade att man i skolan bör motverka könsstereotyper och förhålla sig kritisk till bilder som förmedlar och förstärker dem. Det problematiska ligger enligt Fraisse inte i att förhålla sig kritiskt till stereotyperna i sig, utan att tillskriva dem ett sådant inflytande. Bilden måste sättas in i sin kontext – vem är mottagaren och vem är förmedlaren? Hon exemplifierar med barnet som får höra den hemska sagan om ”mamma är i köket och pappa är på affärsresa”. Hur hanterar barnet denna bild? Kommer det att anta att detta är normen eller kommer det att integrera detta med sin omgivning, som förmedlar andra saker. Barnet möter i sin vardag flera kvinnor som arbetar: en skolfröken eller en polis liknar inte hemmafrun, det finns mödrar som står i kassan vid middagstid eller som är på affärsresor. Barnet hanterar dessa motstridiga bilder och förhåller sig till dem.

Utöver denna övertro på stereotypers betydelse stöter dekonstruktionen av könsstereotyper på samma problem som nämnts ovan. Vad gör man efter dekonstruktionen? Vilken typ av frigörelse innebär den? Här tiger de politiska utopierna. Den uppsjö av rosa/blå leksaker och kläder för barn som pryder affärshyllorna har aldrig tidigare skådats, menar Fraisse, som hävdar att ”ju mer man ifrågasätter den könsstereotypa uppdelningen, desto mer producerar man den och reproducerar den i oändlighet”. I stället för att enbart uppehålla sig vid könsstereotyper bör man inrikta sig på förebilder (modèles) som kan fungera som inspiration och imitation för att lättare finna sin egen väg. Förebilden inkarnerar det nya, det subversiva, till skillnad från stereotyper, som bevarar och konserverar det förhandenvarande.

Levet exemplifierar bland annat med det svenska ordet ”hen” och könsneutrala svenska dagis som ett sätt att ”upprätthålla” denna neutralitetspremiss.

Syftet med Bérénice Levets bok är dels att blottlägga de premisser som genusteorin vilar på, dels att föreslå ett annat sätt att förstå könsskillnaden. Hennes ingång är intressant eftersom hon inte väljer att ställa sig bakom en biologistisk eller religiös position för att angripa genusteorin, utan problematiserar den på dess egen arena: kulturen. Levet hävdar att genusteorin innefattar en helt ny antropologi. Ett av dess axiom är ett slags tillblivelsens neutrum: i början var intet, det neutrala, individen. Barnet föds utan könstillhörighet och det är dess omgivning som tillskriver det ett specifikt kön. Levet exemplifierar bland annat med det svenska ordet ”hen” och könsneutrala svenska dagis som ett sätt att ”upprätthålla” denna neutralitetspremiss. Det finns ingenting ”givet”, utan könsidentiteten vilar helt på en social konstruktion, som följaktligen kan dekonstrueras. Levet ser i genusteorin en arvtagare till modernitetens syn på människan som tabula rasa, en gränslöst fri varelse med möjligheten att helt (om)skapa sig själv.

Ytterligare ett axiom är att den sociala konstruktionen ses som ett hinder för individens fria potential och samhället utmålas som den instans som är ”besatt [av] att förhindra, normalisera, övervaka och straffa”. Den sociala konstruktionen härleds till en orättvis maktordning, den heterosexuella matrisen, som skall hålla individerna i schack. Vulgariseringen av Michel Foucaults idé om en produktiv makt, samt Jacques Derridas rakkniv, som reducerar verkligheten till det tal man håller om den, utgör enligt Levet de amerikanska maktfixerade feministernas metafysik. ”Skillnaden mellan könen som man traditionellt sett som grundat i naturen, härleder genus till en artefakt skapad av språket (diskursen). Det finns ingen man, ingen kvinna, det finns bara tal (diskurser) om det maskulina och det feminina som individerna tillägnar sig.”

Hittills har samhället varit den stora regissören, men nu är det upp till individerna att själva välja sitt kön, sitt genus, sin sexuella läggning. Traditionen och kulturarvet ses som det främsta hotet mot denna frigörelse, eftersom den är bärare av fördomar, förlegade och förljugna föreställningar om en könsskillnad. Frigörelsen handlar enligt Levet å ena sidan om föreställningen om en återgång till ett så kallat neutrum, ett tillstånd utan skillnader, en änglarnas värld, å andra sidan om modernitetens postulat om viljans herravälde: individens vilja är alltings lag. Samhället ses inte i denna individualistiska tappning som själva den ram där humaniseringen av människan är möjlig, utan som ett alienationens sköte. Kampen om jämlikhet blir därför ofta en kamp och ett förakt mot det förflutna och mot kulturen.

