Kompilat av konventionell visdom om Påven

Jag tror att det är Kjell Espmark som myntat uttrycket ”den andra enkelheten”. Om jag förstått det rätt menar han den enkelhet som präglar en text där författaren har öppnat sig för komplexiteten i ämnet, kämpat med varje spretighet som vägrar passa ihop med en förutfattad mening och kommit upp till ytan igen med en avklarnad förståelse som kan förmedlas med ett enkelt språk. Espmarks kriterium på denna enkelhet är, vill jag minnas, att en sådan text tål omläsning. Om det är något område som kräver denna ansträngning för att göras begriplig för en bred svensk allmänhet så är det den katolska kyrkan. Misstänksamheten mot ”papismen” (ordet är långtifrån utmönstrat ur svenska språket) har vårdats av en luthersk stat och statskyrka under århundraden. Fram till 1950-talet var det omöjligt för en katolik att få en statlig tjänst i Sverige. När riksdagen 1982 beslöt att efter 450 år återupprätta diplomatiska förbindelser med Heliga Stolen reste sig ett antal ledamöter och gick ut.

Bilden av katolska kyrkan är hos många svenskar som en streckteckning. Man vet att kyrkan inte accepterar preventivmedel, abort och homosexualitet, att kvinnor inte kan bli präster och att manliga katolska präster förväntas leva i celibat. Bakgrunden, liksom det faktum att dessa frågor är föremål för intensiv debatt bland katoliker, känner man sällan till. Svenska Romresenärer besöker Vatikanmuseerna och Peterskyrkan, men är oftast obekanta med det rika intellektuella, andliga, sociala och historiska arv som denna mångfacetterade, världsvida kyrka förvaltar och med den roll på världsarenan som Vatikanen och katolska kyrkan spelar i dag.

Här finns med andra ord behov av folkbildning. Och vilken ingång skulle kunna vara bättre än den nuvarande påven Franciskus, i det civila Jorge Bergoglio, som med sin karisma nått ut långt utanför de egna kyrkomedlemmarnas krets? Journalisten Kristina Kappelin gör i boken Påven som kom ner på jorden ett försök att teckna ett porträtt av denne på många sätt märklige innehavare av Petri stol. Det är den första svenska biografin över Franciskus, påpassligt utgiven i tid för det historiska påvebesöket i Lund den 31 oktober 2016.

Kanske säger hänförelsen kring Franciskus väl så mycket om oss som om honom. Vi längtar efter moraliskt trovärdiga ledare. Men okritisk beundran av stora ledare är alltid riskfylld.

Hur väl lyckas då Kappelin med att fördjupa svenskars förståelse av Franciskus och hans kyrka? Inte särskilt väl, tvingas man konstatera. Intrycket är att hon fortfarande befinner sig i det jag gissar Espmark skulle kalla ”den första enkelheten”, fasen av faktainsamling, läsning och intervjuer som brukar inleda utforskandet av ett nytt område. Boken bär spår av att vara skriven i hast. Den är ett kompilat av konventionell visdom när det gäller denne påve, i stort sett utan problematisering eller egen analys (bortsett från en och annan vildsint, ej belagd teori, som att förre påven Benedictus XVI:s avgång skulle ha varit inspirerad av ”jesuitisk rationalitet”). Kappelin är en driven journalist, hon skriver flyhänt, vilket är en förtjänst, även om hon kan kännas pratig och ibland slår över i pekoral, som med ”olyckskorparna började flyga runt Peterskyrkans kupol”. Men hon stryker sina svenska läsare medhårs på ett närmast inställsamt sätt. Praktiskt taget ingenstans utmanas den konventionella, av media förmedlade bilden av en god och ädel påve som kämpar med att få en motspänstig, mossig kyrka att anpassa sig till den moderna tiden.

Få påvar har redan under sin ämbetstid fått sin levnad så väl kartlagd som Franciskus. Kappelin har kunnat ta del av åtminstone fyra gedigna biografier och dessutom, eftersom hon är bosatt i Rom, har hon haft tillgång till denna stads armé av erfarna vaticanisti. Men hon hade behövt göra mera. Det märks att hon saknar den humus av bakgrundskunskap som hade krävts för att ge porträttet perspektiv och djup, skuggor och dagrar, och framför allt, sätta in Franciskus i ett sammanhang. Bibliografin är påfallande mager och upptar inte ett enda bakgrundsverk om katolicism eller om katolska kyrkan – däremot, signifikativt nog, de italienska journalisterna Emiliano Fittipaldis och Gianluigi Nuzzis rafflande avslöjanden av finansiella och andra oegentligheter i den påvliga förvaltningen. Läckorna, turerna kring Vatikanbanken, skandalerna och raden av kommissioner som Franciskus tillsatt för att städa upp ägnas också stort utrymme. Det är inte orimligt med tanke på att just kampen mot korruption i den romerska kurian utan tvekan är ett prioriterat reformområde för påven. Kappelin ägnar också relativt stort utrymme åt en allmän redogörelse för jesuitordens historia (påven är som bekant jesuit), liksom åt det numera väl kända spelet kring konklaverna (påvevalen) 2005, där Jorge Bergoglio för första gången seglade upp som kandidat, och 2013 när han blev vald. Inte heller det är fel, men det blir mest ytliga referat. Påfallande sällan ställs och besvaras frågan ”varför?”.

