Att vrida och vända på sakernas tillstånd

Det bästa med samtidsskildringar är att de har potential att bli bra historiska dokument. Vi kan gå tillbaka till dem och få svar på vilka frågor och problemområden som upptog oss vid ett visst tillfälle i historien, och varför. Den här boken har den potentialen.

I Livet efter framtiden – Guide till samtiden sträcker Torbjörn Elensky på sig och försöker få en större vy, ett djupare synfält. Han ser på samtiden inte bara som ett utslag av klimathot, krigshetsande ryssar och galna amerikanska presidenter. Han ansluter sig till en italiensk tradition som inte väjer för att debattera mycket skilda och disparata områden och som kan innefatta allt från politiska till filosofiska och estetiska frågor. Det är en tradition som sätter bildning i främsta rummet och där det är viktigt att kunna blanda just dessa områden för att få en bättre bild av mänskligheten och samtiden. Men han skriver också att boken är »resultatet av min frustration inför en samtid som hellre ger enkla svar än söker förstå komplicerade förhållanden. Som hellre ställer debattens ytterligheter mot varandra än rör sig genom alla de mångskiftande nyanser som i själva verket utgör dynamiken i skeendena omkring oss.« Frihandel är bra men inte okomplicerat. Migration är bra men inte för mycket och alltid. Författaren är tydlig med att ambitionen är att »göra det lite svårare för läsaren att välja den ena framför den andra självklarheten«. Han är noga med att markera att han inte tror på kommunism, inte är nyliberal och inte konservativ. Han lovar att inte komma med några lösningar och han håller vad han lovar. Han vrider och vänder på sakernas tillstånd och är noga med att utmåla såväl vänstern som högern som naiva och oförmögna att nyansera sina ståndpunkter.

Frihandel är bra men inte okomplicerat. Migration är bra men inte för mycket och alltid. Författaren är tydlig med att ambitionen är att ›göra det lite svårare för läsaren att välja den ena framför den andra självklarheten‹.

Livet efter framtiden består av 39 korta texter som behandlar olika områden som enligt Elensky är centrala för att ringa in tiden vi lever i. Varje kapitel inramas av ett begreppspar som skildrar avsnittets innehåll och komplexitet väl. Den första delen i boken beskriver bakgrunden till många av de problem och konfliktytor som sedan behandlas mer ingående i del två. 

Del ett tar bland annat upp demokratins historia, identitetspolitiken och religionens ökande betydelse. Del två behandlar och analyserar sedan områden som till sin natur är tragiska, ett centralt begrepp för författaren. Med »tragiska« menar Elensky samhällsfrågor som inte har en enkel lösning och som dessutom, om de mot förmodan skulle lösas, ofta leder till nya problem. Detta måste man enligt Elensky acceptera och hantera. Många komplexa frågor leder till nya komplikationer och även om lösningen är rimlig får man nya problem. Exempel på sådana områden är skolan, brott och straff, kön och identitet, demokratins långsamhet kontra handlingskraft, men även mer svårgripbara saker som gemensamma värderingar, säkerhet och integritet, och AI:s kommande påverkan på vårt samhälle.

För mig är bokens stora bidrag – utöver Elenskys kreativa sätt att använda begreppet tragisk – framför allt bokens första del. Här reder Elensky bland utslitna begrepp som vänster/höger, progressiv/konservativ, extrem/radikal, anywheres/somewheres och målar en fresk som berikar och återuppväcker dessa och flera andra dikotomier eller på andra sätt sammanlänkade begrepp. Bilden som framträder är mycket mer komplex och problematiserande än den som traditionellt ges, och som oftast inbegriper hur en person stadigt sitter på antingen vänster eller höger sida av det politiska skranket. Allt ramas in av uppmaningen till läsaren att tänka själv och ta ställning i olika frågor.

Föreställ er boken som ett prisma. Det är en inte helt originell metafor, men den fungerar. Elensky vrider prismat på olika sätt och bryter ljuset så att olika perspektiv framträder, men rör sig samtidigt inom samma samling fält: demokratins urholkning, kunskapsrelativism, migration, liberalism och kapitalism. Det är ett aspektseende som ger insikter. Men efter drygt halva boken uppstår hos mig en viss problematiseringströtthet, en mättnad, av att vrida och vända på problem och samtidsfrågor utan att aldrig komma vidare. Men det är ett uttalat mål med boken, och till hans försvar förskjuts även jag lite i några tidigare grundmurade åsikter, vilket är ett bra betyg. 

