Naturen är vår andliga och fysiska hemvist

Varför ser vi på naturen som ett resurslager snarare än som vårt hem? Som ung rörde sig Anita Goldman i vänsterkretsar. Nu, vid dryga 70, tycker hon att det är anmärkningsvärt att man i de marxist-leninistiska studiecirklarna aldrig pratade om förhållandet mellan kapitalism och natursyn, utan bara om makten över produktionsmedlen. Kapitalismen, socialismen och kommunismen bygger, konstaterar hon, på samma premiss: att kontrollen över naturen är en grundsten för historiens utveckling. Frågan om hur vi ska leva i förhållande till den biologiska väv vi ingår i är bortrationaliserad ur alla modernitetens läror.

I essäboken Det vilda hoppets geografi undersöker Goldman ursprunget till denna vår förnekelse av naturen och söker andra vägar framåt. Hon börjar sin berättelse i Skåne. Där har hon, efter uppväxten i Göteborg och avstickare till bland annat Stockholm och Jerusalem, numera slagit rot i en skånelänga med tillhörande trädgård. Runt huset sträcker sig vida och obrutna åkrar, och här och var ligger enstaka gårdar utslängda i landskapet. Men så har det inte alltid sett ut.

När Rutger Macklean år 1782 ärvde Svaneholms slott i södra Skåne hade han rest runt i världen och hämtat med sig idéer om rationalisering av jordbruket. Han lät en lantmätare rita upp nya markgränser för de frälsebönder som brukade hans jord. Smala tegar slogs ihop till större, sammanhängande ytor. Människorna som dittills bott samlade i byar fick flytta isär när varje gård skulle ligga intill de marker de fått sig tilldelade. Dessutom effektiviserades själva marken genom att plattas ut, dikas och kalhuggas. Skördarna ökade men förändringarna medförde också närmast oöverblickbara konsekvenser för såväl människor som biologisk mångfald. Goldman kallar det en ekologisk katastrof. Också landskapets kulturhistoria föröddes när spåren efter hur människor levt och samverkat med varandra och naturen suddades ut av lantmätarnas linjaler.

Anita Goldman beskriver en rad sådana skeenden som radikalt omformat platserna vi lever på, och vår relation till dem. Hon berättar om den vetenskapliga revolutionen då män som Francis Bacon och René Descartes förklarade att naturen bara var en maskin och människan den enda levande varelsen med förmåga att känna (båda var förespråkare av vivisektioner utan bedövning på djur); om den så kallade Enclosure-rörelsen i Storbritannien då de forna och mycket omfattande allmänningarna privatiserades; och om de allt effektivare plogar som bidragit till ett industrialiserat jordbruk och enorma förluster av matjord.

Skiftespolitiken som tog sin början under Macklean spred sig snart över Sverige. Överallt slogs bygemenskaper sönder och landskapet blev mer ensartat när åkrarna med sina monokulturer bredde ut sig och människans styrning av marken ökade. Goldman kallar det för ett krig om kontrollen över både jorden och människorna som brukade den. Att rent fysiskt splittra bönderna och slå sönder deras arbetsgemenskap (mycket av arbetet med jord och djur hade tidigare skötts i byalag) var ett sätt att ta ifrån dem makt som grupp. Gemenskapen både med andra människor och med naturen urholkades till förmån för rationalitet och tillväxt, och det gick fort. Strukturer som fortlevt i århundraden kunde slås sönder på några månader. »Utarmningen av biologisk mångfald går hand i hand med utarmningen av den sociala och kulturella mångfalden. De två verkar vara olika sidor av samma sak«, skriver Goldman.

Frågan om hur vi ska leva i förhållande till den biologiska väv vi ingår i är bortrationaliserad ur alla modernitetens läror.

Många kulturhistoriker spårar i dag vår natursyn tillbaka till de abrahamitiska religionerna, som stadgar att människan ska uppfylla jorden och är satt att härska över den. Anita Goldman kallar medeltidshistorikern Lynn White Jr:s text »The Historical Roots of Our Ecologic Crisis« (1967), som lanserade denna idé, för den i särklass mest inflytelserika essän i modern humanistisk vetenskap. I den understryker White att hur vi tänker om naturen påverkar hur vi agerar mot den. Han kallade kristendomen för den mest antropocentriska religion som någonsin funnits och menade att den genom att förgöra den hedniska animismen och introducera idén om ständigt framåtskridande har gjort exploateringen av vår omvärld möjlig. Som lösning föreslog den kristne White en nytolkning av kristendomen och judendomen, och hänvisade bland annat till idéer som återfinns hos Franciscus av Assisi, om att människan bör leva i samklang med allt annat levande.

Goldman presenterar Whites tankar och ifrågasätter dem. Är verkligen kristendomen och judendomen så fjärmade från naturen som White påstår? Hon menar att föreställningen om att Bibeln ger grönt ljus för ohämmad resursutvinning snarare fick fäste när industrialismen tog fart. I Bibeln står det inte bara att vi ska härska över naturen, utan också att vi är ansvariga för att vårda den.

Liknande redogörelser för andra möjliga spår att följa i de abrahamitiska religionerna har de senaste åren också getts på svenska, i exempelvis Pella Thiels och Henrik Hallgrens bok Naturlagen (2022), David Thurfjells Granskogsfolk (2020) och Petra Carlsson Redells Gråstensteologi (2023). Den nytolkning av religiösa dokument och traditioner som White önskade se tycks alltså vara i högsta grad pågående. Och Goldman ger religionen en central roll för den samhällsomställning hon efterlyser: »Det är endast religiösa institutioner bland etablerade organisationer som med verklig övertygelse, och med någon som helst utsikt att bli hörsammade, kan förfäkta att det finns en mening med livet bortom ackumulation och tillväxt«, skriver hon med referens till både omställningsrörelsens grundare Bill McKibben och den tyske sociologen Jürgen Habermas. Vi måste åter börja betrakta naturen som både vårt andliga och vårt rent fysiska hem.

