Barnet som mänsklighetens skrothandlare

Vid infarten till Borås står den amerikanske popkonstnären Jim Dines ”Walking to Borås”, en grandios bronsstaty föreställande Pinocchio. Dine ser den stumma trädockans förvandling till talande pojke som en symbol för konstens omvandlande kraft. En del skulle gärna överföra det till stadens påstådda metamorfos från krisande industriort till innovativ och konstnärlig stad, men för mig pekar Pinocchios långa näsa i stället mot andra sidan stadens centrum, där Hobbex enda butik låg när jag var barn. Butiken var som Leksakslandet i Carlo Collodis roman Pinocchios äventyr: en värld där det inte fanns något annat än lek, där det nästan alltid var lördag och timmarna sprang iväg. När jag inte förlorade mig själv i butikens alla leksaker för små och stora pojkar tummade jag sönder postorderkatalogen och drömde om radiostyrda bilar som aldrig blev mina.

I den till svenska nyligen översatta Barndom och historia från 1978 ser den italienske filosofen Giorgio Agamben Leksakslandets tidlöshet som ett uttryck för lekens kraft att smula sönder tiden och demolera strukturer. Lekens motsats, riten, försöker i stället att strukturera tiden och världen. Spänningen mellan lek och rit, mellan tendenserna att lösa upp tiden och strukturera den, finns i varje samhälle. På samma sätt som leken förstör tiden, menar Agamben att barndom utgör en risk för samhället. Barnet, som ännu inte fullständig människa, rör sig liksom spöket mellan två världar och hotar gränsen mellan levande och döda. För att de döda ska stanna i dödsriket krävs begravningsriter, som strukturerar relationen mellan världarna. På samma sätt har samhället initiationsriter för att föra barnet in i de vuxnas värld.

På samma sätt som leken förstör tiden, menar Agamben att barndom utgör en risk för samhället. Barnet, som ännu inte fullständig människa, rör sig liksom spöket mellan två världar och hotar gränsen mellan levande och döda.

Barndom har knappast varit ett centralt ämne i filosofin, men är dock ett återkommande inslag i Västerlandets idéhistoria. Vitt skilda filosofer som Aristoteles, John Locke, Jean-Jacques Rousseau, Walter Benjamin, Maurice Merleau-Ponty och Jean-François Lyotard har skrivit om barn eller barndom. Rör vi oss utanför filosofin finner vi förstås än fler barndomsteoretiker, som Philippe Ariès, Charles Darwin, Émile Durkheim, Sigmund Freud, Ellen Key och Margaret Mead.

Parallellt med ett ökat intresse för barn och barndom inom humanvetenskaperna har barndomsfilosofi under senare decennier vuxit fram som ett fält i egen rätt. Det kan ses som en del av kritiken mot både den västerländska metafysiken och mot den vita, manliga hegemonin inom filosofin, och en ökad villighet att lyssna till marginaliserade grupper. Den samtida barndomsfilosofin undersöker barndom som erfarenhet samt filosofins och vuxenvärldens föreställningar om barn.

Agambens diskussioner om barndom kan möjligtvis sägas falla inom denna tradition, även om hans huvudsakliga ärende knappast är barndomens erfarenhet som sådan. Hans intresse för barndom bör nog snarast ses som ett uttryck för hans återkommande försök att kila in sig i utrymmet mellan binära begreppspar för att sedan destabilisera dessa. Detta synliggörs inte minst i hans senare, explicit politiska verk om homo sacer, av vilka Undantagstillståndet och Homo sacer – Den suveräna makten och det nakna livet har översatts till svenska. Agamben menar att homo sacer överskrider zoe och bios. Det förra innefattar det biologiska ”nakna” livet, medan det senare syftar på ett politiskt kvalificerat, mänskligt liv. Paradexemplet på homo sacer är Muselmanerna i Auschwitz som bland annat Primo Levi skildrat. De kraftigt undernärda fångarna var apatiska, alltför tomma för att verkligen lida, och rörde sig i lägren som levande döda. Även Agambens kanske mest kända begrepp, undantagstillståndet, söker sig bortom det binära. Det exemplifieras just genom det nazistiska koncentrationslägret som en plats som befinner sig utanför, men samtidigt innanför lagen.

