Buber ger oss nycklar till ensamhetens paradox

Vad kan en hundra år gammal bok lära mig om dig? Att jag inte vet vem Du är, och aldrig kommer veta, men att jag ska fortsätta lyssna när Du talar. Om jag spetsar mitt öra kan jag höra dig i min grannes eller min älskades röst. Men även lönnen utanför fönstret eller Gud kan vara Du. Är jag uppmärksam märker jag att varje Du har ett helt eget tonfall. Är jag närvarande kan jag träda i ömsesidig dialog med dig, på det sätt som just bara Jag och Du kan. Jag lär mig att Du är början till allt; en förutsättning för mitt Jag.

Martin Buber (1878–1965) var en inflytelserik judisk filosof och religionsvetare, som utvecklade den relationella, eller mer specifikt dialogiska, filosofin. I denna spelar ordparen Jag-Du och Jag-Det en central roll för att beskriva människans två förhållningssätt till världen. Medan det förstnämnda »grundordet« handlar om människans förmåga att träda i ömsesidig relation, framträder världen som objekt för människan när hon säger Jag-Det. Buber utvecklar dessa tankar i Jag och Du som publicerades första gången 1923 och är hans mest berömda bok. Nu finns detta omistliga verk tillgängligt i en ny – tidvis slående vacker – svensk språkdräkt.

Hur Buber själv kom till insikt om relationens betydelse beskriver KG Hammar i sitt utmärkta förord. Publiceringen av Jag och Du föregicks av en personlig kris för Buber. Han hade försjunkit i att studera den chassidiska läran, en gren inom judendomen, och dragit sig undan världen av denna anledning. När en ung man med moraliska spörsmål sökte upp Buber var han inte närvarande för ett verkligt lyssnande möte. Senare fick han veta att mannen stupat i första världskriget, och att han hade velat diskutera det moraliskt försvarbara i att fly en inkallelseorder. Händelsen väckte dåligt samvete hos Buber, och fick honom att omvärdera hela sin syn på religion. Uppdelningen mellan världsligt och andligt är falsk, kom han fram till, och den leder dessutom till att vardagliga möten med medmänniskorna nedvärderas. Lärdomen han drog var alltså att närvaron och öppenheten i mötet med andra är avgörande, och att det är samma slags relaterande som sker i ömsesidiga relationer med människorna och naturen, som i en sann relation med Gud.

Jag tror att nyöversättningen och återutgivningen av Bubers klassiska verk ligger mycket rätt i tiden. Det finns ett nyväckt intresse för tro och andlighet i dag, samtidigt som religiösa dogmer och extremism med rätta avskräcker.

Buber utgick alltså från sitt eget tillkortakommande för att göra filosofi. Och det är följdriktigt en filosofi som uppvärderar vardagens enskildheter: att möta andra med nyfikenhet är större än att grubbla storslaget på sin kammare. Kärleken till andra är därför inte en abstrakt och distanserad medmänsklighet – det skulle vara för enkelt. När man uttalar ett sant »Jag-Du« så låter man sig beröras och förändras i grunden. Denna radikala uppvärdering av relationen och dialogen gör Buber till förgrundsgestalt för vad som lite vanvördigt skulle kunna kallas »uppgörelse med mansplainismen«. Den kritiserar alltså utgångspunkten för de flesta manliga och västerländska tänkare, där Descartes »cogito ergo sum« (jag tänker, alltså finns jag) är ett paradexempel. Detta traditionella sätt att filosofera utgår från det egna, avgränsade jaget som alltings början, och använder rationalitet och logik som främsta redskap. Den kunskap som uppnås på detta vis är för Buber del i en »Jag-Det-relation« till världen. Genom att erfara, beskriva och bemästra världen görs den till objekt och nyttoföremål, möjlig att exploatera för ett uppblåst men alienerat jag, eller »självmänniskan« som Buber kallar henne. När jaget å andra sidan träder in i en Jag-Du-relation till andra, är relationen det centrala och heliga. Och relationen kan aldrig reduceras till sina beståndsdelar eller beskrivas med vetenskapens kallt distanserade blick. Som Buber uttrycker det:

Om jag står inför en människa som mitt Du, om jag säger grundordet Jag–Du till henne, då är hon inte ett ting bland ting och består inte av ting. Hon är inte han eller hon, begränsad av andra han och hon, en punkt i rummets och tidens världsnät; och inte heller en beskaffenhet, möjlig att erfara och beskriva, ett löst knippe namngivna egenskaper. Utan grannar och fogar är hon Du och uppfyller himlavalvet. Inte som om det inte skulle finns något annat än hon; men allt annat lever i hennes ljus.

En liknande hållning förekommer ofta bland feministiska tänkare, som betonar den manliga rationalitetens och oberoendets begränsningar. När Buber beskrev relationen till naturen var han möjligen än mer före sin tid, och är därför ytterst aktuell nu. För att kunna stävja en ekologisk kollaps behöver mänskligheten börja betrakta naturen som sitt Du – inte som ett Det att erövra och använda. Bubers betoning av den grundläggande ömsesidigheten i varje Jag-Du-relation är relevant för samtida ekofilosofer, som betonar människans och andra levande varelsers förvisso asymmetriska, men helt och hållet ömsesidigt beroende samexistens.

