Blå argument för en grön politik

Vilka regler vill vi se när vi inte vet var i samhällshierarkin vi på grund medfödda privilegier själva landar? Det är frågan som ställs i socialliberalen John Rawls tankeexperiment om Okunnighetens slöja. Rawls menade att vi då föredrar ett system som gynnar de sämst ställda eftersom vi kan tänkas bli en av dem. 

I verkligheten kan vi förstås aldrig bortse från det vi redan vet om vilka vi är och vilka möjligheter vi har, men som experiment är det intressant: Vad tycker vi är ett gott samhälle när vi anstränger oss för att se det ur principiell synvinkel? Okunnighetens slöja återkommer flera gånger i filosofen Olle Torpmans bok En grön höger? som handlar om hur man som liberal eller konservativ kan omfamna klimatfrågan, som han lite orättvist beskyller vänstern för att ha »kapat«. 

Konservativa var förr starkt engagerade i bevarandet av naturen och drev bland annat på för inrättandet av nationalparker kring förra sekelskiftet. Men när vänstern runt hundra år senare tydligare började anamma miljöfrågorna så backade högern, kanske av associationsskräck: om vänstern är för måste högern vara emot. Gissningsvis har också de starka lobbygrupper som företräder kortsiktiga ekonomiska intressen, och som känt sig hotade av klimat- och miljöpolitiken, inverkat på högerns inställning. 

Konservativa var förr starkt engagerade i bevarandet av naturen och drev bland annat på för inrättandet av nationalparker kring förra sekelskiftet.

Torpman går inte in på denna möjliga orsak till högerns undfallenhet i klimatfrågan, men om det hjälper den att ompröva sin hållning må det väl vara hänt att han friskriver den från ansvar genom att skylla dess passivitet (och aktiva motstånd) på vänstern. Detta är en bok som är utgiven av Timbro, och den talar till högern, inte om den. Det gör författaren genom att leta sig tillbaka till ideologiernas ursprung. Inte bara Rawls utan även Locke och Burke är frekventa referenser och Torpman visar hur det med stöd i deras läror går att resonera kring frågor som rättvisa, ansvar, frihet, rättigheter och gränser.

Miljö- och klimatfrågorna har krockat med liberalismens idéer om frihet och äganderätt, skriver Torpman. Enligt klassisk liberalism ska vi ha möjlighet att utan hinder eller andras inblandning förverkliga vår potential – och det vi äger, producerar eller rättmätigt förvärvar är vårt att behålla och bruka som vi själva önskar. Men, menade John Locke, vi får inte skaffa oss saker på sätt som kränker andras fri- och rättigheter. Inte heller får vi tillskansa oss naturresurser på vilka premisser som helst. Det som kommit att kallas Lockes förbehåll stadgar att vi endast får ta så mycket av tillgängliga externa resurser att det fortfarande finns »tillräckligt och lika bra kvar åt andra«. Eftersom naturresurser i dag inte ligger oägda och väntar på oss på samma sätt som på Lockes tid låter Torpman denna princip skrivas om genom den nyliberale filosofen Robert Nozick, som menade att man bara får förvärva naturresurser om man inte försätter andra i en sämre situation än de annars skulle ha varit i.

Enligt Torpman kan våra utsläpp betraktas som användning av en naturresurs, nämligen jordens naturliga kapacitet att absorbera koldioxid. Utifrån Lockes förbehåll skulle vi då kunna komma fram till att det rimligaste är att alla individer har rätt att göra en lika stor mängd utsläpp. Den som släpper ut mer än sin beskärda del har inte lämnat tillräckligt åt andra och har alltså kränkt deras rättigheter.

Torpman påpekar också att Lockes synsätt innebär man som inblandad i skapandet av en produkt blir moralisk delägare av den. Det är inte bara de bra saker man beblandar sitt arbete med (som Locke formulerade det) som man kommer att äga, utan också de dåliga. Med ägandet kommer ett ansvar för effekterna av det ägda. 

När det gäller konservatismen av i dag har den i sin tur hamnat på kollisionskurs med klimat- och miljöfrågorna eftersom den skyr snabba förändringar och strävar efter att bevara etablerade levnadssätt och traditioner, menar Torpman. De förändringar som nu krävs behöver gå snabbt. Men ser man på konservatismens grundvärden ger den ändå mycket starka skäl för att driva på i miljö- och klimatpolitiken. Konservatismen vilar på dygdeetisk grund och att bevara vår kultur och grunden för det liv vi lever nu, som är helt beroende av fungerande ekosystem, är dygdigt, argumenterar Torpman. Vi ingår i en gemenskap som vi är skyldiga att bidra till och försöka bevara, och för att skydda exempelvis en hotad tradition är det enligt konservatismens läror helt rimligt att föreslå frihetsinskränkningar (som liberaler i sin tur kanske motsätter sig). 

Enligt den nutida konservativa filosofen John Kekes stödjer inte konservativa alla traditioner urskillningslöst, utan endast de som har »stått emot tidens tand«. Tidens tand, menar Torpman, skulle också kunna tillämpas framåt, som ett test vad gäller universaliserbarhet: Hur skulle det gå om vi fortsätter på detta spår, eller om alla gjorde det? Med andra ord: Är detta hållbart?

En annan nutida konservativ filosof, Roger Scruton, anser att det är konservativt att se sig själv som förvaltare av ett arv från föregående generationer, som ska lämnas till våra barn – och till de ännu ofödda som kommer efter dem. 

