Rusupplevelser som språkliggör människans psykiska lidande

Isabelle Ståhl har skrivit en medryckande och mångbottnad avhandling som ger betydelse åt Weimarrepublikens konstnärliga experimentalkultur.

Försökspersonernas självobservation vid de kliniska drogexperimenten blev inte sällan svårgenomförbar på grund av den känsla av »jagupplösning« som kunde uppstå som en effekt av drogintaget. Bilden föreställer konstverket »Society 1915« av Max Beckmann (1884-1950). Bildkälla Peter Horree / Alamy Stock Photo
16 oktober 2024
10 min
Recenserad bok
Psykets laboratoriumSkildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken
Isabelle Ståhl
Ellerströms förlag, 2023, 288 sidor

En grupp försökspersoner på Heidelbergs psykiatriska klinik förs till mörkrummet i klinikens källare. På förmiddagen har de injicerats med meskalin. Flertalet är mellan 20 och 35 år gamla och själva läkare eller medicinstuderande men bland försökspersonerna finns också en filolog, en bildkonstnär, en zoolog, en »krigsblind« (en tidigare vanlig benämning på de tusentals människor som förlorat synen i samband med krig) och två jurister. Psykiatriprofessorn och försöksledaren Kurt Beringer mäter själv de berusades puls och pupillernas vidd. De förs till mörkrummet för att »undkomma distraktioner från omvärlden« och »för att inte gå miste om de i mörkrummet starkt optiska fenomenen«.

Källaren är bara ett av scenerierna i Isabelle Ståhls idéhistoriska avhandling Psykets laboratrium. Ibland tas försökspersoner till »kasinot«, en miljö där intrycken i stället flödar över, men oftast utförs experimenten i laboratoriet på kliniken. För att suggerera fram och avläsa sinnesreaktioner finns här musikinstrument, laterna magica, bildduk och böcker. Skrivmaskin, penna och stenograf finns tillgängliga för att nedteckna erfarenheterna.

Ståhls syfte med sin avhandling är att visa på utbytet mellan estetiska och medicinska fält i 1920-talets försök att förstå människan. Hon gör det genom att undersöka hur tre läkare och en filosof utforskar det mänskliga psyket under experiment med hallucinogena droger i Weimarrepublikens »konstnärliga experimentalkultur«. På ett stilistiskt säkert sätt tolkar Ståhl källmaterialets knappt femhundra sidor publicerade »rustexter«. Materialet rymmer både försökspersonernas språkliggörande av sina upplevelser under påverkan av meskalin eller hasch och försöksledarnas observationer. Det är självbiografiskt och litterärt hållna texter, medicinska artiklar, föredrag och två böcker: Kurt Beringers Der Meskalinrausch (1927) och litteraturkritikern och filosofen Walter Benjamins postumt utgivna Über Haschisch (1972).

Den laborativa psykologin hade utvecklats under 1800-talet, får vi veta, och tilltron till möjligheten att mäta psyket i apparater var stor. En förgrundsgestalt var läkaren och filosofen Wilhelm Wundt (1832–1920) som öppnade det första psykologiska laboratoriet 1879. I Tyskland blev den biologiska psykiatrin inflytelserik under 1910-talet, samtidigt som kritiska röster invände att psykiskt lidande inte kan behandlas »på samma sätt som ett brutet ben«. Den hermeneutiska psykologin och psykiatrin (psykoanalys, gestaltteori och fenomenologi) sökte i stället förstå människan som ett historiskt subjekt vars levda och därför meningsbärande erfarenheter kräver tolkning. Det vid denna tid allt överskuggande lidandet var förstås första världskrigets krigsneuroser. Symtom som stumhet, sammanbrott, gråtattacker och förlamning bidrog till läkarnas och psykologernas intresse för det mänskliga psyket. Inom surrealistiska kretsar blev förvrängda psykiska tillstånd också »konstnärligt möjliggörande«, som Ståhl uttrycker det, och suggererades fram som en del i en övergripande samhällskritik.

