Bra spelsinne men litet sen på bollen

Cristine Sarrimo är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Hon disputerade år 2000 på en avhandling om receptionen av 1970-talets svenska så kallade kvinnolitteratur, böcker skrivna av kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Kerstin Strandberg, i vilken det autobiografiska jaget och självbekännelsen står i centrum. I Jagets scen – Självframställning i olika medier (2012) undersökte hon relationen mellan nya medier, självframställning och offentlighet hos bland andra Lars Norén och Ann Heberlein, men också bloggare som Kissie. Det var med andra ord studier av de nya vägar som självbiografin och bekännelselitteraturen tagit i en marknadsinriktad realitykultur. Det senare forskningsprojektet ”Den bästsäljande självbiografin: exemplet Jag är Zlatan Ibrahimović” (2015–2018), tecknade den kände fotbollsspelaren från Rosengårds väg genom svensk offentlighet till litterär parnass. 

I Sarrimos nya monografi Det spökskrivna jaget – Zlatan, marknaden och läsarna (2021) både sammanstrålar och sprids dessa tidigare forskningsintressen. Återigen riktas strålkastarljuset mot en mycket känd, medial figur, men tematiken vidgas till att inkludera ämnen som läslyft, Pisaundersökningar, klass, maskulinitet, tillhörighet, förortsliv och medborgarskap. Zlatan Ibrahimović – och framför allt författaren David Lagercrantz gestaltning av hans persona sådan den kommer till uttryck i Jag är Zlatan Ibrahimović från 2011 – fungerar som fallstudie, eller ännu bättre, som ett slags matris genom vilken ämnen som 2010-talets författarroll och modern hjälteframställning kan analyseras på ett nytt sätt. Syftet med studien uttrycks i inledningen – ”att belysa hur Jag är Zlatan Ibrahimović producerades, hur den lästes och vilken bild av personan Zlatan som den knutit an till och vidareutvecklat”. 

Lagercrantz Jag är Zlatan Ibrahimović är en ärlig livsberättelse som få födda före år 2000 kan ha undgått att lägga märke till. Knappt någon annan svensk har genomlevt en så kommersiell exploatering som denne atlet, som blivit föremål för bland annat frimärke, aftershave, popsång och nu senast spelfilm. I boken får världsstjärnan själv berätta om sin motiga uppväxt och vuxentidens framgångar – kändisskap, familjeliv, förmögenhet, inkludering, barn och familj. Sarrimo skriver på ett ställe att Zlatansagans affektiva inslag är jämförbar med prinsessan Dianas berättelse: ”en annan globalt medialiserad nutida myt eller saga”. Så kanske är fallet, frågan är bara om de kommer att stå sig lika väl i det offentliga minnet.

När boken kom ut på Albert Bonniers Förlag 2011 väckte den stor uppmärksamhet. Lagercrantz ton var klockren, timingen var perfekt. Boken sålde i över en halv miljon inbundna exemplar, och över 20 länder köpte kommande året in titeln. Det rör sig med andra ord om en omedelbar bestseller; inte minst sägs den ha lockat fram nya läsargrupper, som unga pojkar och män. Detta är en grupp som enligt allehanda läsarundersökningar är minst benägna att plocka upp en bok och som vanligtvis brukar gå under radarn i läsundersökningar, men som nu, tack vare boken sägs det, har lockats till läsning. I sin studie undersöker Sarrimo om detta försanthållande stämmer och vad denna läsargrupp egentligen tycker om boken. I Sarrimos läsning är Jag är Zlatan Ibrahimović inte bara en framgångsrik feelgood-bestseller, utan en kontroversiell, politisk bok som skär rätt in i samtidens heta diskussion om vem som är svensk och vem som passar in och var. 

Här är det dock spökskrivarens roll i allmänhet och Lagercrantz författarpersona i synnerhet som är i fokus.