Allt ramas in av uppmaningen
till läsaren att tänka själv och ta
ställning i olika frågor.

Avsnittet »Upplysning och demokrati« är verkligen lyckat. På knappt tre sidor får vi en historisk exposé över staters förändrade styrningsdoktriner sedan Upplysningen. Möjligtvis med undantag för en något romantiserad bild av upplysningstidens despoter är genomgången både givande och intressant. Efter upplysningstidens flöjtspelande och filosofiska despoter kom Napoleon och andra diktatorer, som styrde »med våld och förnuft«. Under 1900-talets första hälft utvecklades fascismen och nazismen, som (till en början) sågs som progressiva rörelser för att sedan visa sig vara extremt motbjudande. Efter andra världskriget växer det fram ett ledarideal som snarast framstår som bestående av »otadliga tjänstemän, jurister och bänknötare som bit för bit baxade utvecklingen åt rätt håll«. Folks missnöje med långsamheten och omständligheten leder fram till där vi är i dag: Trumpidealet. »Framgångsrika« män, kanske bäst representerade av Silvio Berlusconi och Donald Trump, som gör business och säger sig kunna lösa alla problem snabbt och lätt utan byråkrati, bänknötande och administrativ omständlighet. Elensky kallar det för »företagspartiet« och hävdar att det är en postideologisk skapelse. Post-prefixet är ibland ett ofog som används så fort något inte är som det var tidigare. Men det skickar också signalen att en stor förändring har inträffat. En stor förändring av synen på samhället: postideologiskt, poststrukturellt, postdemokratiskt. Jag skulle däremot, för att tala med Fredric Jameson, säga att företagspartiet som fenomen är en senkapitalistisk skapelse: förvisso närmast absurd i sitt utförande, men inte en följd av att ideologin har förlorat sin betydelse, sin kraft eller sin relevans. Det är endast och allena en logisk följd av brutal kapitalism och onyanserad nyliberalism.

Låt oss stanna kvar en stund vid ämnet ideologi. Elensky förespråkar metod framför ideologi. Med metod menar han att vi behöver regler för hur vi kommer till tals, hur man opponerar sig och hur vi försvarar våra ståndpunkter. Uppförandekoder för det offentliga samtalet, helt enkelt. En öppen diskussion där parterna inte fastnar i sina egna ideologiska ståndpunkter. Det tror jag blir svårt då jag menar att detta är något vi är inkapabla till i dag. Problemet i dag, och här är jag inspirerad av Slavoj Žižek som, i opposition till många politiska filosofer, hävdar att vi är så indränkta i en distinkt ideologi att vi inte märker det. Kapitalismen och nyliberalismen har ett så starkt grepp om oss att vi inte ser att det är just ideologier som hela tiden påverkar oss: vi har börjat tro att samhällsstrukturerna av i dag är ett naturtillstånd. Žižek förespråkar att vi ska »ta på solglasögonen« för att kunna se igenom våra förutfattade meningar, vår allestädes närvarande ideologi. Elenskys ambition är hedervärd och han lever till stor del upp till den. Men han trillar också dit vid några få tillfällen, som när han skriver att »när skatterna blir så höga att de stryper investeringsviljan stannar den ekonomiska motorn och utan tillväxt blir det inget att fördela«, eller »Liberalismen ger möjligheter för fler och fler att vinna sina friheter, utveckla sig själva, göra det bästa av sina liv«. Här tycker jag att det är ideologi före metod, men det är säkert omöjligt att undvika.

Elensky har gjort val och begränsningar för sin inramning. Det är ett ambitiöst urval och man kan inte ha med allt. Men jag saknar mer om enskilda människors känsla av maktlöshet. Maktlöshet finns förvisso med i boken, men avhandlas inte på djupet. Den finns till exempel inte med i diskussionerna om demokrati, arbetsmarknadens snabba förändringar och migration – ämnen där människors maktlöshetskänsla får stora konsekvenser, både för vem de röstar på och hur de agerar ute i samhället. Många saker påverkar oss och får oss att känna olika grader av maktlöshet: techmiljardärer som lierar sig med odemokratiska krafter; den lycka som verkar genuin och oförfalskad hos alla människor man följer på Instagram; arbeten som gör människor avtrubbade och får dem att längta tillbaka till svunna tider.