Det vid denna tid allt överskuggande lidandet var förstås första världskrigets krigsneuroser. Symtom som stumhet, sammanbrott, gråtattacker och förlamning bidrog till läkarnas och psykologernas intresse för det mänskliga psyket.

Ståhl tar fasta på spänningen mellan den biologiska psykiatrin och perspektiv som förordade inlevelse och tolkning. Beringers person genomkorsades till exempel av motsättningar som också hade politiska underströmmar. Han var formad i en positivistisk biologisk tradition men tog intryck av fenomenologi och psykoanalys. Som militärpsykiatriker i Freiburg upptogs han i NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet) 1941 och företrädde den så kallade konstitutionsläran, som hävdar att det finns ett samband mellan människors personlighet och deras fysionomi. Samtidigt gjorde han motstånd mot det nazistiska eutanasiprogrammet genom att gömma patienter på kliniken. Han betraktade psykisk sjukdom som tecken på degeneration och primitivism men lockades av inlevelsen (Einfühlung) som behandlingsmetod.

Iscensättningen av rusexperimenten är även den motsägelsefull − Beringer är upptagen av sinnesfysiologiska mätningar och kräver att försökspersonerna därtill ska observera sig själva. Detta visar sig problematiskt. Under ruset erfar försökspersonerna »jagupplösning«, blir störda eller skrämda av försöksledaren och uttrycker sina erfarenheter i oväntade intellektuella riktningar.

I sitt ambitiösa tolkningsarbete uppmärksammar Ståhl särskilt rustexternas referentialitet: »hur texternas tillkomst möjliggörs av ett återbruk av idéer, begrepp och troper«. I materialet från Heidelberg finns hänvisningar till Friedrich Schiller, J. W. von Goethe, August Strindberg, expressionism och modern fysik. Under rusets intryck kan någon till exempel säga att »›Dr. B., som sitter mitt emot mig, framstår för mig som officeren i Ett drömspel, som sitter vid skolbänken och inte har lärt sig sina uppgifter. Dr. Bl., som sitter bredvid mig, tycks tala så egendomligt från sidan ut i kulissen‹«. En annan försöksperson upplever sitt ansikte som »förvrängt i tre dimensioner« likt »›det krökta rummet hos Albert Einstein‹«. Ståhl drar slutsatsen att det som blir meningsbärande upplevelser för deltagarna spränger ramarna för Beringers försöksanordning.

Under 1920-talets andra hälft genomförde läkarna Ernst Joël och Fritz Fränkel experiment med droger på sig själva och frivilliga försökspersoner i Berlin, varav en var Walter Benjamin. Till skillnad från Beringer var båda av judisk börd, engagerade kommunister och verksamma vid sjukhus som erbjöd vård för socialt utsatta. Joël hade studerat filosofi, ingått i kretsen kring den politiska aktivisten Gustav Landauer, brevväxlade med filosofen Martin Buber och var vän med Benjamin. Efter kriget (Beringer, Joël och Fränkel var alla inkallade) blev Joël medlem i det socialistiska läkarförbundet och förespråkade ett inkännande förhållningssätt till de före detta soldaternas lidande. Fränkels bana liknade Joëls. År 1918 disputerade han på en avhandling om »krigsneurotikers psykopatiska konstitution«, var medlem i samma läkarförbund och engagerade sig för missbrukare. Joël dog av en överdos 1929 och Fränkel gick i exil i Mexiko 1941.

Experimenten i Berlin var ett led i att påkalla behovet av empatisk förståelse för psykisk sjukdom. Det autobiografiska, kollektiva, skrivande som Joël och Fränkel tillämpade i försöken – Ståhl använder »medskrivande« som analytiskt begrepp – tog intryck av den »tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll« som författaren André Breton förordat i Surrealismens manifest 1924. Experimentalpsykologisk apparatur användes för att framkalla inre bilder men försöken skedde också utanför kliniken, på kaféer eller biografer, och hade litterära ideal och förebilder. En avgörande influens var Charles Baudelaire, vars poetiska skildring av haschruset i boken Les Paradis Artificiels (1869) hölls högt.