Jag tror att nyöversättningen och återutgivningen av Bubers klassiska verk ligger mycket rätt i tiden. Det finns ett nyväckt intresse för tro och andlighet i dag, samtidigt som religiösa dogmer och extremism med rätta avskräcker. Buber varnar emellertid för att andlig och religiös upptagenhet ofta är detsamma som självupptagenhet. Jag och Du visar hur tron måste leda ut i världen och till medmänniskorna och naturen, och inte vända bort eller inåt, med den andliga utvecklingen som enda mål. Buber går i polemik mot religiösa läror som förbiser relationens betydelse, genom att exempelvis hävda att det ursprungliga är Enhet. Buber visar hur såväl mysticismen som buddhismen och kristendomen kan gå fel här – antingen genom att tro att jaget kan gå upp helt och hållet i Gud, eller genom att hävda att människan är det gudomliga. Båda sidorna betonar det ena, och »upphäver relationen«. »Anden finns inte i Jaget, utan mellan Jag och Du«, menar Buber. Att som Buber skriver träda in i ett Jag-Du-förhållande är att uppgå i ett slags samtidig visshet och glömska, att lämna det rationella förnuftet och det distanserade betraktandet därhän till förmån för en djupgående ömsesidighet.

Det är inget som går att tänka sig fram till – det är att vara sant närvarande med hela sitt väsen. Men det är inte heller att ge upp sig själv eller sammansmälta: det är att låta relationens spänning vara levande och låta den andra i sin radikala annanhet påverka jaget i grunden. Det är att vara öppen men samtidigt sann mot sig själv. Det är både ett val och ett ögonblick av nåd.

Om Duet ofta glöms bort i religionen, så kan man hävda att Du nästan alltid blir Det i vår samtida självoptimeringsretorik. Redan för hundra år sedan såg Buber att den moderna människan alltmer präglas av relationslöshet. I vår tid har denna utveckling intensifierats, i takt med tilltagande individualism, nyttomaximering och övertro på rationalitet och självutveckling. Buber ger oss nycklar för att kunna förstå det paradoxala i att samtidens västerländska människor lider av ensamhet, trots att möjligheterna att träffa andra och hålla kontakt på nätet aldrig har varit större.

De kontakter som gynnas i ett accelererande samhälle är just de nytto- och självcentrerade; det är dejting utifrån en på förhand bestämd lista egenskaper, det är skrytsam uppvisning i sociala medier, det är »nätverkande« och strategiskt knutna kontakter, det är att dumpa vänner som blivit »energitjuvar« för att de kanske råkar vara extra behövande. Ytliga, ironiska och raljerande påståenden om andra går hem, medan eftertänksamma och nyanserade resonemang tråkar ut. Varför inte diagnosticera sin chef eller sitt ex som narcissist, eller sitt barn med ADHD, för att ducka sårbarheten och maktlösheten inför Duets outgrundlighet? Den verkliga ömsesidigheten i att bli mottagen och vara förbunden gör inte livet lättare, enligt Buber – »det gör livet tyngre, men tungt av mening«. Buber fortsätter: »Frågan efter livets mening finns inte längre. Men om den skulle finnas skulle den inte behöva besvaras.«

Varför inte diagnosticera sin chef eller sitt ex som narcissist, eller sitt barn med ADHD, för att ducka sårbarheten och maktlösheten inför Duets outgrundlighet?

Bubers språk är ofta poetiskt – ibland slående vackert och ibland något snårigt. Han kretsar kring sitt ämne med omtagningar och variationer. KG Hammar tar i sitt förord fasta på att Dag Hammarskjöld var den förste att ge sig i kast med att översätta Jag och Du till svenska, och att han arbetade med Bubers text under den flygresa som skulle komma att bli hans sista. På platsen där flygplanet sköts ned återfanns sju handskrivna blad av översättningen. Det ger en ödesmättad inramning åt boken att föreställa sig Hammarskjölds avbrutna översättargärning.

Översättningen fullföljdes av Margit och Curt Norell till första svenska utgåvan 1962, dedicerad enligt Bubers önskan till Hammarskjöld, och nu har Andreas Ekvall återupptagit dialogen. Att översätta är att samtala över tid och rum, inte bara med Buber i det här fallet, utan även med de föregående översättarna. Det kongeniala i att översättningsarbetet speglar det centrala budskapet hos Buber – att livet handlar om att träda i dialog med ett Du – tydliggör också att det inte finns en slutpunkt för samtalet, att det aldrig kommer i mål. Den nya utgåvan är en vacker fortsättning på dialogen. Ekvall har i sin version moderniserat språkdräkten, utan att för den sakens skull förenkla Bubers egensinniga språk. Den fina översättningen bevarar också skönheten och musikaliteten i språket, så att den emellanåt är en meditativ och lyrisk fröjd att läsa.

Det finns något paradoxalt i alla försök att filosofera om det som inte kan beskrivas utan bara intuitivt anas – grundordet Jag-Du låter sig inte betraktas distanserat eller ens erfaras. »Erfarenhet är Du-avstånd«, skriver Buber. Hur kan då något sägas om en relation som är bortom ord? Genom att betona nödvändigheten i pendlingen mellan Jag-Det och Jag-Du räddar Buber sitt projekt. Även om grundordet Jag-Du, som uttalas med »hela väsendet«, står högst hos Buber, menar han att vi människor oundvikligen kommer pendla mellan Jag-Du-relationer och en beskrivande Jag-Det-hållning. Han nämner som exempel konstnärens pendling mellan distans och relation: att skapa kräver visst avstånd, men att uppleva konst fordrar närvaro. På samma vis passar textens konstnärliga och prövande form väl för att åskådliggöra dess budskap.

Låt oss lära av Buber. Men låt oss även lära av hur Buber lärde sig – genom att ta fasta på mötet och insikten om att vi kan lyssna bättre. På så vis kan vi lära oss mottaglighet, öppenhet och vikten av att inte alltid tro oss veta. För om det är något som många »mansplainare«, nyandliga sökare, checklistedejtare och självoptimerare har gemensamt i dag, så är det tron på att sanningen finns inom en. Men att möta ett verkligt Du kan öppna en ödmjukhetens dörr till en djupare (o)visshet, relation och mening.