Replik till Fredrik Meitons recension i Respons nr 4/2012
De läsare som hittills kommenterat min bok Judiskt liv i Europa 1786–1933 – Integrationsprocess med förhinder har förstått att den inte primärt är en historiebok med ambitionen att ge något slags helhetsbild av judiskt liv i Europa i konkurrens med historiker av den kaliber recensenten Fredrik Meiton (Respons nr 4/2012) nämner. Avsikten har varit att med utgångspunkt i empiriskt material analysera den europeiska judefrågans uppkomst och konsekvenser. Det är de historiskt-kulturella och ideologiska drivkrafterna bakom den undervegetation som möjliggjorde nazisternas antijudiska politik som står i fokus för mitt intresse. Jag har alltså tagit med endast så mycket historiskt material jag behöver för att stödja mina teorier och hypoteser. Av något skäl väljer recensenten att ignorera eller missförstå denna ambition. Här är ett par exempel på hur irrelevant hans kritik blir genom denna felsyn:
I mitt empiriska material har jag inte funnit anledning till några mer mikrobetonade analyser av enskilda judar ”av kött och blod”. Den ungerske bolsjeviken Bela Kuhn och hans hantlangares religiösa och kulturella hemort är knappast av någon större betydelse. Vad som är relevant för min analys är att de alla betraktades som judar. Under den historiska framställningens gång har jag funnit det lämpligt att för mindre betydelsefulla länderområden inskränka mina betraktelser till det som är unikt för varje land. Så kan man naturligtvis inte förfara om man vill presentera en heltäckande skildring av judiskt liv. Men det var ju heller inte min ambition. Återigen, det är inte en bild av judar i Europa sedd genom judiska glasögon jag vill mana fram utan omvärldens bild. Den antisemitiska problemformuleringen är viktig för förståelsen av uppkomsten av judefrågan men den är naturligtvis inte min, vilket recensenten tycks tro. Jag kunde ge fler exempel på missförstånd, uppkomna genom denna felaktiga uppfattning om syftet med min framställning.
Det som för andra läsare varit det kanske mest intressanta, bokens slutkapitel, min utvärdering av det historiska materialet med avseende på judefrågan, berör recensenten inte mer än att han rycker ut en kontroversiell frågeställning, besvarar den själv, gör svaret till mitt och kallar det ett bisarrt inslag. Ja, metoden är i sanning bisarr. Jag skall inte gå vidare på denna recensentens orättvisa betraktelse utöver att ge mitt svar på frågan. De många judiska framgångssagor historien kan berätta om har spelat en betydande roll för uppkomsten av den europeiska judefrågan. Hur skall vi förklara dem? De särskilda egenskaper, goda och dåliga, som pådyvlats judarna, är med största sannolikhet nedärvda i den meningen att de under generationer förvärvats under oftast exceptionella levnadsförhållanden. Dessa har tvingat judarna att utnyttja sina talanger på ett effektivare sätt. Likt atleter har de tränat med vikter, och när förtrycket avlägsnades utvecklade de en exceptionell kraft. Visst är det också gener det handlar om, men normala gener i en exceptionell miljö. Det finns där alltihop i boken om man vill ta det till sig.
Per-Martin Meyerson är fil. dr i nationalekonomi och författare.
Svar till Per-Martin Meyerson
Meyerson menar att min recension av hans bok var orättvis och har delvis rätt, vilket jag också medgav i texten. Jag uttryckte en önskan att Meyerson hade skrivit en delvis annan bok, där bland annat judar av kött och blod ingick. Men det var inte i första hand ”mikrobetonade” historier jag efterlyste, utan den överväldigande majoriteten av alla europeiska judar, vars historia han utelämnar. Inte minst med tanke på att bokens titel var just Judiskt liv i Europa uppfattade jag invändningen som befogad. I sitt svar till mig medger Meyerson att boken inte handlar om judiskt liv; det är ”omvärldens bild” som gäller. Därmed torde han ha gett mig rätt åtminstone i att titeln är olycklig.
Meyerson har också en poäng i att jag delvis bortsåg från hans övergripande tes, att relationen mellan judar och icke-judar präglades av en kulturkrock. Det beror på att jag inte uppfattade att den inledande ansatsen infriades i resten. Tesen är dessutom för generellt formulerad – en förklaring i behov av en förklaring, vilket jag också noterade i min recension. Intrycket man får är att den kommit till i efterhand som inramning till en i huvudsak deskriptiv framställning. Inget fel i det; det är ett vanligt grepp för översiktsverk av det slag som han har skrivit. I stället för att ödsla bläck på den dissonansen, valde jag att diskutera bokens faktiska innehåll och de teman som genomsyrar den. Det öppnade för en mer konstruktiv diskussion, inte minst eftersom det lyfte fram bokens förtjänster.
Naturligtvis tar Meyerson illa upp av mitt påstående att han accepterar antisemitismens premisser och slår ifrån sig. Men han skriver faktiskt att kristendomens antisemitiska nidbild ”besannades” av judarnas eget beteende. Och han skriver att Bela Kuhns Sovjet gav ”fog för den gamla anklagelsen om en judisk konspiration.” Här och på andra ställen finns ingen indikation att Meyerson återger ett synsätt som inte är hans eget. Problemet gäller inte bara de olyckliga formuleringarna, utan också den återkommande tendensen att förklara antisemitismen med hänvisningar till judarnas eget agerande eller blotta existens. Till exempel hävdar Meyerson att ”den judiska dominansen i det nya Österrikes offentliga liv” och ”den judiska överrepresentationen i samhällslivet” i Ungern utgjorde ”strukturella orsaker” till antisemitismen i de länderna.
Meyerson gör ett nummer av att jag använde ordet ”bisarr” för att beskriva bokens slutdiskussion. Omdömet var inte begränsat till det enda exempel jag tog upp. Av utrymmesskäl nöjde jag mig med att ge läsaren en hastig inblick i ett problematiskt resonemang och språkbruk. Det hade varit enkelt att ägna hela recensionen åt att bena ut denna slutsats, som innehåller många egendomliga passager. Meyerson påstår exempelvis, i strid med praktiskt taget samtliga teorier i ämnet, att europeisk nationalism är ”sprungen ur den judiska utvaldhetsdogmen”. Det får mig att undra om Meyerson känner till dessa andra teorier, om han har vägt dem mot denna teori och funnit den senare mer sann? Bisarrt, i så fall.
Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.