Som undersökningsobjekt är Jag är Zlatan Ibrahimović väl vald. Det beror inte så mycket på ämnet i sig – bokmarknaden svämmar ju över av framgångsberättelser av liknande slag – utan dess tematiker (invandring, förortsliv, utanförskap, individualism) och sättet på vilka de skrivs fram: Lagercrantz litterära gestaltning. Boken möjliggör också ett nytt utprövande av frågor som Sarrimo engagerat sig i, nämligen den moderna författarrollen och självframställning/författandet av en livsberättelse. Här är det dock spökskrivarens roll i allmänhet och Lagercrantz författarpersona i synnerhet som är i fokus. Som bekant gick ju Lagercrantz vidare med att fortsätta skriva på en annan minst lika berömd historia, den om Lisbeth Salander. Vad gjorde detta drag med hans trovärdighet som författare? Sarrimo tycks mena att han är en av få som lyckas få till både ett kulturellt och ekonomiskt kapital; han får fina recensioner, bjuds in till tv-soffor och får nya erbjudanden. 

Sist men inte minst är Sarrimos kartläggning av bokens kommersiella aspekter intressanta och användbara i andra sammanhang. Jag tänker främst då på samspelet mellan bokmarknadens olika aktörer: förläggaren, författaren, Zlatans agent, redaktören, Zlatan själv…

Monografin utgörs av fyra kapitel: ”Bokens tillkomst och Lagercrantz författarroll”, i vilken Jag är Zlatan Ibrahimovićs produktion diskuteras tillsammans med Lagercrantz författarroll. Här undersöks frågor som ”Vad är en spökskrivare och uppdragskrivare?”. Sarrimo menar att Lagercrantz författarroll – att han skriver någon annans självbiografi och att han talar om skrivandet i termer av ett ”uppdrag som ska slutföras och ett hantverk som ska utvecklas” – synliggör skilda föreställningar om vad en författare är och bör göra. Lagercrantz bryter mot normen hävdar Sarrimo, eftersom han går emot bilden av författaren som ensamvarg och uppfattningen att uppdragsskrivande är avvikande eller problematiskt. Men frågan är om inte denna bild är förlegad? Finns det någon med ett seriöst intresse för litteratur som fortfarande tror på den romantiska bilden av ett ensamt författargeni? Det är kanske symptomatiskt att Sarrimo här stöttar sig mot en studie från 1999; föreställningen om vad en författare ska vara och hur en sådan ska arbeta har förändrats mycket på 20 år. Fenomen som agenter, fanfiction, adaptioner, samskrivna deckarromaner och egenutgivning visar samtliga att en traditionell eller konservativ författarroll inte är lika dominant som tidigare. 

Sarrimo undersöker även vad Lagercrantz själv säger om sitt skrivande och hur hans skrivprocess formerade sig. Metoden i detta kapitel är huvudsakligen intervjuer, både egna och andras. Sarrimo har inte låtit nöja sig med att endast referera till sina samtal, utan även många gånger låtit de flera meningar omfattande svaren bäddas in i brödtexten i form av långa blockcitat, vilket bryter tempot och inte sällan avleder uppmärksamheten, särskilt eftersom citaten dessutom ofta kommenteras utförligt. 

I kapitlet med rubriken ”Zlatan – läslockaren från förorten” ligger fokus på allt mellan Pisatest, läsrörelser och Flashbacktrådar. Här handlar det långt mer om läsningen av boken än om dess produktionsvillkor, tekniska såväl som praktiska. En stor del av marknadsföringen av Jag är Zlatan Ibrahimović byggde på nyckelord som klass, maskulinitet och segregerad förort, vilken hämtade kraft från påståendet att den fått ett stort genomslag bland nya läsargrupper, framför allt pojkar och unga män. Äntligen en bok som kunde läsas av alla, hette det. Men genomslaget i denna grupp har, visar Sarrimo, bara konstaterats, inte analyserats, eftersom det saknas studier av hur bokens faktiska läsare upplevde den. Sarrimo går till en långvarig diskussionstråd på den något ljusskygga plattformen Flashback för att – i samma etnografiska anda som en gång Janice Radway – kunna göra iakttagelser av ”empiriska läsares responser”, snarare än att studera idealtypiska läsare. Hela 328 inlägg analyseras efter innehåll. På särskilt en punkt skiljer sig Flashback-läsarna från professionella läsare – nämligen att de tidigare har ett ökat fokus på bokens format som ”en given del av materialiteten”, för att citera Sarrimo. I vilka format finns boken? Går den att få tag på som piratkopia, e-bok eller pocketbok? Och var kan man få tag på dem?

