Framtidsministerium med rätt att döda

Framtidsministeriet av den amerikanske science fiction-författaren Kim Stanley Robinson är en av de senare årens mest hyllade amerikanska romaner. Den är ett exempel på vad som kallas hård science fiction, i vilken vetenskapligt trovärdiga skildringar är det centrala. Romanen, som ursprungligen kom ut på engelska 2020, dramatiserar ett skeende i en nära framtid i vilken mänskligheten faktiskt samlar sig och ser till att göra något åt klimatkrisen. Även om den inte slutar lyckligt som en saga, mynnar den ut i en rimligt konstruktiv vision av vad som skulle vara möjligt om vi människor verkligen slog oss ihop och agerade gemensamt inför det yttersta hotet om vår egen undergång:

Gaiamedborgarskap eller vad man nu vill kalla det. Planetmedborgare, världsmedborgare, samhällsmedborgare. Tellusmedborgare. Moder jord. Allt detta kallar sig folk som börjar betrakta sig själva som en del av ett planetomspännande samhälle. Den vanligaste formen av patriotism är nu riktad mot själva planeten.

Både Bill Gates och Barack Obama har hyllat boken och den har redan utsetts till en modern klassiker. I en blurb på omslaget av den svenska utgåvan ger The New Yorker omdömet »Mästerlig«. Det är med lika mycket bävan som förväntan man närmar sig ett sådant verk, en Stor Amerikansk Roman. Kanske på nivå med Herman Melvilles Moby Dick – Den vita valen, John Steinbecks engagerande samhällskritik, William Faulkners magiska stilkonst, som inspirerade den latinamerikanska boomgenerationen till dess mästerverk, eller Thomas Pynchons täthet i Gravitationens regnbåge? Men när jag börjar läsa står det snart klart att det i alla fall inte är stilkonsten som är behållningen med Robinsons roman. Precis som de flesta science fiction-författare skriver han en rak och okomplicerad prosa där händelser, teorier och påståenden är viktigare än psykologi och litterärt djup. De tekniska utläggningarna varieras genom att ömsom skrivas ut rakt upp och ner, ömsom gestaltas lite lagom fyrkantigt i form av dialoger mellan övertygade personer som aldrig missförstår varandra.

Låt mig genast erkänna att detta är en typ av skönlitteratur som aldrig har intresserat mig. Jag hade aldrig någon fas under min uppväxt då jag läste science fiction. Senare har jag kompletterat min läsning och lärt mig att uppskatta ett fåtal författare i genren, men bara de som också är av litterärt intresse, med Stanislaw Lem som en klar favorit. Lem plågades för övrigt av att rangeras in just i science fiction-facket, eftersom det innebar att han riskerade att läsas av fel personer. Emellertid är jag alltid öppen för ny kunskap. Om jag kan lära mig något av Robinsons bok vill jag göra det. Klimatförändringarna är trots allt vår tids största utmaning och något som vi alla borde lära oss mer om, varför inte genom en roman som denna?

Boken inleds in medias res − mitt i katastrofen. Frank May, en amerikansk hjälparbetare, råkar befinna sig i Indien när en dödlig värmevåg slår in över landet. Skildringen är rak och effektiv. Människor dör i drivor runt honom och det finns ingenstans att fly, det går inte ens att hoppa i vattnet för att svalka sig. Det är en ren helvetesvision. Det finns bara ett fel med den: Den är alldeles för mild och närmast klinisk.

Om värmen skulle stiga så pass radikalt, på så pass kort tid och ta livet av så pass många människor, om det skulle ligga lik överallt, skulle konsekvenserna bli närmast oöverblickbara. Kackerlackor skulle välla fram, råttor skulle lämna sina kloaker, fruktansvärda sjukdomar skulle bryta ut och döden mångdubblas av alla dessa sekundära effekter. Sjukvården skulle givetvis kollapsa och den sociala ordningen upplösas ganska omgående. Förvaltningen skulle sluta att fungera på alla nivåer och inte ens militären skulle kunna garantera minimal säkerhet för liv och egendom, eftersom soldaterna i samma grad som alla andra skulle duka under för värmen, infektionerna och skadedjuren. Men under alla omständigheter är upplevelsen så kraftfull att Frank May traumatiseras för livet. Och den gör honom samtidigt till en hängiven kämpe i kampen mot klimatkrisen.