I stället för att fördöma och förakta det förflutna menar Levet att vi bör se dess rikedom: de olika artefakter genom vilken kulturen och historien förmedlar könsskillnaden kan på intet vis reduceras till en lömsk konspiratorisk maktordning. Hon förfäktar således inte idén om att könsskillnaden enbart kan förklaras genom biologi, utan tillskriver kulturen en central roll. Samtidigt är skiljelinjen oklar: Var börjar naturen och var slutar den? Inspirerad av Merleau-Pontys fenomenologi skriver hon: ”Det finns ingen naturlig ordning, och ändå finns det en, [och] det som är karaktäristiskt för mänskligheten är att tillägna sig den, ge den mening. Och människan, natur och kultur, det givna och det fria, sammanblandas. Man måste hålla dem samman, man föds kvinna och man blir det.”

Det givna härrör både från kulturen och naturen. Människan föds i en kropp hon inte har valt, som ingen har valt, in i en kultur, en värld som föregår henne. Hon är inte ”utkastad” men inbäddad från början. Denna värld kan inte reduceras till makt och exkludering utan säger oss något om vad det innebär att vara människa, vad det innebär att vara kvinna, man, barn, älskare, oälskad, vad det innebär att åldras, att begära, att dö. Denna existentiella dimension, som kulturen och de mänskliga erfarenheter och historien förtäljer i så många olika tappningar, finns det goda skäl att försvara och inte enbart bestrida, menar Levet. Och en viktig del är just inkarnationerna av könsskillnaden.

Bastié hävdar att det neofeminismen verkligen lyckats med är att borttränga kvinnligheten: varje gång en könsskillnad upphör är det alltid på den kvinnliga skillnadens bekostnad.

Även Eugénie Bastiés bok framhäver vikten av att värna könsskillnaden och riktar kritik mot ”genusfeminismen”. Skillnaden bör inte ses som ett hot mot jämlikhet. Men framför allt menar Bastié att dagens feminism, ”neofeminismen”, karaktäriseras av att den slåss mot en fiende som inte längre finns: det patriarkala samhället. Vid sidan om denna väderkvarnskamp menar Bastié att neofeminismen avskärmat sig från den verklighet många kvinnor befinner sig i. Kampen består inte längre i ”att förbättra det stora flertalets kvinnors vardag utan i en överlagd dekonstruktion av identiteterna som stödjer sig på den sociala ingenjörskonstens värsta konstgrepp”. Bastié beskriver de tre feministiska vågorna på följande vis: Den första springer ur den franska revolutionen fram till efterkrigstiden och gäller kvinnors politiska fri- och rättigheter. Den andra vågen 1968 rör en emancipationskamp (rätt till preventivmedel, abort, skilsmässa, till fri sexuell njutning etcetera). Den tredje, nuvarande, vågen går enligt Bastié ut på att konstant föra krig mot den vita medelålders mannen, ifrågasätta könsidentiteter och sexuella praktiker samt övervaka och kontrollera språkbruket. Hon tycker sig se totalitära drag i genusförespråkares ansats att skapa den ”nya människan”. Liksom Levets ser hon i genusstudier drag som återfinns inom modernitetens anspråk att helt omskapa människan; genusdekonstruktören har ett gränslöst perspektiv på människans formbarhet. Liksom Levet oroar Bastié sig för denna tendens och påpekar att denna typ av tankegods historiskt har utmynnat i tyranniska praktiker och senare totalitära regimer.

En stor del av Bastiés bok ägnas åt att försöka visa att neofeminismen upprätthåller paradoxala värden och på intet vis söker förbättra kvinnors livsvillkor. Hon tar exempelvis upp abortfrågan, kontroversiellt ämne om något, och ställer sig undrande till varför neofeminismen är så ointresserade av att höra kvinnors berättelse om upplevda aborter. Bastié är inte emot abort, men understryker att det inte är en handling vilken som helst och att för många kvinnor har en abort inneburit något traumatiskt. Men, menar Bastié, här slår man dövörat till för kvinnors erfarenheter därför att det stör neofeministernas övertygelser. En annan neofeministisk paradox är förenandet av arbete och familjeliv: i en tid ”då allas rätt till barn” normaliserats, föraktas ”skyldigheten att vara mor”. I stället för att kämpa för att kvinnor i högre utsträckning skall kunna förena arbete och familjeliv, förringar neofeminismen kvinnors önskan om att vilja ta hand om barn och ser arbetsmarknaden som den enda emancipationsarenan för kvinnan.