I Det sociala livets elementära former från 1987 talar Johan Asplund om den »abstrakta socialiteten«. Ett tillstånd av utbrändhet som människor kan hamna i när de inte känner sig inkluderade i »den mellanmänskliga sfären«. Det är ett samtidstillstånd som är ett utslag av att vi ägnar oss åt saker som inte är naturliga för oss evolutionärt, och som bara blir mer och mer framträdande i vår tid med skärmar och färre djupa och fler ytliga relationer till andra människor. I ett alltmer digitalt socialt liv och i ett alltmer specialiserat arbetsliv uppstår problem: »Det man företar sig måste göra någon liten skillnad. Gör det inte det, står man som framför en vägg eller upplever sig som obefintlig«, skriver Asplund. Man blir i dessa fall en »abstrakt samhällsvarelse«. När Asplund skrev detta 1987 fanns det inte många skärmar och inget internetsamhälle, då låg fokus mer på ett allmänt förfrämligande i samhället som uppstått successivt sedan industrialiseringen. Asplunds diskussion påminner om diskussionen kring begreppet alienation, och den diskussionen borde få större utrymme i en bok om samtiden. Denna alienation från produktionen av de varor vi konsumerar, liksom det främlingskap och den distans som uppstår mellan människor i samband med ytterligare digitalisering av samhället hade varit intressant att få ihopkopplat med flera andra problemområden.

Mediernas hyperkapitalisering och den av flera anledningar minskande tilltron till samhället och ledarskapet är andra områden som kunde ha utsatts mer för Elenskys prisma.

Boken saknar referenser, men har i förordet en uppmaning till läsaren om att gå in på förlagets hemsida om man är intresserad av var Elenskys tankar och reflektioner kommer ifrån eller vilka litterära verk han bygger sitt tankegods på. Det är problematiskt. Jag vill inte sitta och läsa boken och parallellt behöva söka på Fri tankes hemsida. Och i den här typen av bok, som faktiskt behandlar sanningsanspråk, kunskapsrelativism och kritiskt tänkande, borde en gedigen referenslista och fotnoter få ta plats.

Post-prefixet är ibland ett ofog som används så fort något inte är som det var tidigare. Men det skickar också signalen att en stor förändring har inträffat.

Elenskys prediktion av framtiden är dyster. Klyftorna kommer att öka när vissa skolor tillåts rusa ifrån och andra halka efter. Kunskapsrelativismen kommer att fortsätta öka om inte mer resurser avsätts för att komma till rätta med den. För att citera författaren: »Kunskap om verkligheten är en förutsättning för att kunna påverka den.« Demokratin är under nedmontering i många länder i världen och det är en process som är svår att stoppa. Elensky fortsätter med att påpeka att skillnaden mellan de som kan flera språk och som söker information aktivt och de som nöjer sig med att få sin »information, eller vad det ska kallas, från Tiktok« kommer att öka. Den senare gruppen kommer att »leva i tilltagande intellektuell fattigdom«. Men tyvärr kommer vissa att försvara dessa ökande klyftor under paroller som »fri vilja« och »individens val«. Elensky poängterar också att en av de största utmaningarna i samtiden – och för framtiden – utöver klimathotet, är demografin, det vill säga vår befolknings sammansättning, framför allt kopplat till religion och etnicitet. Men även att skillnaden mellan män och kvinnors grundläggande värderingar ökar. Olika kulturer ska samsas och de ökande skillnaderna vad gäller värderingar och parti-tillhörighet kan även komma att få effekter på andra delar av demografin – inte minst om kärlekslivet, giftermål och familjebildning blir lidande.

 Livet efter framtiden – Guide till samtiden är en tänkvärd bok som reflekterande behandlar allt från kärlekslivet och vetenskap till mediers roll och partitillhörighet. Jag skulle vilja sätta alarmet på min telefon och läsa om boken om tjugo år. Då kommer den att ha ännu mer att säga. Och en bok som man kan tänka sig att läsa om, om tjugo år, det är en bra bok.