Många av Kappelins resonemang är svepande, oprecisa och i en del fall direkt missledande. Intrycket är att hon ofta helt enkelt inte förstått de företeelser och förlopp hon refererar. Exempelvis får man intrycket att motståndet mot Franciskus reformer bottnar i att den katolska kyrkan är ”en världsomspännande organisation, som färgas av medlemmarnas nationella och kulturella särart”. I själva verket finns det huvudsakliga motståndet i Rom och hänför sig till den centralisering av makten i kyrkan som pågått under lång tid, inte minst under Franciskus två företrädare, Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Om det är något som karakteriserar den nuvarande påvens reformplan är det just strävan att flytta tyngdpunkten från centrum till periferi, bejaka mångfald, regionalism och synodalitet (delaktighet av biskoparna på fältet i kyrkans styrelse).

Kappelin har velat ge boken en svensk knorr genom att göra livshistorien för Carlos Luna, den argentinsk-svenske flykting som upprättat en personlig relation till sin påvlige landsman, till en ”ramberättelse”. Det är ett småcharmigt grepp, och i referatet av mejlväxlingen mellan de båda supportrarna av argentinsk fotboll känns det som om man kommer Franciskus ganska nära. Men hon får inte riktigt ihop det – Lunas historia känns i mitt tycke löst påhängd, man kan få intrycket att Kappelin är på väg att skriva hans biografi och inte påvens. Själv undrar jag försynt om minnet möjligen spelat den gode Luna ett spratt när det gäller fotbollsmatcherna i Córdoba på 1960-talet då han ska ha sparkat den blivande påven på skenbenen? Av exempelvis den brittiske journalisten Austen Ivereighs biografi The Great Reformer framgår att Bergoglio de år på 60-talet då Luna vistades i Córdoba dels verkade som lärare i staden Santa Fé, dels läste teologi i Buenos Aires. Men uteslutet är naturligtvis inte att de ändå kan ha träffats.

Det utrymme som olika sidospår fått i Påven som kom ner på jorden i förhållande till tyngre stoff gör att boken känns obalanserad. Jag förbluffas av att Kappelin inte ägnar åtminstone några sidor åt att förklara betydelsen av Andra Vatikankonciliet, det epokgörande, världsvida katolska kyrkomötet 1962–1965, som verkligen är centralt för förståelsen både av Franciskus och av dagens katolska kyrka och även den latinamerikanska befrielseteologin. Exempelvis studsar jag när hon skriver att Bergoglio som jesuitchef i Argentina på 1970-talet inte var någon anhängare av befrielseteologin utan ”hämtade inspiration i Andra Vatikankonciliet, i latinamerikansk katolsk nationalism och bland de vanliga människorna”. Om det är något befrielseteologin också hämtade inspiration från så var det just konciliet.

Bergoglios år som jesuitledare i militärdiktaturens Argentina är de mest kontroversiella i hans livshistoria. Frågetecknen gäller framför allt hans roll i fängslandet av två radikala jesuiter. Kappelin ansluter sig här i mitt tycke alltför oreserverat till apologeterna. ”Trycket var stort på Bergoglio”, skriver hon medlidsamt. Hon har rätt i att ingen hävdat att Bergoglio avsiktligt prisgav sina ordensbröder till militären, men åtminstone en seriös biograf (den brittiske journalisten Paul Vallely) anser att Bergoglio har ett visst moraliskt ansvar, dels genom att ha undandragit de båda jesuitordens beskydd, dels genom att med ett kritiskt omdöme ha gjort det mycket svårt för dem att få vanlig prästtjänst i ett stift (och därmed skydd av biskopen). Att Bergoglio i det tysta, liksom Pius XII i det av nazisterna ockuperade Rom, räddade många liv är ostridigt. Kanske kommer den argentinske fredspristagaren och människorättsaktivisten Adolfo Pérez Esquivel (inte citerad av Kappelin) sanningen närmast: ”Många av biskoparna var medlöpare till militären. Bergoglio var inte en av dem. Men han saknade modet att stå vid vår sida under de mörka åren.”

Att majoriteten av den argentinska kyrkohierarkin var djupt konservativ och nära lierad med militärjuntan råder det ingen tvekan om. Jeffrey Klaiber, jesuit, historiker och författare till standardverket The Church, Dictatorship and Democracy in Latin America, har påpekat att den argentinska kyrkan i det avseendet gick i otakt med de övriga på kontinenten. Framför allt i Chile och Paraguay höll kyrkan strikt distans till militärdiktaturerna och undandrog dem därmed möjligheten att åberopa kyrkans stöd för sin legitimitet. De latinamerikanska kyrkorna anammade snabbt Andra Vatikankonciliets budskap om solidaritet med fattiga och marginaliserade människor och konkretiserade det vid ett berömt regionalt biskopsmöte i den colombianska staden Medellín 1968. Den konservativa argentinska kyrkan var ett undantag. Mot den bakgrunden förbluffas jag när Kappelin beskriver El Movimiento de Sacerdotes para el Tercer Mundo (MSTM) som ”Argentinas radikala bidrag” till mötet i Medellín. MSTM var, det är sant, en radikal gräsrotsrörelse bland argentinska präster, men i djup motsättning till landets biskopar. Det är närmast historieförfalskning.

Leonardo Boff, legendarisk brasiliansk befrielseteolog, har sagt att det som betyder något inte är Bergoglios förflutna utan Franciskus framtid. Och att en påve lägger sin tyngd tydligt i vågskålen för skydd av vår livsmiljö och för fattiga och marginaliserade människor i en tid av växande ojämlikhet är naturligtvis oerhört viktigt. Kanske säger hänförelsen kring Franciskus väl så mycket om oss som om honom. Vi längtar efter moraliskt trovärdiga ledare. Men okritisk beundran av stora ledare är alltid riskfylld. Det går att se paralleller mellan de jublande massorna på Petersplatsen och Juan Peróns massmöten i 1950-talets Argentina, faktiskt också med Donald Trump under presidentvalskampanjen. Även när det gäller påvar behövs granskande, underbyggd journalistik, inte överslätande hagiografier.

Publicerad i Respons 2017-2