En annan person som kämpar för att vända den fruktansvärda utvecklingen, men under mer ordnade, byråkratiska former, är Mary Murphy. Hon är ordförande för boktitelns ministerium, som är ett FN-organ baserat i Zürich vars uppgift är att beakta framtida generationers intressen. Murphy har tidigare varit Irlands utrikesminister och hon rör sig vant mellan konferenser och sammanträden, fast besluten att rädda livet på vår planet – men hon är också sammanbitet förtvivlad över hur svårt och dyrt det är att göra det. May och Murphy träffas när han tar sig in i hennes bostad och vill tvinga henne att ta till mera drastiska metoder än vad ett FN-organ kan göra (dock antyds senare i romanen att Framtidsministeriet även utför hemliga aktioner med illegala metoder, inklusive våld, för att skynda på händelseutvecklingen).

Precis som med inledningens förödande värmebölja är det som om Robinson inte tänkt färdigt när han skildrar dessa saker, utan bara valt de vinklar och nivåer som passar hans syften.

Ett genomgående spår i boken är just att våld hyllas, eller åtminstone framställs som en rimlig metod givet situationens allvar. Och visst finns det lägen som kan kräva våld. Jag är inte pacifist. Men det är också intressant att delar av den mera radikala miljörörelsen verkligen tycks bejaka våldet som princip, alltifrån de milda praktikerna att kladda ner kända konstverk, via att klistra fast sig själv på motorvägen och stoppa trafiken, till att spränga en pipeline, ehuru det sistnämnda såvitt jag vet än så länge bara befinner sig på förslagsstadiet. I Framtidsministeriet ges exempel på både spontant våld, som när Frank May klubbar ihjäl en person med ett stycke drivved, och på planerade, riktade mord.

Huvudpersonen själv visar sig ha svårt att verkligen trycka på avtryckaren i det avgörande ögonblicket, men mordet är en fullt tänkbar, för att inte säga självklar, lösning för honom:

En vacker dag skulle de kanske bli mördade för sina brott, och det skulle de förtjäna. Men inte av honom. Killen han slog till brydde han sig inte om, men det var en olyckshändelse. Att skjuta någon var inte som att slå till ett svin. Han fick hitta ett annat sätt. Men han ville fortfarande döda. Det var svårt att tänka på något annat.

Hans hållning kan i någon mån förklaras med hans inledande klimattrauma, men våldets legitimitet (måste det nog kallas) är ett återkommande tema. Det gäller inte minst i de avsnitt som behandlar den hemlighetsfulla indiska terroristgruppen Kalis barn, vars mord och regelrätta avrättningar närmast framställs som en sorts hygieniska insatser, nödvändiga för att avlägsna de personer som hålls personligen ansvariga för klimatkrisen. Budskapet tycks vara att världen måste skrämmas till lydnad.

Anser man att klimatkrisen är av sådana proportioner att den inte bara hotar civilisationen utan själva livets existens kanske detta kan sägas vara ett rimligt förhållningssätt. Och visst, Framtidsministeriet är »bara« en roman, men en djupare reflexion över hur lönnmord och terrorattacker skulle påverka skeendet hade varit välkommen. Stater skulle såklart reagera med massiv repression, hotade dignitärer skulle omge sig med privata vaktbolag, rättsosäkerheten skulle breda ut sig i jakten på de skyldiga, vilket skulle leda till massarresteringar, politiska kriser och sociala revolter. Precis som med inledningens förödande värmebölja är det som om Robinson inte tänkt färdigt när han skildrar dessa saker, utan bara valt de vinklar och nivåer som passar hans syften. Men av detta blir det varken en bra samhällsanalys eller en trovärdig skildring av möjliga förlopp. Dessutom bidrar det till romanens ytliga personteckning. De goda framställs som alltigenom goda, även då de tar till det yttersta våldet – och de onda förblir abstrakta, självklart främmande och därför lätta att eliminera, både moraliskt och känslomässigt.