Agamben teoretiserar kring barndom på liknande sätt. Det begrepp han använder för barndom är italienskans ”infanzia”, vilket kommer från latinets ”infans” och betyder ”stum” eller ”den som inte kan tala”. På många sätt handlar Barndom och historia om hur människan likt Pinocchio går från ett stumt tillstånd till att träda in i språket. Som Gustav Sjöberg påpekar i det förtydligande efterordet undersöker Agamben detta genom att ägna ansenligt utrymme åt utläggningar av strukturalistisk språkvetenskap och antropologi, men också åt kritik av metafysik.

Metafysiken, den filosofiska tradition som ägnar sig åt verklighetens och varandets beskaffenhet, har ofta gjort en skarp uppdelning mellan människa och djur. Gränsen dras vid att människor kan tala, medan djur är språklösa. Agamben insisterar i stället på att alla djur har ett språk. Det som skiljer människan från andra djur är snarare att djuren inte träder in i språket, eftersom de har ett absolut språk från födseln och därmed inte har någon barndom. Människan, däremot, har en tid då hon befinner sig utanför språket. För att tala måste hon göra sig till språkets subjekt, hon måste säga ”jag”. En människa som sedan födseln redan vore försedd med ett språk, skulle enligt Agamben vara en människa som alltid redan hade varit talande. För en människa utan barndom är inte språket något som hon behöver tillägna sig. ”En sådan människa är omedelbart förenad med sin natur, hon vore alltid redan natur”, påpekar han.

För Agamben innebär detta också en skillnad mellan människans språkliga disposition och dess förverkligande. Barndom är platsen för denna potentialitet, som här inte ska förstås som att befinna sig kronologiskt före vuxenhet, utan som möjligheten att inträda i språket. Barndomen utgör alltså språkets ständiga potentialitet, förverkligandet av språket sker inte en gång för alla när vi lär oss tala utan sker i varje talhandling.

Barnets potentialitet handlar också om att det utgör en ”instabil signifikant”, som destabiliserar uppdelningen mellan dåtid och nutid, liv och död, natur och kultur, djur och människa. Dessa begrepp förefaller dikotoma, men Agamben försöker visa på att de existerar i ”obestämbarhetens zoner” och möjliggör en gemenskap bortom uppdelningen mellan biologiskt, naket liv och politiskt liv.

Genom försök att styra denna obestämbara zon har den västerländska barndomen blivit ett särskilt område för biopolitiken. Michael Foucault menar till och med att samtida biopolitik kring sexualitet växte fram i kriget mot onanin under 1700- och 1800-talet, där barnen behövde övervakas för att de inte skulle falla för djuriska impulser och ta på sig själva och på så sätt riskera att dra på sig allehanda sjukdomar. Enligt Agamben så bygger den biopolitiska makten på ett ”inneslutande uteslutande” av det nakna livet och verkar genom vad han kallar för ”den antropologiska maskinen”, vilket bestämmer vad som ska inkluderas och exkluderas i det mänskliga livet. Den verkar genom att skilja människan från det barnsliga och djuriska i det mänskliga. Genom att exkludera barn överdriver den vuxna mänskligheten sin egen stabilitet och framställer sig som i kontroll. Med detta så nedtonas samtidigt den vuxna mänsklighetens sårbarhet. Men det finns alltid, menar Agamben, en återstod av det djuriska och barnsliga. Det finns alltid en bit trädocka kvar, även efter att fen förvandlat Pinocchio till en mänsklig pojke.

I en senare essä, ”Per una filosofia dell’infanzia” från 1996, återkommer Agamben till barnets lekande. Han ser leken som ett experimenterande där barnet inte ens besparar sin egen kropp, utan använder sig av sina fysiologiska funktioner, leker med dem och njuter av dem. I leken undgår därför barnet dikotomin mellan det nakna livet och det politiska livet. Barnet ”lever livet” i dess mest grundläggande form: det har inget mål i sig mer än att leka och leva i sig självt. I sin lek, skriver Agamben i Barndom och historia, är barnet ”mänsklighetens skrothandlare” där det leker med det vilket skräp som helst det får i händerna. Även det heliga riskerar att bli leksaker i barnets händer. Det tycks alltså som att inte enbart barndomen som sådan möjliggör en väg ut från biopolitikens uppdelning mellan det nakna och det politiska livet, utan att även barnets lek framstår som en utopisk destruktion hos Agamben. Som när han hoppas på ett fullständigt undantagstillstånd:

En dag kommer mänskligheten att leka med rätten som barn leker med uttjänta föremål, inte för att återföra dem till deras traditionella bruk, utan för att definitivt befria dem från det.

Publicerad i Respons 2019-5