I stället för att ifrågasätta de kapitalistiska, hårdkonkurrerande anställningsförhållandena vill neofeminismen att kvinnorna skall efterlikna männen. Bastié tar upp Simone de Beauvoirs föraktfullhet gentemot hemmafrun och moderskapet som det som inte producerar något och ser i dagens feminister hennes arvtagare. Dock, menar Bastié, har ytterst få kvinnor de privilegierade yrken som Beauvoir och hennes vapendragare har, utan ”arbetsvardagen för miljontals kvinnor innebär [ett arbete] vid fabriksgolvet, inom administration, på dystra open spaces inom tjänstesektorn, innebär den frigörelsen det man förväntat sig?” Inte nog med det, neofeminismen är enligt Bastié blind för det verkliga sociala och ekonomiska våld som kvinnor utsätts för. De sektorer som kvinnorna intagit är även de sektorer vilkas arbetsvillkor är de sämsta, tre fjärdedelar av lågavlönade arbetare är kvinnor. Dock menar Bastié att denna situation är resultatet av en chimär; att försöka efterlikna mannen innebar att ”glömma att männen inte nödvändigtvis är fria, genom att kopiera den manliga modellen utan att ta i beaktande dess attribut, betalade kvinnan sin emancipation med en ny alienation”. Att kvinnor sätts på chefspositioner inom sjukhus, advokatbyråer eller företag garanterar inte heller att dessa blir mer demokratiska eller mänskliga. Bastié hävdar att det neofeminismen verkligen lyckats med är att borttränga kvinnligheten: varje gång en könsskillnad upphör är det alltid på den kvinnliga skillnadens bekostnad.

En tredje paradox som Bastié tycker sig urskilja är kampen för jämställdhet (till skillnad från jämlikhet), det vill säga den politiska ambitionen om jämställdhet i antal riksdagsledamöter, chefer, sportreportrar etcetera. ”Det kommer att finnas kvinnor som är ministrar, inte för att de har typiskt kvinnliga kvaliteter […] inte för att de är talangfulla utan för att de är inskrivna i en genusnormativ mänsklighet som man bör dekonstruera för att befria. Man tömmer en kategori på alla distinkta attribut (att vara kvinna, det existerar inte) samtidigt som man anspelar på den för att få rättigheter.”

Liksom Levet hyllar Bastié könsskillnaden och båda två använder Sverige som ett skräckexempel för hur långt genusteorin kan gå, med bland annat ordet hen, könsneutrala dagis och barn vilkas föräldrar vägrar avslöja könet. Bastié menar att försvinnandet av kvinnlighet leder till en fattigare värld som strävar mot mer och mer uniformitet å ena sidan, råa stereotyper å den andra – uniformitet i bemärkelsen att kvinnor och män blir alltmer lika på en brutal arbetsmarknad, karga stereotyper i bemärkelsen att det som präglar den imaginära sfären, i form av reklam och skönhetsideal, hämtar inspiration från pornografins mest arkaiska stomme. När nyanserna suddas ut, återstår bara karikatyrer av kvinnor och män. Liksom Fraisse noterar hon att leksaker och barnkläder aldrig varit så stereotypa, men Bastié förlägger kritiken till en marknadsnivå, där hon i första hand ser en exploatering och en identifikation av barnet som en fullfjädrad konsument och denne konsument möter det mest kitschiga och vulgära, det vill säga inte det som höjer själen mot det sköna utan förfular den.

Gemensamt för de tre författarna är en kritik av att feminismen allt mer konstruerar och konstituerar sig kring en kvinnlig ”offeridentitet” som går ut på att anklaga och avslöja patriarkatet. Även om detta mycket väl kan fungera som en härskarteknik kan man undra om den är fruktbar på ett individuellt, existentiellt plan. På vilket sätt är offeridentifikationen uppbärande för ett subjekt, på vilket sätt bringar den självkänsla, mod och kraft? Tenderar inte denna typ av rörelse, som massmedier älskar att exploatera, att cementera könsstereotyper snarare än att lösa upp dem, och gör att kvinnan ses som det oskuldsfulla, värnlösa offret och mannen som ett sexuellt, våldsamt rovdjur? Sålunda tiger alternativa, pluralistiska röster för att det skulle komma att störa rådande diskurs. Och det är väl här som huvudfåran i dagens feminism är så dubbel: å ena sidan vill man dekonstruera genus, å andra sidan ser man till att ingen får konkurrera om offeridentiteten och företrädesrätten att anklaga.

Behandlade titlar:

Geneviève Fraisse Les excès du genre – Concept, image, nudité (Nouvelles Editions Lignes, 2014, 83 s.) Isbn: 9782355261336

Bérénice Levet La théorie du genre ou Le monde rêvé des anges (Grasset, 2014, 240 s. ) Isbn: 9782246811770

Eugénie Bastié Adieu Mademoiselle – La défaite des femmes (CERF, 2016, 240 s.) Isbn: 9978-2204104890

Publicerad i Respons 2018-1