De anonyma konstruktörerna av vår moderna värld

Eftersom film når fler människor än böcker är sannolikheten ganska stor att det mesta de flesta av oss vet om den brittiska kodknäckarinsatsen under andra världskriget kommer från 2014 års blockbuster The Imitation Game. I filmen reproduceras myten om det ensamma vetenskapliga geniet som i princip på egen hand förändrar världen. Ska vi tro filmen (det ska vi förstås inte!) skruvade matematikern Alan Turing, spelad av Benedict Cumberbatch, egenhändigt ihop kodknäckarmaskinen Bombe. Britterna kunde därmed knäcka den tyska Enigmakoden och vinna kriget. I själva verket designades och producerades Bombe i ett par hundra exemplar av företaget British Tabulating Machines många ingenjörer och tekniker.

Under efterkrigstiden blev tekniska framsteg en allt omistligare del av den moderna identiteten. Nyhetsmedia redogjorde entusiastiskt för tekniska genombrott som raketdrift, kärnkraft och avsaltning av vatten, men i deras berättelser var dessa resultatet av naturvetenskapens framsteg snarare än ingenjörskonstens. När den profilerade amerikanske tv-journalisten Walter Cronkite i mitten av 1960-talet rapporterade om Nasas bemannade rymdprogram Gemini var det naturvetarna som prisades till de många involverade ingenjörernas förtret. Att American Institute of Industrial Engineers protesterade hjälpte givetvis inte.

Även i företagens historia förpassas ingenjören i bästa fall till en sekunderande roll. I telefonins svenska historia uppmärksammas framför allt autodidakten Lars Magnus Ericsson, grundaren av det blivande världsföretaget LM Ericsson. Civilingenjören Henrik Tore Cedergren är däremot nästan helt okänd för de flesta. Cedergren låg dock bakom telefonens snabba introduktion i Sverige. Redan 1883 bildade han Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT). SAT bidrog till att Stockholm för en tid hade fler abonnenter än någon annan stad i världen och dess beställningar av telefonutrustning gav draghjälp åt LM Ericsson i ett kritiskt skede. I historien om Volvo är det SKF:s inköpschef Assar Gabrielsson som spelar huvudrollen, men det var ingenjören Gustaf Larson som tog fram de första försöksbilarna och som därefter översåg företagets teknikutveckling under nästan trettio år. 

Klämda mellan karismatiska vetenskapsmän och entreprenörer – en Einstein här, en Jobs där – har ingenjörerna haft svårt att hävda sin plats i populärkulturen och historieskrivningen. Medan naturvetenskapens och näringslivets idoler tjänat som referenspunkter för allmänheten, har ingenjörerna förblivit de anonyma konstruktörerna av vår moderna värld. 

Med sin nya bok, den populärt hållna Ingenjörerna, vill historikern Gunnar Wetterberg rätta till detta förhållande. I boken undersöker han den svenska ingenjörskonstens och ingenjörskårens betydelse i ett historiskt perspektiv. Han avslutar med en summerande blick mot nuet och framtiden. Wetterberg bygger huvudsakligen sin skildring på den relativt omfattande teknikhistoriska forskning som vuxit fram de senaste decennierna. Med sin engagerande berättarstil väver han skickligt samman de teknikhistoriska rönen med Sveriges moderna historia. Faktafelen är obefintliga i denna välskrivna berättelse. 

Medan naturvetenskapens och näringslivets idoler tjänat som referenspunkter för allmänheten, har ingenjörerna förblivit de anonyma konstruktörerna av vår moderna värld.

Grundtonen är optimistisk. Wetterberg ser ingenjörerna ”som modernitetens förlossare”. Han förklarar: ”De hjälpte näringslivet att gå från 1800-talets mekaniska verkstäder till 1900-talets snilleindustrier. De lade grunden för välfärdens och folkhälsans infrastruktur. De spred ljus över landet, bildning och underhållning med papper, radiovågor och pixlar.” Ja, de ”dyrkade upp framtiden”. Man får känslan att Wetterberg vill återupprätta ingenjören som hjälte. 