Essäerna i Det vilda hoppets geografi kretsar alla kring vår relation till naturen, men närmar sig sin kärna på olika sätt. Några av texterna är vackra porträtt av tänkare som betytt mycket för Goldmans egen väg från stadsflicka i Göteborg till landsbygdsbo med händerna i den skånska jorden. En av dessa avporträtterade tänkare är en av mina egna favoriter: bonden, poeten, författaren och jordbruksdebattören Wendell Berry.

Berry föddes på en bondgård i Kentucky 1934, där han också växte upp. Efter universitetsstudier i engelska hade han en framgångsrik karriär som författare och universitetslärare i New York, men 1965 valde han att flytta tillbaka till Kentucky med fru och barn för att bedriva ett småskaligt lantbruk. Hans centrala tema är hemhörighet och han skriver om att lära känna en plats på djupet, ta ansvar för den, vörda och vårda den. Att låta sig själv helt och hållet införlivas med platsen på detta sätt kallar Berry för agrarianism. Han uppfattar det som en andlig ambition och ställer den emot det han kallar för industriell fundamentalism. Berry vill att vi ska återknyta till tanken på marken och landskapet som heliga. I dag är det snarare rätten att tjäna pengar som vi håller helig.

En annan av Goldmans essäer porträtterar poeten Mary Oliver, som också hon var fast förankrad, i Provincetown i Massachusetts. Varje dag gick hon långa ensamma promenader längs stranden och i skogen och skrev om vad hon såg och kände. Hon sjunger uppmärksamhetens lov och Goldman återger några av hennes dikter, som denna:

Instruktioner för ett liv:
Var uppmärksam,
Var häpen.
Berätta om det.

Just förmågan att förundras, och behovet av att låta denna känsla leda oss, är något Goldman återkommer till. Hon berättar till exempel om den judiske teologen Abraham Heschels begrepp radical amazement; utan stark förundran är livet inte värt att leva. Förmågan att förundras ger oss både glädje och styrka att kämpa.

Det vilda hoppets geografi skriver in sig i den litterära traditionen nature writing, dit såväl Berry som Oliver räknas, och som är mer etablerad i den anglosaxiska världen än i Sverige. Genren vilar i hög grad på författarens egna upplevelser och känslor i naturen, som i sin tur blir en huvudkaraktär vid sidan av skribenten själv, men lutar sig också mot forskning och vetenskap. Inte sällan finns en andlig dimension i relationen till den natur som besjungs. Sveriges radios Naturmorgon gjorde i höstas ett mycket fint reportage om brittisk och svensk nature writing – som på svenska kan kallas naturessä – som är väl värt att lyssna på för den som är intresserad av ämnet.

I Sverige har vi de senaste åren sett en mycket fin utgivning på området med Helena Granströms Det som en gång var (2016) som en sorts startpunkt. Mycket läsvärda efterföljare är Patrik Svenssons Ålevangeliet (2019), Janette Hentatis Älven i mig (2023) och Gunnar Rundgrens och Ann-Helen Meyer von Bremens Det levande (2023) – för att nämna några. Det är böcker som berättar om platsens betydelse, vår hemhörighet i naturen och på ett mer övergripande plan om vår roll i världen och vår betydelse för de tillstånd jordens ekosystem befinner sig i. En väldigt rolig och också lärorik bok om att höra hemma i landskapet är för övrigt Erik Anderssons kåserisamling Hem (2020), fylld av texter om resor i Västergötland.

Just förmågan att förundras, och behovet av att låta denna känsla leda oss, är något Goldman återkommer till.

Jag är mycket förtjust i Goldmans bok och uppskattar hennes många infallsvinklar och hennes sätt att beskriva egna möten med det som kommit att kallas den mer-än-mänskliga världen – det vill säga allt annat levande. Hon rör sig vant och lärt mellan filosofi, teologi, fakta om världens tillstånd och egna reflektioner och förflyttar sig samtidigt smidigt mellan förflutet och nutid; jord under naglarna och existentiell svindel. Det enda som stör är bokens onödiga omtagningar. Ibland upprepas fakta eller tankar med bara några sidors mellanrum och Goldman har dessutom en lite irriterande ovana att säga samma sak flera gånger på raken, bara med lite olika ord. Det blir onödigt blommigt. Men det förtar inte ett uns av klokskapen, och stör bara marginellt i själva läsupplevelsen av dessa essäer om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

Till sist då den vackra och fantasieggande titeln. Vad är »det vilda hoppets geografi«? Den amerikanske författaren Wallace Stegner fick på 1960-talet i uppgift att skriva ett remissvar om friluftsliv till en kalifornisk myndighet. Han menade att människan är en vild varelse men att vi länge varit så upptagna av att kontrollera vår omgivning att vi domesticerat oss själva. Vi behöver vildheten för rekreation, men ännu mer för våra andliga behov, menade han, och formulerade den grundläggande förutsättningen för en hoppets geografi: en vild natur som inte nödvändigtvis måste vara tillgänglig för oss men som finns där som en försäkring om att vi är en del av den.

Hela boken avslutas med några rader av poeten Mary Oliver, som väl sammanfattar vad Goldman har att säga: »vi är hotade tillsammans eller på väg till en hållbar värld tillsammans. Vi är varandras öde.«Och vi:et ska här förstås som allt som lever och växer, inte bara människan.