Rusupplevelserna antyds ha en emancipatorisk potential genom att ›avtäcka en rest av en primitiv och mer autentisk form av medvetande‹ och ›suggerera en gemenskap‹ som ska lösa den moderna världens splittring.

Överhuvudtaget intar Joël och Fränkel en förlåtande hållning gentemot försökspersonernas ofta poetiska språkliggörande. Rusupplevelserna antyds ha en emancipatorisk potential genom att »avtäcka en rest av en primitiv och mer autentisk form av medvetande« och »suggerera en gemenskap« som ska lösa den moderna världens splittring. De hänvisar till Bubers bok Jag och du (1923), enligt vilken orden skapar den verklighet de benämner. Primitivismen uppträder även i deras syn på språkets frammanande kraft, som i Benjamins exotisering av »det outsägliga« – något som är svårt att gripa med det vakna rationella språket men som ruserfarenheten kommer nära. Vid ett tillfälle tolkar Fränkel Benjamins egna gester och utsagor som frambesvärjande snarare än uttryckande:

Arm och pekfinger hålls upp stelt i luften, utan stöd. Att hålla upp armen är »kungariket Armeniens födelse«. Tidigare, när han höjde armen: »Så, nu ska vi ägna oss åt stjärntydning«, armen som riktas uppåt tycktes här vara en stjärnkikare.

Kapitlen om Benjamins drogprotokoll är för övrigt en beundransvärd studie i sig och inordnar rustexterna i hans övriga författarskap.

Det råder ingen tvekan om avhandlingens aktualitet. I England har medicinsk humaniora de senaste decennierna framträtt som ett akademiskt fält som undersöker hur psyket som intellektuell konstruktion växt fram inom litteratur och psykiatri, samt den »intellektuella trafiken« mellan estetiska och medicinska kunskapsfält i psykiatrins barndom. Disciplinärt är dock Ståhls undersökning närmare besläktad med den tyska motsvarigheten »Literatur und Wissen«, där vetandet har en naturvetenskaplig inriktning, och med den »vetandets poetologi« som litteratur- och medievetaren Joseph Vogl introducerade på 1990-talet. Begreppet anspelar på kunskapens konstruerade och konstgjorda karaktär. Hon använder dessutom vetenskapshistorikern Hans-Jörg Rheinbergers teori om experimentalsystem från 1997, som med tiden har kommit att bli en facköverskridande referenspunkt inom forskningen om litteratur och vetande.

En sista influens är forskningen om litterära drogexperiment. Här har Ståhl tagit intryck av idéhistorikern Jeannie Mosers undersökning av experiment med LSD, som identifierar behovet av att »låna in metodik och stilistik från epistemiska fält utanför det vetenskapliga« och då företrädesvis från konstens och litteraturens arkiv av subjektiva skildringar.

Två grekiska ord återkommer i Ståhls klargörande beskrivning av studiens teoretiska och begreppsliga ram. De ena är inte oväntat psyke (själ). Det används som en samlingsbeteckning för ett fenomen som vid tiden hade många namn – medvetande, själ, själstillstånd, själsliv, den själsliga apparaten etc. – och var ett framväxande studieobjekt. Det andra är poiesis (framställning) som hänvisar till produktionen av kunskap, konstnärligt och vetenskapligt. Poiesis framhäver särskilt experimentens performativitet, det vill säga aktörernas sätt att genom iscensättningar »generera vissa effekter«.

En iakttagelse som Ståhl gör är just att experimentens performativa inslag får till följd att ingen av de tre försöksledarna lyckas efterleva sina vetenskapliga ideal om ›förutsättningslös observation‹.

