Berättelser om det som förblir ouppklarat

Boken har en underlig titel: Kibela – hör jag ännu din röst. Varför slutar meningen inte med ett frågetecken? Kibela är en barndomsvän till Per Brandström, kulturantropolog vid Uppsala universitet, som växte upp som missionärsbarn i Tanzania under andra hälften av 1940-talet och fram till början av 1960-talet, då han reste till Sverige för att utbilda sig.

Det är tiden när den dåvarande brittiska kolonin Tanganyika blir självständig och författaren, som då hunnit komma upp i 20-årsåldern, lyssnar på radio tillsammans med sina vänner och hör Julius Nyerere tala om självständighetspartiet TANU, om uppbrott och en ny politisk ordning i landet. Ett nytt ord kommer i omlopp, Uhuru (frihet). Bakom dem ligger då pojkåren under vilka författaren inte bara lär sig det lokala språket och swahili, utan också lär känna byn och landskapet. Tillsammans med Kibela och andra letar han bär och vilda frukter i skogen, jagar änder. Under långa kvällar lyssnar han till berättarna som manar fram hur det var förr; de tar med åhörarna på sällsamma resor och återger egendomliga händelser och låter till sist berättelsen sluta på ett sätt ingen hade väntat. För annars vore det hela ju alldeles poänglöst.

Författaren var sex år när han träffade Kibela som var något äldre. Han blir Pelles bro in i den nya världen. Genom honom lär han sig språket och hur man är som människa hos nyamwezifolken. De rör sig i området närmast missionsstationen, över Lowaberget till dalgången bortom och i allt vidare cirklar. Kibela och de andra jämnåriga är överlägsna Pelle i allt, de kan hacka upp åkrar och hålla styr på en boskapshjord. De vet hur man för sig i vardagen. Men Pelle lär sig.

Barnet Pelle reflekterar kanske inte så mycket över skillnaderna mellan honom och de andra barnen, att hans familj alltid har mat, även när regnen slår fel, mediciner och leksaker, att han och hans syster sitter på hedersplats i kyrkan. Den vuxne författaren är desto mer upptagen av dessa frågor om jämlikhetens villkor, att höra till eller vara främling, vem som räknas. Men ännu är Pelle och Kibela barn, ännu finns allt kvar att upptäcka. Men vid 16 års ålder tar Kibela sitt liv. Varför han gör det förblir oklart och förlusten av vännen lever kvar i Per Brandström livet igenom. Det finns på nyamwezi ett begrepp för att uttrycka det vi inte kan förstå: Linyangalula. Brandström återkommer flera gånger i boken till detta begrepp som fångar in livets totalitet, ”Galula, att vrida, vända, förändra och li för att uttrycka det stora och ofattbara.”

Det kanske är i detta sammanhang som bokens titel ska ses? Den kanske suggererar det obestämda i tillvaron som barnet Pelle mötte och som livet igenom förblir fruktbart mångtydigt för honom. Den vuxne författaren skriver sig igenom frågorna gång på gång: vad är det att höra till, vad är tron, hur förstår vi verkligheten?

Kibelas död förblir en gåta för Per Brandström. Han fortsätter att ha kontakt med de andra barndomskamraterna och han, och vi läsare, får facit om hur det går för dem längre fram i livet. De utbildar sig, bildar familj, en del går det bättre för, andra sämre. Det gäller till exempel Mhonanja, som var lika nära vän till Pelle som Kibela, men som hade en äventyrligare personlighet. Det var han som berättade för Pelle att kvinnor är ”heta”; de lockar men man måste vara på sin vakt inför dem. De besitter krafter som är livgivande men som också kan döda. Män får inte komma nära kvinnoblod.

Genom Mhonanja vidgas tillvaron. Den troskyldige Pelle blir medveten om att det inte bara finns vänskap, godhet och vishet i tillvaron, utan också ondska, magi och häxeri. Mhonanja tycks kunna få vad som helst att hända. Han odlar intensivare än andra, han har fler yrken än någon annan, han sjunger hängivet med i väckelsesångerna, men går också i lära hos divinatörer och invigs i hemliga kulter. Men framgångarna avlöstes av spritmissbruk och misär och upprepade försök att komma på rätt köl. Sista gången de ses är Mhonanja 56 år. Håret är gråvitt och tovigt, ansiktet svullet, händerna skälver. Berättelserna flödar inte längre i Mhonanja. Inom kort är han död.

I åratal följde de varandra. När Mhonanja gifte sig var Brandström best man. Någon gång under pojkåren är de i kvällningen på vandring längs en stig och Mhonanja säger: ”I morgon går solen ner på samma sätt och vid samma tid, men då är det något helt annat.” Trivialt kan tyckas, men meningen har stort resonansdjup. Linyangalula, återigen, livets ständiga förändring, inplanterades i den unge Brandström. Han kommer att förstå det som nyamwezis livshållning och den följer honom själv igenom livet. Man kan inte ta något för givet, inte hälsa och sjukdom, inte rikedom och fattigdom, inte tron, ingenting. Berättelserna är inte givna, utan skapas ständigt på nytt. Det finns i boken en anekdot som känns befriande. Den handlar om en entusiastisk medlem av församlingen, som alltid sitter långt fram i kyrkan och deltar med liv och lust i sångerna och bönerna. Så uteblir han och det rapporteras att han i stället ses vid ölställena och danserna, och att han tagit sig flera hustrur. Men så en dag är han tillbaka. Han berättar att ”han bara vilat sig i mörkret en tid men att han nu kommit tillbaka till ljuset igen”. Mannen formulerar sig på kyrkans språk om hur kristendom för in ljus i hednamörkret. Han kunde också sagt shimile, förfädernas väg. Och att man kan behöva vila sig i mörkret.

