Att kunna skriva och att kunna låta bli

Som anställd på ett universitet hör jag ofta lärare klaga över det bristfälliga skriftspråket bland dagens studenter. Att en uppsatsförfattare inte kan hantera vetenskapens centrala verktyg och förmedla sin kunskap i begriplig text medför svårlösta problem, särskilt när språkets sluttande plan möter en uppåtgående kurva: akademiseringen av tidigare i huvudsak praktiska utbildningar. Språkbrister har ingen quick fix, och leder därför till en konflikt mellan två intressen – att hålla hög vetenskaplig nivå och att ha en hög genomströmning av studenter så att universiteten tjänar pengar. 

Men som i ett parallellt universum lever skriften och frodas någon helt annanstans än i b-uppsatser: i våra telefoner. Vi läser till vardags mer än kanske nånsin förr, i texter vi delar, skriver, scrollar igenom, kommenterar. Och textmeddelandet, från början en sekundär funktion i mobilen, har nu nästan helt tagit över vardagspratet, till den grad att det blivit udda att ringa, som ett ofint intrång i andras liv. Meddelandet kan man läsa och svara på när det finns en tristessens glipa i dagen, och lämpar sig därför bättre i en multitaskande och intryckstät tid. 

Men denna kommunikationsform har även börjat dominera dejtingområdet, och blivit platsen där vi både etablerar och håller förhållanden levande. Det som händer när en relation har inletts och den vardagliga kontakten till stor del består av text, är att ordtrådarna väver ett allt viktigare känslomässigt band. Ett virtuellt samtalsrum tar form, som både kan vara en trygg plats och en källa till oro. Meddelandena blir ett sätt att kalibrera relationen, och mäta dess grad av närhet respektive avstånd. Men de kan också leda till en osäkerhet kring hur man själv blir läst av den andre. Små nyansskillnader i att uttrycka engagemang kan vara avgörande. Avslutas meddelandet med ”puss” eller ”kram” eller en emoji med pussmun (med eller utan hjärta)? Hur ofta ska man höras och hur länge är det okej att hålla någon på halster? En tystnad säger mer än tusen ord, men exakt vad är oklart. 

I Sara Granérs senaste seriealbum Allas lika mellangärde finns en bild av en figur som stirrar på sin telefon, med en olycksbådande klocka i bakgrunden och texten: ”säg den lycka som svarar”. En ung generation som behöver allt lättare versioner av högskoleprovets ordstäv kommer inte fatta skämtet, men kommer fortfarande att känna igen sig. 

När vi rört oss från samtalet till texten har vi gått miste om både ansiktsuttrycket, tonläget och den spontana reaktionen för att läsa av och förstå den andre. Och tolkningens tomrum fyller vi ängsligt med egna projektioner och fantasier, färgade av tidigare erfarenheter och rädslor.

Samtidigt som kärlekssociologer med Eva Illouz i spetsen visar hur sårbara vi är för att bli utbytta bland dejting-marknadens allt flyktigare relationer, kan vi alltså mer än någonsin tidigare kvantifiera hur avvisade vi blir. Och även om vi excellerar i teckentolkning, blir resultatet ett hyperneurotiskt sätt att skriva till och förbi varandra. När vi rört oss från samtalet till texten har vi gått miste om både ansiktsuttrycket, tonläget och den spontana reaktionen för att läsa av och förstå den andre. Och tolkningens tomrum fyller vi ängsligt med egna projektioner och fantasier, färgade av tidigare erfarenheter och rädslor.

Är det inte en märklig omkastning som skett när vi trots goda förutsättningar för kommunikation, inte kan skriva när vi behöver men skriver när vi borde låta bli? Skriftspråket är ett utmärkt verktyg för att skärpa tankar och analytiska resonemang, både medel för och förmedlare av kunskap. Men för att knyta relationsband är det otillräckligt. Ju mer av relationsskapandet som förflyttas till textens domän, desto längre bort från den kroppsliga grunden för närhet hamnar vi. Kärlekens intuitiva intelligens är förspråklig. Där är blickar, ansiktsuttryck och sinnlighet nödvändiga, och ordens rytm och melodi minst lika talande som deras innehåll. Kanske är det skriftspråkets nivellering som är problemet, snarare än att vi inte längre kan skriva. För att messa behövs ingen högskolemässig meningsbyggnad. Men jag tror att meddelandet som plats för kärleksrelationen stärker våra paranoida tendenser, och skapar en beredskap inför att plötsligt mötas av en lycka som inte svarar. 

Publicerad i Respons 2020-5