I studiens tredje och minst omfångsrika kapitel, ”En förebildlig maskulinitet?” analyseras hur Lagercrantz tar sig an legenden Zlatan och utvecklar den, framför allt när det gäller omskapandet av huvudpersonens maskulinitet. Med exempel från svensk barnlitteratur, främst fotbollsböcker, visar Sarrimo i detta avsnitt även att vissa narrativ från Jag är Zlatan Ibrahimović ofta återanvänds eller upprepas, framför allt individualiseringsbudskapet att ”om din passion är unik, så kan vad som helst uppnås”. Skapandet av känslor i relation till en känd person har här blivit en strategi i syfte att sälja böcker. I det fjärde kapitlet, ”Tillhörigheternas rum. Förorten, staden, nationerna och världen”, återvänder vi så att säga till självbiografins tematik och tittar på den utifrån teorier om plats, nation och utanförskap. Sarrimo vidgar här sitt empiriska material när hon analyserar såväl Zlatan Ibrahimovićs Volvo-reklam (i vilken han reciterar svenska nationalsången) som utspelet från Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas dåvarande talesman för invandringspolitik, i vilket han ifrågasatte Zlatan Ibrahimović svenskhet. Sarrimos slutsats är att Ibrahimović blivit en katalysator för diskussioner om svenskhet, och att självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimović förstärkt denna roll. Kapitlet lyfter också piggt fram Jag är Zlatan Ibrahimovićs drag av stadslitteratur, och bokens Malmöskildring jämförs med andra skildringar av arbetarstaden hos bland andra Torbjörn Flygt, Jaques Werup och Fredrik Ekelund. 

Möjligen hade fokus kunnat skärpas en smula, framställningen med dess många ingångar blir om inte splittrad så väl mångfacetterad. Jag hade till exempel gärna sett en mer fördjupad diskussion av just spökskrivandets mekanismer – både kommersiella och estetiska, men också historiska bakgrund – det är ju ändå det ämne som studiens titel signalerar. Men även om de fyra kapitlen är koncentrerade entiteter, väl värda monografier i sig själva, har de givetvis tydliga beröringspunkter och lästa tillsammans kompletterar de varandra på ett fint sätt. Som alltid när det gäller böcker utgivna på Makadam förlag rör det sig om en ytterst genomarbetad produktion, ordentligt korrekturläst och snyggt satt. Det finns ett gediget register och en omfattande bibliografi, till fröjd för alla som vill ta vid där Sarrimo slutar. 

Jag är Zlatan Ibrahimović utkom för över ett decennium sedan. Det hade varit fördelaktigt om Sarrimos studie hade kommit ut i anslutning till det. Som det är nu är det som om tiden gått den förbi. Å andra sidan är bestsellern ett av den digitala bokbranschens mest intressanta fenomen, väl värd all uppmärksamhet. Märkligt nog känns självbiografin i sig på samma gång daterad och angelägen. Daterad för att Zlatans persona – den bredbenta skrävligheten – inte känns helt klockren i #metoos efterskalv, och angelägen för att diskussionerna om utanförskap och tillhörighet – för att inte tala om svenska barns läskollaps – är högst brännande.

Publicerad i Respons 2022-3