Kibela och Mhonanja, men också Bundala, Mabetelo, Lusi, Elisabeti, Mayu Rhoda, Nshimba, Paulo och många, många fler – vi möter dem i barndomens minnen och i återkopplingar långt senare, när Brandström verkar som antropolog och biståndsarbetare i Tanzania.

Vi använder schabloner för att förstå varandra, det är oundvikligt, men det avgörande är vad vi gör av våra iakttagelser. ’Kommer vi livet tillräckligt nära måste snart våra grova kategorier och gränsdragningar revideras.’

Ett huvudtema i boken är berättelserna, hur man förstår livet genom att lyssna till sagor och berättelser från förr, men också hur dagens händelser är något som inte bara refereras utan skapas genom hur de återges. Brandström skriver om berättandets ögonblick, hur berättaren med finess, humor och mångtydighet formulerar sig och hur åhörarna lever med i skildringarna och stöder berättelsen. ”Berättelserna skapar närvaron i livet och känsla av att finnas till.” Allt det här fanns för ett drygt halvt sekel sedan och det är klart att tv, mobiltelefoner, motorcyklar, valkampanjer, allt det moderna, sedan länge skapat en helt annan tillvaro i dag på landsbygden i Tanzania. I Brandströms barndomsminnen möter vi ett oskuldsfullare Afrika, en tillvaro där vad som är rätt och fel, hur man ska leva, var entydigare än i dag.

På 40-talets missionsstation levde föreställningen att den yttersta dagen var nära. Man väntade att få se ”människosonen komma i en sky”. De frälsta skulle få möta Jesus, de övriga lämnas kvar i förtappelse. Alltså brådskade frälsningsuppdraget. Själar måste räddas innan allt var för sent. Pelle växer upp i den tankevärlden, men samtidigt också i en annan, där man förundras över dessa människor som kommit långt bortifrån och som alltid har bråttom och som är så lätta att parodiera när ungdomarna träffas på kvällarna.

Missionärerna i det koloniala Tanganyika samtalade med varandra om hurudana afrikanerna är och hur de inbördes skiljer sig åt, vad som var typiskt för haya, maasaier, iramba och så vidare. De undrar över varför deras budskap väcker intresse på ett ställe och inte alls på ett annat. Alltså, hur förstår vi ”den andre”? I tidens anda låg att man uppfattade ”den svarte som ett barn”, ibland tänkte att han var tjuvaktig och allt möjligt annat. ”Sådana är vi människor. Vi ser, ställer oss frågor, och formar uppfattningar om varandra”, skriver Brandström. Och visst känns diskursen igen från de ställen runt om i landet där det nu finns förläggningar för asylsökande och engagerade ortsbor bjuder på mat, skänker kläder och cyklar, skjutsar till läkarbesök och fotbollsmatcher – och funderar över de skillnader de uppfattar mellan till exempel afghaner, irakier och syrier.

När jag läser Brandströms redovisning av hur missionärerna uppfattade sina grannar skiljer språkbruket förstås, men processen är densamma; det blir så tydligt när man läser om hur andra välvilliga människor för mer än ett halvt sekel kämpade med att förstå en för dem ny omvärld. Just här finns ett credo i Brandströms bok. Vi använder schabloner för att förstå varandra, det är oundvikligt, men det avgörande är vad vi gör av våra iakttagelser. ”Kommer vi livet tillräckligt nära måste snart våra grova kategorier och gränsdragningar revideras.” Hela boken är ett enda stort försök att komma nära, att penetrera gränsen ”vi/de andra”. Antropologers arbetssätt är ”deltagande observation”, att lära sig en kultur genom att utsätta sig för den och det blev så småningom Brandströms profession. Få antropologer har nog fått en så tidig och så genomgripande inskolning i arbetsmetoden som Per Brandström.

För honom är Afrika berättelserna och mötena. Han växte upp i ett samhälle där olika folkgrupper möttes. ”Varför är det så lätt att mötas här trots alla olikheter[?]”. Frågan får inget svar, inte annat än att Per Brandström livet igenom söker sig tillbaka till dessa afrikanska möten, vissa så flyktiga ”att man snart glömmer bort dem. Andra igen är starka och så tunga att de etsar sig in i minnet.”

Förutom det som för mig är bokens huvudtema, vad är det att bli människa hos nyamwezi, finns här förstås också mer konventionella minnesbilder. Skolgång, korrespondenskurser för att ta svensk realexamen, resorna mellan det så kallade missionsfältet och Sverige, livet på missionsstationerna, en ung människas frågor kring tro och framtid, vilsenhet och försöken att hitta egna möjligheter att kunna leva i Afrika efter att han vuxit ur föräldrarhemmet. Allt är nu mycket avlägset och Kibela – hör jag ännu din röst försöker nå vad det var. Men frågorna har inget svar. Lyatuleka ha buyaga. ”Vi är lämnade i ödemarken.” Vad som återstår, lärde sig Per Brandström av Kibela och de andra, är hur man hos nyamwezi blir en människa bland människor.

Publicerad i Respons 2017-4