En förtjänst med boken är dess bredd. Av de teman som Wetterberg uppmärksammar spelar ingenjörskunskapens och ingenjörsutbildningens utveckling en nyckelroll. Ingenjörskonsten har enkelt uttryckt sina rötter i tre verksamhetsområden: krig, gruvbrytning och byggnation. Länge dominerade den militära funktionen. I äldre franska var ingénieur namnet på den som tog hand om och konstruerade kastmaskinerna. Det var följdriktigt via befästningskonsten och stadsplaneringen som begreppet ingenjör under tidigt 1600-tal letade sig in i det svenska språket. Fortifikationen och flottans skeppsbyggeri blev viktiga miljöer för teknisk utveckling. Under tidigt 1800-tal utbildade Högre artilleriläroverket i Marieberg militärer och senare även civilister till ingenjörer. Jämte krigsmakten var gruvväsendet centralt för ingenjörskonstens utveckling. Den svenska portalgestalten här är förstås Christopher Polhem, som framför allt under det tidiga 1700-talet utvecklade nydanande maskiner vid Falu koppargruva. Det var också Bergsskolan i Falun som 1822 blev Sveriges första civila ingenjörsutbildning. 

Teknologiska Institutet som inrättades 1827 i Stockholm samlade de tekniska utbildningarna under ett tak. Snart uppstod en våldsam strid om vilket utbildningsideal som skulle vara det rådande. Hantverkskunnande ställdes mot vetenskap. Det polytekniska idealet, som menade att undervisningen måste stå på naturvetenskaplig grund, blev det vinnande. Teknologiska Institutet ombildades 1877 till Kungliga Tekniska högskolan som antog cirka 100 elever per år. Teknikvetenskaper som hållfasthetslära och termodynamik etablerades. De skiljde sig från de traditionella naturvetenskaperna i det att de utforskade tekniska företeelser med naturvetenskapliga metoder. Därmed hade en modell för högre teknisk utbildning som i stora drag står sig än i dag etablerats. Wetterberg förbiser dock att det militära inflytandet över de tekniska utbildningarna var fortsatt påtagligt under större delen av 1800-talet.

Examenstiteln civilingenjör infördes 1910. Länge utbildades civilingenjörer bara vid KTH och Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Det dröjde ända till 1961 innan en tredje högskola, Lunds tekniska högskola, inrättades. En närmast explosionsartad tillväxt av utbildningar, lärosäten och studenter följde. Som Wetterberg påpekar fanns det bara ett par tusen ingenjörer vid sekelskiftet 1900. Enligt siffor från 2018 finns det över 370 000 ingenjörsutbildade i åldersgruppen mellan 25 och 64 år. Av dem är 137 000 civilingenjörer, 142 000 högskoleingenjörer och 90 000 gymnasieingenjörer. Men utvecklingen har också inneburit att ingenjörsprofessionen breddats i takt med att nya teknikområden sett dagens ljus. Den amerikanska teknik- och vetenskapshistorikern Rosalind Williams talar om ”the expansive disintegration of engineering”. Ingenjörskåren har expanderat så snabbt att den sprängts. 

Det dröjde till 1914 innan den första kvinnliga teknologen antogs i Sverige. Vera Sandberg som hon hette läste kemi och kemisk teknologi på Chalmers. Länge var dock antalet kvinnor på de tekniska lärosätena obefintligt. I dag utgör de cirka en femtedel av alla ingenjörsutbildade konstaterar Wetterberg. Det är dock en stor skillnad mellan de olika ingenjörsprogrammen. Medan det är ungefär lika många eller fler kvinnor än män som studerar till ingenjörer i bioteknik, kemiteknik och samhällsbyggnad är de fortsatt iögonfallande få på datateknikprogrammen. Det hade varit intressant om Wetterberg resonerat om dessa skillnader, inte minst i relation till den närmast sakrala status den digitala tekniken tillmätts de senaste decennierna.

Företaget blev Sveriges största mekaniska verkstad och dess betydelse för utvecklingen av den svenska verkstadsindustrin kan knappast överskattas.

En annan viktig tematik Wetterberg tar upp är de stora statliga infrastrukturella projektens betydelse för ingenjörskonstens utveckling och ingenjörskårens konsolidering. Även om den direkta ekonomiska betydelsen av Göta kanal kan debatteras kom byggnadsprojektet, som avslutades 1832, att spela en helt central roll som utbildningsanstalt. Kanalbygget skapade en stor efterfrågan på tekniskt utbildad arbetskraft som fick en chans att omsätta sina kunskaper i praktiken. Motala Verkstad grundades 1822 för att bland annat bygga slussmekanismer till kanalen. Företaget blev Sveriges största mekaniska verkstad och dess betydelse för utvecklingen av den svenska verkstadsindustrin kan knappast överskattas. 