En iakttagelse som Ståhl gör är just att experimentens performativa inslag får till följd att ingen av de tre försöksledarna lyckas efterleva sina vetenskapliga ideal om »förutsättningslös observation«. Hon pekar bland annat på det motsägelsefulla i att de ofta var omedvetna om att iscensättningarna »hade en starkt skapande effekt på det som upplevdes och skrevs« och på så sätt frambringade det som undersöktes. Med tanke på att Ståhl placerar sig i en romantisk filosofisk tradition hade iakttagelsen kunnat fördjupas. Hos romantikerna finns nämligen en diskussion om experimentet som både föregriper och bejakar den motsättning Ståhl kritiserar, men som hon inte uppmärksammar i avhandlingen. Självfallet kan en avhandling inte rymma allt men jag vill ändå lyfta fram den tidiga vetenskapsteoretiska diskussionen kring detta begrepp.

Frågan om experimentet hör hemma i den debatt som fördes kring sekelskiftet 1800 om filosofins möjlighet att med hjälp av begrepp representera naturen. Friedrich von Schelling utvecklade exempelvis sin naturfilosofi i ett försök att överbrygga det avstånd mellan medvetandet och naturen som Immanuel Kants kritiska filosofi hade gjort närmast oöverstigligt. I kontrast till en rådande mekanistisk förståelse av naturen (enligt vilken materiella kroppar sätts i rörelse av yttre krafter) tänkte sig Schelling naturen som en oändligt självproducerande princip, vilken genom att på en gång visa sig som och dölja sig bakom ändliga fenomen framträder »negativt«. Samtidigt tog han intryck av tidens naturvetenskap, där viktiga upptäckter gjordes med hjälp av experimentet. På kemins, fysikens och medicinens kunskapsfält kunde experimentets metod konstruera erfarenheten på ett systematiskt sätt.

Med filosofisk metod skulle naturen på liknande sätt kunna manipuleras, skriver Schelling i Einleitung zum Entwurf (1799): »Naturen måste tvingas agera under vissa villkor, som antingen inte existerar, eller endast existerar som modifierade av andra. – Ett sådant intrång i naturen kallar vi experiment.« Paradoxalt nog skulle experimentets konstruerade förutsättningar få naturen att svara på det mänskliga förnuftets frågor genom att (liksom under drogförsöken) låta den »fritt« förverkliga sig inom den kontrollerade ramen. I ljuset av Schellings spekulation vill jag föreslå att det performativa inslaget i drogförsöken inte är ett hinder, utan ett villkor för att något – psyket, själen, det undermedvetna, det outsägliga, tinget-i-sig, naturen eller vad vi nu ska kalla det – alls ska framträda. Denna möjlighet kunde åtminstone vara värd att undersöka i en kommande akademisk försöksanordning.

Med det sagt är Psykets laboratorium en välskriven, medryckande och mångbottnad studie. Den rymmer en fascination för drogförsökens rekvisita, dramaturgi och estetiska arkiv som smittar av sig. Den vittnar också om ett hängivet vetenskapshistoriskt intresse. Under läsningen funderar jag ändå på Ståhls motiv till att ta sig an rusmaterialet. Vid sidan om att åstadkomma ett gediget forskningsbidrag kring en intressant historisk episod slår det mig att hon lite i skymundan frilägger en förlusterfarenhet som gör drogförsökens korta historiska ögonblick angeläget. Kan det vara så att vår tids psykiatriska kliniker har förlorat ett meningsbärande sätt att språkliggöra psykiskt lidande, att vi behöver rustexterna för att påminnas om hur gåtfulla våra upplevelser kan vara? Och hur poetiska, som i denna skildring ur Ståhls bok: »Då såg han, när han tänkte på en järnvägsstation, en ideal järnvägsstation. Mycket vacker. Ett tåg kommer farande. Många berättelser.«

Vidare läsning