Att ha, att älska, att vara

Det är svårt att riktigt göra rättvisa åt den position som sociologen Erik Allardt (1925–2020) hade i finsk samhällsvetenskap och i det finska samhället. Han var inte bara den internationellt mest kände och framstående samhällsforskaren. Han var också institutionsbyggare för den finska sociologin, en ämbetsman med många offentliga uppdrag, och en public intellectual med stark röst i samhällsdebatten. Den ställning han hade i Finland har ingen intellektuell i Sverige eller i något av de andra nordiska länderna kommit i närheten av. Inte ens internationellt finns många motsvarigheter. Kanske måste vi gå till Max Weber och hans ställning i det tidiga 1900-talets Tyskland för att hitta något liknande.

Det är därför en välmotiverad och angelägen insats när en grupp finska forskare – flera av dem Allardts tidigare doktorander – gett sig i kast med att sammanfatta Allardts betydelse för finsk samhällsvetenskap. Boken består av självständiga kapitel där olika aspekter av hans liv och verk behandlas. Kapitlen är delvis överlappande och samma teman återkommer med lätta variationer i flera av kapitlen, vilket gör en sammanfattning till en utmanande uppgift. Det vetenskapliga och det biografiska sammanvävs dessutom på ett vis som ibland ger intressanta insikter, ibland bara stör läsningen. 

Det är framför allt tre områden där Allardts empiriska forskning gjort påtagliga avtryck. Det första rör klassanalysen, där Allardts tolkning av hur stödet för kommunismen i Finland kan förstås var inflytelserik långt utanför landets gränser. Allardt menade att kommunismens väljarbas var av två helt skilda slag. I den södra delen av Finland var den grundad i de rationella övervägandena hos en materiellt eftersatt industriell arbetarklass, i den norra delen av Finland var den uttryck för en irrationell reaktion på förändrade samhällsförhållanden och social upplösning bland utsatta småbrukare. Även om denna tolkning väckt kritik var den högst innovativ och grundade sig i Allardts förmåga att dra intressanta slutsatser utifrån relativt enkla teoretiska utgångspunkter.

Kanske måste vi gå till Max Weber och hans ställning i det tidiga 1900-talets Tyskland för att hitta något liknande.

Ett annat område där Allardt lämnat ett viktigt bidrag rör välfärdsanalyser, där hans bok Att ha, att älska, att vara (1975) är något av en samhällsvetenskaplig klassiker. Enligt Allardt måste den gängse resursbaserade välfärdsteorin (»att ha«) kompletteras med de sociala och emotionella relationerna (»att älska«) samt möjligheterna till individuellt självförverkligande (»att vara«). Endast på detta vis kan man fånga den samlade välfärden i ett samhälle, att bara fokusera på resurser blir alltför snävt. Samtliga dessa tre dimensioner har dessutom en både objektiv (faktiska förhållanden) och subjektiv aspekt (människors reaktioner och attityder) och är relativt fristående från varandra.

Allardts bok fick aldrig någon engelsk översättning vilket nog är en starkt bidragande orsak till att den aldrig fick något avgörande inflytande på de internationella välfärdsmätningarna. Dessa har i huvudsak följt en resursbaserad och objektiv linje (som i de svenska levnadsnivåundersökningarna), medan Allardts perspektiv aldrig satts i storskalig rörelse. 

Ett tredje område – och det som Allardt själv såg som sitt viktigaste bidrag – rör de etniska (språkliga) minoriteternas ställning och utveckling. Här utgår han naturligt nog från den svenskspråkiga minoritetens ställning i Finland men utvecklar analysen till ett omfattande panorama över de etniska minoriteternas historia och framtid i den mosaik som är Europas. Den för tiden (1980-talet) påtagliga tendensen att tillgodose minoriteternas krav på utökat självbestämmande och förstärkt erkännande sätts in i ett brett historiskt och jämförande perspektiv. Kanske skulle dagens nationalstatliga och europeiska beslutsfattare ha behövt ta del av Allardts analyser för att bättre kunna hantera våra nuvarande populistiska och separatistiska predikament.

Kanske skulle dagens nationalstatliga och europeiska beslutsfattare ha behövt ta del av Allardts analyser för att bättre kunna hantera våra nuvarande populistiska och separatistiska predikament.

Något som är gemensamt för alla dessa tre områden är Allardts forskningsstil. Han byggde aldrig någon heltäckande samhällsteori och det har aldrig funnits några »Allardtianer« på det vis som det funnits »Weberianer« eller »Marxister«. Inte heller är hans forskning av det strikt hypotesprövande slaget där tydliga slutsatser dras utifrån stora datamaterial och kvantitativa analyser. Hans forskning kan snarare jämföras med den amerikanske sociologen Robert Mertons, men med ett mer systematiskt empiriskt underlag. Precis som hos Merton ger Allardts innovativa klassificeringar underlag för nytolkningar av kända fenomen, de får oss att se bekanta förhållanden i nytt ljus och bäddar för aha-upplevelser. Vackert så, även om det aldrig etablerades någon skola.

Boken om Allardts verk hade mått väl av en tydligare arbetsdelning författarna emellan och av en betydligt stramare redigering. Överlappningen mellan kapitlen är för stora, liksom detaljrikedomen. Boken kommer knappast att finna särskilt många läsare utanför de sociologiska doktrinhistoriska nördarnas krets, vilket är synd då den avhandlar många centrala teman med stor bäring i en vidare intellektuell krets.

Det som slår mig vid läsningen och som författarna kunde gjort mer av är Allardts särpräglade sociala position. Han växte upp i en akademisk elit, men den påtagligt folkliga bakgrunden låg bara på en generations avstånd. Han tillhörde den svenskspråkiga minoriteten men var helt tvåspråkig i sin intellektuella verksamhet. Han var politiskt liberal men hade stora sympatier för socialdemokratin. Till och med bostadens placering, precis på gränsen mellan det borgerliga Helsingfors och arbetarkvarteren, vittnar om en person i ett ständigt gränsland, i marginalen trots sin på alla vis centrala position. Det är frestande att tänka sig att denna särpräglade sociala ställning hade en avgörande betydelse för att forma hans enorma produktivitet och idérikedom, liksom för hans förmåga att sätta sig in i perspektiv och förhållanden vitt skilda från de egna.

Erik Allardt var opponent vid min disputation 1989. Jag en 27-årig Umeå-doktorand uppvuxen i ett litet samhälle i Norrbotten, Allardt del av en akademisk elit och en centralfigur i den nordiska sociologin. Lyckligtvis förstod jag inte riktigt hur central han var, då hade kanske min enorma nervositet inför tillställningen blivit helt outhärdlig. Men så snart disputationen startade och Allardt med sin tordönsstämma satt in min avhandling i ett större samhällsvetenskapligt sammanhang försvann all oro. Samtalet blev ett givande och ett tagande, Allardt underbart prestigelös och lyssnande utan att för ett ögonblick förlora skärpan. Jag föreställer mig att jag under ett par timmar fick uppleva det som Allardts doktorander och kollegor levde med – en sant intellektuell hållning hos en stor person.