Nästa stora statliga infrastrukturprojekt, utbyggnaden av det svenska järnvägsnätet från 1850-talet och framåt, gav ytterligare skjuts åt verkstadsindustrin som fick beställningar på lok och räls till detta gigantiska bygge. Byggandet av stambanorna innebar att staten för första gången tog ett helhetsansvar för infrastrukturen. Staten ”borde räcka en hjälpsam hand åt våra näringar”, motiverade den liberale finansministern Johan August Gripenstedt denna infrastrukturella modell i ett av sina senare så berömda tal i Riddarhuset, de så kallade blomstermålningarna. Det var en modell som även tillämpades för utbyggnaden av telegrafen, telefonen och elektriciteten. Också 1900-talets största infrastrukturella satsning, tillkomsten av ett nationellt vägnät under efterkrigstiden, motiverades med liknande argument. 

Som ekonomhistorikern Lars Magnusson påpekat är den aktiva staten en viktig men ofta förbisedd förutsättning för den snilleindustri som växte fram vid 1800-talets slut. Att uppfinningsrikedomen frodades just då berodde på att omständigheterna var de rätta. Bidragande faktorer var en rad statliga reformer på det ekonomiska och sociala området, etableringen av ett utbildningsväsende, dramatiskt förbättrade kommunikationer och en ökad inhemsk efterfrågan. Företag som SKF och LM Ericsson gynnades till exempel av beställningar på kullager och telegrafer till järnvägen. 

Under 1900-talet kom den dynamiska relationen mellan stat och näringsliv till uttryck i form av så kallade utvecklingspar. Begreppet, som lanserats av teknikhistorikern Mats Fridlund, beskriver de nära relationer som statliga beställare och privata leverantörer byggde upp med varandra, i synnerhet Vattenfallsstyrelsen och Asea, Televerket och LM Ericsson samt Flygförvaltningen och Saab. Utvecklingsparen skapade en långsiktighet och förutsägbarhet som möjliggjorde det risktagande som ett avancerat tekniskt utvecklingsarbete innebär. De var starkt bidragande till att Sverige blev ledande i högspänningsteknik, teleteknik och flygteknik.

I och med att Wetterberg utgår från den existerande teknikhistoriska litteraturen har hans framställning en slagsida mot de perioder som flitigast utforskats av historievetenskapen. I någon mening är det ofrånkomligt, men det innebär att det som hänt efter 1900-talets mitt behandlas mer rapsodiskt än tidigare skeenden. Det gäller till exempel militärens roll för den svenska ingenjörskonsten och ingenjörskåren. Wetterberg noterar utvecklingen av de första svenska datorerna vid 1950-talets början, men vi får inte veta att militära behov låg bakom. Han nämner de stora militära flygplansprojekten, men nog drev de den tekniska utvecklingen och formade teknikvetenskaperna mycket mer än Wetterberg gör gällande. Flygplan 37, det som blev Viggen, räknas som Sveriges största tekniska utvecklingsprojekt. Ett viktigt skäl till att närmare studera de militära projekten är att de ställer andra krav på tekniken än konsumentmarknader gör. De driver därmed tekniken i en annan riktning. För militären är den avgörande designparametern prestanda, inte pris. Det bästa vapnet är kort sagt att föredra framför det billigaste. 

Med kulturgeografen Torsten Hägerstrands enkla men suggestiva definition kan tekniken sägas vidga människans praktiska möjlighetsrymd. Den kan användas för goda och onda ändamål. Wetterberg är naturligtvis inte omedveten om detta, och han noterar också att framstegen har ”frestat på tillvarons förutsättningar”. Men samtidigt är han märkligt undanglidande när det gäller på vilket sätt de har gjort det. För Wetterberg är den viktiga iakttagelsen att ingenjörskonsten har gett ”människorna en bättre värld”. Och det är onekligen riktigt. Men det är ändå förvånande att han knappt nämner miljö- och klimatproblemen – vår tids ödesfrågor – i sin bok. För Wetterberg blir de problem ingenjörskonsten skapat till utmaningar som kommer att kunna lösas med mer ingenjörskonst. Låt oss hoppas att han har rätt.

Publicerad i Respons 2021-1