Brottstycken ur någonting större

I sin bok Förbjuden frukt – Litterärt, franskt & kvinnligt har Lena Kåreland, professor emeritus i didaktik vid Uppsala universitet, samlat ett antal texter som spänner över de områden – det litterära, det franska och det feministiska – som har upptagit hennes intresse och vetenskapliga produktion under åren. Passionen för det franska spårar hon i förordet till sent 50-tal, när hon som ung språkstudent besökte Strasbourg och hänfördes av stadens katedral och den pittoreska bebyggelsen längs stadens flod och samtidigt tog del av de intensiva debatterna om det pågående självständighetskriget i Algeriet. En del av bokens texter är nyskrivna, medan andra bygger vidare på sedan tidigare publicerade alster. Den trogne läsaren av Svenska Dagbladet har förmodligen stött på embryot till flera av dem i tidningens ”Under strecket”, där Kåreland är en återkommande skribent. 

Merparten av texterna är en fröjd att läsa. Kåreland behärskar konsten att dra in läsaren och engagera henne i det som för tillfället behandlas, det må vara paret Elsa och Natanael Beskows tillvaro på Djursholm, teaterns plats i Paris under 1700- och 1800-talet eller författaren Maja-Stina Borgs 17-åriga hjältinna Inga-Lisa. Genom målande beskrivningar av de specifika miljöer och personer som texterna behandlar, ibland kombinerat med återgivelser från dagböcker, brev och andra källor, lyckas Kåreland skapa en känsla av intimitet i sina skildringar, samtidigt som hon passar på att bilda läsaren om viktiga kontextuella omständigheter. Boken erbjuder både djupdykning och örnperspektiv. 

Kombinationen av intimitet och kontext är särskilt framgångsrik i texten om den franska författarinnan Eugénie de Guérin, känd för de dagböcker och brev som hon skrev under sin livslånga isolering på familjen de Guérins slott i Cayla i sydvästra Frankrike under första halvan av 1800-talet. Essän skildrar Eugénies mycket säregna liv, där tidens salonger ersätts med hennes egna bibliotek som knappt tycks erbjuda nog med ensamhet för författarinnan, som ibland önskar att hon satt fängslad för att helt och hållet kunna ägna sig åt sin läsning. Därtill beskrivs den nära och i någon mån kvävande relationen till den yngre brodern och poeten Maurice de Guérin, som upptar Eugénies tanke på ett sätt som närmast påminner om en destruktiv kärleksrelation. I ett besviket brev till brodern, som hon uppfattar som känslomässigt distanserad, skriver hon: ”Jag ville lära känna dig på djupet av dina preferenser, dina känslor, dina principer, kort sagt få uppsöka alla hörn och skrymslen av dig.”

Samtidigt som Kåreland låter oss komma den isolerade dagboks- och brevskrivande författarinnan nära berör hon även, i sin behandling av broderns författarskap, den snåriga relationen mellan den katolska kyrkan och litteraturen som präglat den franska kulturen. Här fångar Kåreland ambivalens och spänning både på individuell och strukturell nivå. Även ”Intigheten förskräcker mig”, om Simone de Beauvoirs förhållande till sin moders och sitt eget åldrande, lyckas på ett inkännande vis gestalta Beauvoirs personliga kamp med den svaghet och avfeminisering som åldern innebär, samtidigt som texten ger utrymme åt hennes filosofiska tänkande kring åldrandet som politiskt, existentiellt och könsspecifikt fenomen. En reflektion kring den tydliga ambivalens som kännetecknar Beauvoirs relation till det feminina – som hon tar spjärn mot på ett idémässigt plan, men som hon på en individuell nivå lider av att förlora – hade emellertid gett texten ett ytterligare djup. 

Boken erbjuder både djupdykning och örnperspektiv.

Samtidigt som texterna bildar, både i specifik och allmän mening, är ett återkommande problem i flera av dem att de saknar ett tydligt fokus eller en drivande idé som ger stadga och binder samman det detaljerade med det kontextuella. De målande beskrivningarna av objekt och miljö förankras inte tillräckligt tydligt i en mer specifik fråga som texterna vill undersöka. I stället för att leda läsaren mot textens kärna tar beskrivningarna över och äter upp allt utrymme som den valda formen tillåter. Många av essäerna inleds eller avslutas förvisso med ett stycke som pekar på ämnets samtida relevans eller på mer allmänna idéer som studieobjektet väcker, men detta avhandlas inte på något djupare vis i texterna. Ett exempel är ”Konstens Mozart” där Kåreland diskuterar porträttmålaren Élisabeth Vigée Le Brun. Texten inleds med det intressanta konstaterandet att den kvinnosyn som dominerade 1800-talet i negativ mening skilde sig från den som kännetecknade 1700-talet. Vad detta betydde för Vigée Le Brun, som levde ungefär lika länge i varje sekel, förblir läsaren oinformerad om. Samma gäller den jämförande studien av Ellen Key och George Sand, som hade vunnit i relevans om Kåreland hade behandlat betydelsen av deras idéer i dag i stället för att endast i textens avslutande mening konstatera, utan att vidare diskutera, att Keys idéer har levt vidare. 

Den initiala läsglädje och det intresse som Kåreland väcker slutar alltför ofta med att jag som läsare känner mig litet snopen, eftersom texterna inte riktigt tar fart. Intrycket överlag är att många av texterna är pågående bokprojekt som klämts in i ett essäformat. I en monografi hade en trettio sidor lång upptakt där miljö och objekt introduceras inte varit någonting konstigt. Men i Kårelands fall innebär det att alla andra delar av texten får stryka på foten, vilket ger intrycket att texterna inte är helt genomarbetade utan snarare brottstycken ur någonting större. Trots dessa svagheter är Förbjuden frukt läsvärd. Och skulle Kåreland låta dessa texter – som alltså lider något av det format de tvingats in i – omvandlas till monografier skulle jag förmodligen läsa varenda en. 

Publicerad i Respons 2018-2