I romanen förekommer flera intressanta exempel på extremt kostsamma tekniska lösningar på några av klimatkrisens mest akuta problem, som att borra hål under glaciärer i Antarktis och pumpa upp vatten för att bromsa smältningen. Ett annat exempel är diskussionen om så kallade carbon coins, ett sätt att monetarisera klimatproblemen genom att betala företag och stater för att låta fossila bränslen ligga kvar i marken. Det är lite svårt för mig att avgöra om denna lösning låter sig förenas med en fungerande ekonomi, men faktum är att projektet redan tycks vara på gång. Robinson har exempelvis låtit sig inspireras av en idé som ursprungligen presenterades av den australiske civilingenjören Delton B. Chen i artikeln »Hypothesis for a Risk Cost of Carbon – Revising the Externalities and Ethics of Climate Change« (2018). Skulle detta kunna fungera? Jag tror absolut mer på att skapa ekonomiska incitament i miljökampen än på att mörda nyckelpersoner.

Robinson tar även upp det mycket framgångsrika baskiska kooperativet Mondragon, som ett exempel på hur företag skulle kunna organiseras annorlunda när vinst inte längre kan vara deras främsta drivkraft. Det är onekligen fascinerande med ett så stort (och ekonomiskt framgångsrikt!) kooperativ. Men i verkligheten har även denna modell sina problem, som att utlokaliserad tillverkning i andra länder inte omfattas av gemenskapen. Men det som sänker Robinsons narrativ är återigen att han klart och tydligt framställer olika varianter av socialism, inklusive Kina och Kuba, som det bättre alternativet. Utan att säga det rakt ut beskriver han något som snarast liknar en klimatanpassad variant av helautomatiserad lyxkommunism. AI skulle kunna effektivisera planeringen så att de hypermoderna femårsplanerna skulle fungera, till skillnad mot hur det gick i Sovjet när det begav sig. Ironiskt nog kallar han sin variant för »red plenty«, vilket också är titeln på en novellsamling av den engelske författaren Francis Spufford, som skildrar den korta tid på 1950-talet då planekonomin faktiskt tycktes leverera, och då man för första gången började drömma om att fullända systemet med hjälp av datorer. Det är en intressant tanke, även om den inte är helt okomplicerad som underlag för en framtida utopi.

Det räcker inte att drömma, eller ens att planera. Verkligheten måste tas med i ekvationen.

Mest av allt för Framtidsministeriet tankarna till Ayn Rands nyliberala science fiction-epos Och världen skälvde från 1957. Skeendet är lika ytligt framställt. De drivande teserna problematiseras aldrig. Hjältarna är lika ofelbara, de förstår allt, de kan allt, och på samma sätt som hos Rand bekräftar alla dialoger deras otroliga överlägsenhet. I ett skönlitterärt verk med levande dialog sker möten mellan karaktärer som lär oss mer om dem, som fördjupar och problematiserar skildringen, ger ökat djup och fler dimensioner till romanen. Hos Robinson, liksom hos Rand, är dialogerna styltiga bekräftelser på hur rätt huvudpersonerna har och hur bra de är. Någon substantiell kritik förs aldrig fram, utan vidare ges bokens hjältar de bästa argumenten medan motståndarna reduceras till pappfigurer. Att allt och alla pratar på precis samma sätt ökar inte trovärdigheten i karaktärsteckningarna.

Det är en märklig bok detta och framför allt en märklig succé. Det enda som förklarar framgången är att den ligger i linje med vad somliga vill ska vara sant, vilket inte är en helt ovanlig premiss i vårt post truth-samhälle. Om jag vill att något ska vara sant, ja då blir det så. Det påminner om Stalins socialrealism, vars konstnärliga uppgift var att skildra det ideala, det drömda, det kommande, snarare än det verkliga Sovjet. Fascinerande affischer blev det, men ingen levande konst och framför allt inte ett fungerande samhälle. Det räcker inte att drömma, eller ens att planera. Verkligheten måste tas med i ekvationen.

Det är även besynnerligt att amerikanska multimiljardärer och expresidenter hyllar denna roman, då den helt oförtäckt framställer socialism som en bättre samhällsform än kapitalism och liberal demokrati. Har de läst den? Tycker de att våld är legitimt? Att Kina och Kuba är bättre än USA på att bemöta mänsklighetens utmaningar? Eller är de bara opportunister som låter någon sekreterare sammanfatta boken i en uppskattande blurb? Om Framtidsministeriet redan (!) är en skönlitterär klassiker har skönlitteraturen blivit helt meningslös. Då är den död. Om det är en vederhäftig genomgång, en dramatiserad fackbok om hur vi kan rädda mänskligheten från den yttersta katastrofen, ja, då finns det faktiskt inget hopp alls. Då är skönlitteraturens död vårt minsta problem