Boken recenseras på andra premisser än den är skriven

I Respons 3/2017 recenserade Mattias Martinson antologin Varför finns religion?, som redigerats av David Thurfjell. Efter ett flertal genomläsningar av recensionen har jag funnit det nödvändigt att skriva några kommentarer och reflektioner rörande Martinsons mycket intressanta, men också problematiska text. För det första har jag svårt att förstå vad som föranleder Martinsson att karakterisera de samlade texterna i Thurfjells antologi som alternativa fakta. Att det finns olika sätt att studera vad vi kallar för religion och att dessa kan ta sig med varandra konkurrerande uttryck beroende på vilka frågor forskarsamhället ställer, kan väl inte ses som ett uttryck för alternativa fakta?

Även om Martinson gör en relevant framställning om objektivitetsproblematiken, saknas en diskussion om att det oftast finns olika vetenskapssyner inom de områden som kallas för religionsvetenskap och teologi. Religionsvetenskap har vanligtvis som sitt primära uppdrag att studera och analysera hur människor praktiserat och tänkt kring något vi kallar religion med hjälp av de teorier och metoder som empiriskt grundad forskning erbjuder. Det medför att få religionsvetare vill bidra med en så kallad konstruktiv diskussion om vad religion eller Gud skulle kunna vara i dag. Den typen av frågor lämnas med varm hand till teologer och andra funktionärer eller lekfolk i kyrkor, moskéer och andra institutioner där det bedrivs religiös verksamhet. Med sin teologiska utgångspunkt tycks Martinson därför recensera boken utifrån andra premisser än ur vilka den uttryckligen är skriven. Det blir därigenom mer en teologisk recension av religionsvetenskapen som ämne, än av antologin och dess bidrag.

I stället för att benämna forskningstraditioner som man av någon anledning inte känner sig befryndad med som ”positivism” eller som ”alternativa fakta” vore det mer rättvist att peka på att det kan finnas olika forskningstraditioner och vetenskapsteoretiska utgångspunkter, men ibland också avgörande skillnader när det gäller hur forskning förväntas bedrivas. Våra teoretiska perspektiv, metodiska utgångspunkter och frågeställningar kommer givetvis att leda till olika svar och fokus, men detta är ju inget unikt för religionsvetenskap och teologi.

Detta vet givetvis Martinson – det är en klassisk diskussion och på flera sätt en skiljelinje mellan teologi och religionsvetenskap, men det får aldrig Respons läsare reda på.

När Martinson beklagar att författarna i Thurfjells antologi inte tar sig an den konstruktiva sidan och på så sätt missar ”vad religion är” så kan det helt enkelt bero på att religionsvetare generellt inte ser det som sitt forskningsuppdrag att ställa sådana frågor, utan snarare förväntas studera och analysera hur teologer och andra svarar på sådana frågor. Vad religionsvetenskapen däremot kan visa är att människor i alla tider har formulerat och använt sig av utsagor som använder ett religiöst språkbruk för att legitimera och motivera en mängd olika saker i världen. Att undersöka vad religion, Gud eller något annat översinnligt är, ligger dock bortom de empiriska vetenskapernas förmåga. Denna typ av utsagor ligger helt enkelt bortom vad som är möjligt att veta.

Detta vet givetvis Martinson – det är en klassisk diskussion och på flera sätt en skiljelinje mellan teologi och religionsvetenskap, men det får aldrig Respons läsare reda på. I stället reduceras bidragen i Thurfjells antologi i sämsta fall till alternativa fakta och i bästa fall till ”mycket välskrivna och pedagogiska texter” som borde vara intressanta att läsa.

Avslutningsvis är det kanske också på sin plats att betona att några av bidragen i antologin ju faktiskt kan sägas uttala sig om vad religion skulle kunna vara för något. Om du till exempel frågar merparten av kognitionsforskare och evolutionära biologer med intresse för religiösa föreställningar så blir ”religion” faktiskt inte något mer än kognitiva processer och förmågor som har utvecklats under lång tid. Detta är väl också en beskrivning av vad religion skulle kunna vara för något, eller hur Martinson?