Utifrån liberal och konservativ ideologi argumenterar Torpman också för att ett land eller en grupp människor som har en större förmåga än andra att bidra till kampen mot klimatförändringarna också skulle kunna bära ett större ansvar för att vidta klimatåtgärder. Våra nuvarande utsläppsnivåer innebär inskränkningar av andra människors fri- och rättigheter, och nuvarande resursuttag riskerar att förstöra en del av det som vi enligt konservatismen ska förvalta åt kommande generationer. Dagens nivåer av resursutvinning bryter också mot Lockes förbehåll, och kan därför ses som moraliskt illegitima. 

Den som släpper ut mer än sin beskärda del har inte lämnat tillräckligt åt andra och har alltså kränkt deras rättigheter.

Detta är en bok som främst levererar stöd för att göra klimat och miljö till högerfrågor, men Torpman formulerar också en del allmänna argument om vad som kan och bör göras, samt om vilka åtgärder som fungerar mindre bra eller kommer med stora risker. Från att ha förhållit sig relativt saklig blir han i denna del av boken mer polemisk.

Scruton håller fram vikten av engagemang i civilsamhälle, föreningsliv, församlingar och andra aktörer på lokal och regional nivå – snarare än statliga ingripanden ovanifrån. Torpman betonar emellertid att staten är en legitim kraft för upprätthållande och kontroll av det vi kommit överens om och påminner om att staten enligt både liberalism och konservatism har rätt att ingripa närhelst det behövs för att förhindra rättighetskränkningar. Samtidigt pekar han på hur en del statliga ingripanden som högern förespråkar på klimatområdet kan vara problematiska. Om staten binder sig vid ett visst energislag skapas tekniska hjulspår som blir svåra att bryta: 

Utöver slöseri med skattemedel har man då påverkat teknikutvecklingen negativt för kanske flera år framåt och dragit undan mattan för något som kanske hade löst klimatkrisen billigare, bättre och snabbare.

Torpman pekar också på riskerna med geoengineering, det vill säga försök med storskalig manipulering av klimatet, som att skicka upp aerosoler i atmosfären för att dämpa solinstrålningen. Metoden kan tvinga framtida generationer att fortsätta med kostsamma och riskabla åtgärder för att upprätthålla jordens klimatbalans, och det finns en risk att tekniken som behövs kontrolleras av en liten grupp länder eller företag med politiska intressen. Han är mer positivt till en global klimatskatt, men konsterarar att realiserbarheten i dagsläget är låg. På EU-nivå eller nationellt är en klimatskatt däremot en väg framåt, menar han. Ett annat av hans konkreta förslag är att klimathänsyn görs till ett krav vid all typ av upphandling. 

Men är det inte meningslöst att agera i lilla Sverige? Det är ett återkommande argument från höger. Utsläppsminskningarna bör göras i Kina. Torpman påpekar dock att redan nämnda princip om att inte släppa ut mer än sin beskärda del gäller oavsett vad andra gör. Dessutom har många av de saker som vi kan göra i Sverige här och nu för att skydda klimat och miljö en omedelbar positiv påverkan. 

Om klimatåtgärder kan ge oss renare luft, mindre trafik, bättre ekonomi, säkrare ekosystemtjänster och dessutom kanske minska framtida risker av olika slag framstår de som rationella att ta till alldeles oavsett vad som sker i andra länder. I sann högeranda pekar Torpman också på individen och företagen som viktiga aktörer: genom att gå före kan man bidra till att legitimera framsynt miljöpolitik och inspirera andra att ta efter. 

Bort med lobbyistiska förvrängningar av ideologierna, bort med psykologiska låsningar, makt som försvarar sig själv och inlåsningar i dagens ekonomiska system. Hur skulle vi kunna tänka och handla? Hur skulle en grön höger kunna se ut?

Min främsta kritik mot denna bok är att den utgår från att konservativa och liberaler av i dag faktiskt bryr sig om vad John Locke och Edmund Burke lärde för hundratals år sedan. Tyvärr är det uppenbart att mycket av det tankegods som han lyfter fram står lågt i kurs i dagens högerkretsar. I stället tycks nyliberal ekonomism vara det främsta rättesnöret, och frågor om ansvar, omsorg och gemenskap har kidnappats av människor som inte vill vårt lands alla invånare väl. Samtidigt är denna brist på markkontakt hos boken kanske dess största styrka. Olle Torpman går tillbaka till liberalismens och konservatismens kärna och undervisar och resonerar kring hur dessa läror skulle kunna tolkas och appliceras i vårt moderna samhälle – och i den kris vi står i mitt i. Bort med lobbyistiska förvrängningar av ideologierna, bort med psykologiska låsningar, makt som försvarar sig själv och inlåsningar i dagens ekonomiska system. Hur skulle vi kunna tänka och handla? Hur skulle en grön höger kunna se ut?

Torpmans bok är lite torr och språkligt kunde den varit vassare. Irriterande är de många formuleringarna i stil med »som vi ska få läsa mer om senare«, och jag hade gärna sett en begreppslista i slutet av boken. Men den är ändå föredömligt lätt att ta till sig. Någon kioskvältare kommer den kanske inte bli men för den som befinner sig i sfärer där man har nytta av goda argument för ett klimat- och miljöengagemang hos högern kan den anbefallas.