Att släppa på medvetandets tyglar

Ett radioprogram på P1 upplyste mig nyligen om att personer med sömnstörningen narkolepsi ofta har förmåga att styra sina drömmar. Klardrömmar – lucid dreaming på engelska – är ett tillstånd där den som drömmer är medveten om att den drömmer, utan att för den skull vakna. Därför kan drömmaren styra sina drömmar i någon mån och ta kommandot över vad som ska hända. Narkolepsi är enligt forskaren på radio inte bara förknippat med denna förmåga utan även med kreativitet.

Lider man av detta ovanliga tillstånd har kroppens förmåga att reglera sömn och vakenhet rubbats, och man kan ha svårt att hålla sig vaken under dagen. Samtidigt är man alltså genom klardrömmarna mer vaken än vanligt när man sover. Jag funderar på att det är en intressant koppling mellan ett slags gränstillvaro – sammansmältningen mellan sömn och vakenhet – och förmågan att tänka oväntat och inspirerat, det vill säga kreativitet. Det är inte lätt att fastslå vad kreativitet är, men jag tror att en komponent har att göra med förmågan att surfa mellan att följa med och att styra, att ha kontroll och att släppa den. Att bli inspirerad är att uppfyllas av något som inte är helt inom ens makt, en annanhet som inte låter sig tämjas eller till fullo inkorporeras.

Om man inte har narkolepsi och klardrömmarna inte kommer till en naturligt, går det att öva sig på att nå dit. Genom att under dagtid fråga sig om man drömmer eller är vaken görs ifrågasättandet till en vana som man tar med sig in i drömmen. Väl där kan man bli varse att det faktiskt är en dröm, och ett bra drömtest är att prova att flyga. Kan du flyga, då vet du att du drömmer.

Det finns en annan lekplats mellan vakenhet och dröm som inte får sin förtjänta uppmärksamhet i dag, och det är dagdrömmandet.

Men varför ska vi egentligen lära oss att styra våra drömmar? De flesta av oss har väl fullt upp med att vara aktiva och ta beslut i vaket tillstånd. Ska nu drömmen, som varit den sista bastion där det omedvetna fått regera hejdlöst, till sist också koloniseras av vår vilja att välja? Drömmen ska sättas i jagets tjänst, inte bara för att få häftigare och roligare drömmar, utan även för att bli mer kreativ i vaket tillstånd. Samtidigt kan klardrömmandet vara ett sätt att leka med det där skapande gränstillståndet, för att uppleva och få syn på oväntade saker.

Det finns en annan lekplats mellan vakenhet och dröm som inte får sin förtjänta uppmärksamhet i dag, och det är dagdrömmandet. Den som varit ett fantasifullt barn med förmåga att hämta glädje och inspiration ur de egna tankebanorna, och kanske fly från mindre spännande platser som mattelektionen, vet att detta ofta inte uppskattas av vuxenvärlden. Vi måste lära oss att tänka rätt tankar vid rätt tid och plats, vara uppmärksamma och fokuserade. I dag verkar det nästan som att människor flyr den tomma tiden när de egna tankarna får sväva fritt. Så fort vi får en stund över tar vi upp mobilen, plattan eller i mer sällsynta fall boken, lyssnar på poddar, radio eller musik, som om det fanns något skrämmande med att låta tanken löpa otuktad.

Vart kan den leda? Kanske till en plats mer eggande än den vi befinner oss på. Kanske till en utsiktspunkt där vi får syn på det futtiga i våra små värv. Kanske går tanken så långt att den ställer mig frågan om jag verkligen är vaken, där jag står i tunnelbanevagnens trängsel, eller om jag befinner mig i en dröm eller mitt i medelålderns halvdvala. Är det en dröm, då kan jag åtminstone flyga rakt ut genom fönstret, ut över Gamla Stan och se vart dansen med mitt omedvetna kan föra mig.

Är jag vaken däremot, då får jag syn på vilket nu som är summan av alla mitt livs val och icke-val. Krafterna som styr i drömmen och i vakenheten är nog inte så olika när allt kommer omkring, trots skenet av nykter logik i det senare tillståndet. Vi låter oss föras med, ibland säger tanken att vi har koll på läget och ofta tror vi på det. Men ibland vet vi bättre, och då släpper vi litet på medvetandets tyglar och låter något oväntat och nytt uppenbara sig.

Publicerad i Respons 2019-2