Mattias Martinson svarar:

När jag här svarar på Göran Larssons reaktion på min recension av Varför finns religion? måste jag hålla tungan rätt i mun, eftersom det inte är redaktören (David Thurfjell) eller någon av bokens skribenter som reagerar utan en annan religionsvetenskaplig forskare. Jag vidhåller mitt påstående i recensionen att jag tycker bokens texter är synnerligen läsvärda och intressanta. Den kritik min läsning främst aktualiserade var principiell och gällde det teoretiska sammanhanget mellan till synes oförenliga religionsvetenskapliga rön. Jag var givetvis inte omedveten om att mitt val av tropen ”alternativa fakta” som utgångspunkt kunde irritera åtminstone den läsare som inte har ork att sätta sig in i mitt resonemang. Men jag tog ändå tillfället i akt, eftersom den nutida vetenskapen i sin oerhörda osystematiska mångfald rimligen delar något av skulden för faktaresistensen i det offentliga samtalet.

Men jag ska här i första hand bemöta den svepande kritik som Larsson riktar mot min recension och indirekt mot min person, alltså frågan om vad religionsvetenskap är och vem som har rätt att rikta kritik mot den. Jag blir fundersam när Larsson antyder att min kritik av den nämnda antologin är missriktad på grund av att den är reducerbar till en ”teologisk recension av religionsvetenskapen”. Normalt frågar man sig väl om det som påstås är rimligt eller inte? Anklagelsen om att premisserna för min recension står i strid med bokens intentioner är en schibbolet. Jag är för övrigt lika mycket religionsvetare som någon gång Larsson, men med sina yviga slängar viftar han bort min konstruktivt avsedda kritik som liktydig med en religiös funktionärs.

Detta avslöjar även den svagheten att han inte vet vad han talar om. Jag har under årens lopp studerat och diskuterat religionsvetenskapens teoretiska grunder, dess institutionella karaktär och dess moderna predikament. Jag har utförligt argumenterat för att ett teologiskt studium är centralt i en kritisk och interdisciplinärt medveten religionsvetenskap värd namnet. Ett sådant teologiskt studium är givetvis ett kritiskt studium som kan motiveras vetenskapligt och därmed kan det inte likställas med teologiska resonemang som förs utifrån andra positioner, exempelvis religiösa funktionärers.

Det är beklämmande att det just inom delar av religionsvetenskapen fortfarande – via en naiv övertro på sin deskriptiva förmåga – pläderas för ett reservat för kunskapsproduktion som därtill inte får kritiseras filosofiskt.

Det är beklämmande att det just inom delar av religionsvetenskapen fortfarande – via en naiv övertro på sin deskriptiva förmåga – pläderas för ett reservat för kunskapsproduktion som därtill inte får kritiseras filosofiskt. Jag är nämligen inte bara religionsvetare, i min recension snarare en representant för kritisk teori, vetenskaps- och samhällsfilosofi, ämnen som jag har ägnat minst lika mycket tid åt i min vetenskapliga verksamhet som teologin. Det är tämligen lågt att hävda att filosofisk kritik kan reduceras till någon sorts teologiskt godtycke, bara för att personen som yttrar sig ”är teolog” i en ospecificerad mening.

Jag inser att dessa kommentarer kommer att uppfattas som indignerade, men de är mer trötta. Jag har länge erfarit att självutnämnda poliser för religionsvetenskapen rätt och slätt ignorerar relevanta texter som skrivs på ett forskningsfält bara för att de rent nominellt sorterar under ”teologi”. Att mina kommentarer, som Larsson hävdar, skulle ha gjort bättre effekt om jag pekat på att det finns olika forskningsinriktningar och vetenskapsteoretiska utgångspunkter missar hela min poäng om att det krävs ett bredare och disciplinöverskridande teoretiskt samtal om kunskap och sanning, även i förhållande till religion. Paradoxen med antologin i fråga är ju att den presenterar många disciplinära perspektiv utan att alls vara interdisciplinär.

Slutligen till Larssons fråga: Att en naturalistisk utgångspunkt leder till en reduktionistisk bestämning av religion håller jag givetvis med om. Att naturalismen som utgångspunkt skulle kunna försvaras med hänvisning till rena fakta är trams. Den kan bara försvaras genom en filosofisk argumentation, alltså normativt. Förhoppningsvis kan de som gärna slår sig för bröstet över att endast bedriva ”empiriskt grundad forskning” om religion snart vakna upp ur sin dogmatiska törnrosaslummer och inse vårt gemensamma normativt-kritiska ansvar för den kunskapsproduktion vi är delaktiga i.

Publicerad i Respons 2017-5