Debatt: Svante Nycander och Erik Bengtsson

Sverige blev under 1900-talet ett av de ekonomiskt mest jämlika länderna. Erik Bengtsson har rätt i huvudsak när han underkänner tron att svensk jämlikhet har sina rötter i bondesamhället (Respons 5/2019). Han finner en annan förklaring i den hårt begränsade rösträtten i riksdagsval och kommunalval från 1865. Kraven på inkomst och förmögenhet var så utmanande, anser Bengtsson, att de måste ha stärkt opinionen för ekonomisk utjämning. Ja, i någon mån men inte mycket, vill jag hävda.

Det är oklart vilket alternativ till 1865 års regler Bengtsson utgår ifrån som för den tiden normal. Allmän rösträtt och allmän valbarhet var förstås inte aktuella.

Bengtsson påpekar att de som ställdes utanför det politiska systemet i stor utsträckning organiserade sig i ”frikyrkorna, i nykterhetsrörelsen och förstås i arbetarrörelsen”. Av dessa tre var nykterhetsrörelsen utan jämförelse den starkaste. Dess krav på allmänt rusdrycksförbud omfattades av en majoritet av svenska folket. Vännerna av helnykterhet var i majoritet i Socialdemokraternas beslutsorgan och fick nästan femtio procent i förbudsomröstningen 1922. Här fanns en intensitet och en uthållighet som överträffade den om avvägningen av rösträtt och valbarhet. Nykterhetsrörelsen hade verkat under mer än ett halvsekel och var till viss del identisk med frikyrkorörelsen.

Från 1909 verkade läkaren och liberalen Ivan Bratt för en lösning av alkoholfrågan genom ransonering och tidsbegränsad tvångsvård av missbrukare, och han lyckades samla en majoritet i riksdagen, delvis med stöd av förbudsvännerna. De fyrtio åren med motboken blev den nyktraste perioden under den tid alkoholkonsumtionen kunnat mätas. Alkoholskadorna var störst inom arbetarklassen, och minskade sociala skador innebar ekonomisk utjämning, säkert mer än vad rösträttsreglerna efter 1865 kan ha betytt.

Erik Bengtsson påminner om tredagarsstrejken för allmän rösträtt 1902, utlyst av Socialdemokraterna. Den får illustrera skillnaden mellan ”plutokratisk officiell politik och ett strålande livskraftigt civilsamhälle”. Inget land i Europa, skriver Bengtsson, ”hade åren runt 1910 en så välorganiserad arbetarrörelse som Sverige”.

En märklig iakttagelse! Storstrejken 1909 var ett nederlag som berövade LO-förbunden nästan hälften av medlemmarna, med effekter under många år.

Som ett svar på rösträttsstrejken 1902 hade arbetsgivarna bildat Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) med starka befogenheter över medlemsföretagen. I decemberkompromissen med LO 1906 genomdrev SAF med hot om storlockout arbetsgivarens rätt att fritt anställa och avskeda och rätten att leda och fördela arbetet. Strejkrätten kunde därefter användas bara för att påverka anställningsvillkoren. Allt annat bestämde arbetsgivaren.

På dessa villkor erkände SAF föreningsrätten: den anställdes rätt att verka genom en fackförening. Avtalet brukar felaktigt omtalas som en historisk kompromiss. Om företagen tillhörde en partsorganisation måste rimligen de anställda ha samma rätt. Det var bara ytligt en kompromiss.

Arbetarrörelsen runt 1910 var alltså inte, som Erik Bengtsson skriver, ”strålande livskraftig”. Genom storstrejken 1909 förlorade LO-förbunden ungefär hälften av sina medlemmar.

Arbetarrörelsen runt 1910 var alltså inte, som Erik Bengtsson skriver, ”strålande livskraftig”. Genom storstrejken 1909 förlorade LO-förbunden ungefär hälften av sina medlemmar. Under 1920-talet omtalades Sverige som ”strejklandet framför andra”. Kommunister och syndikalister erkände inte att kollektivavtal innebar fredsplikt. De många arbetskonflikterna var en viktig orsak till Socialdemokraternas valnederlag och förlust av regeringsmakten 1928.

SAF såg fördelar i den fackliga organiseringen, som gav ett visst skydd mot extremister på arbetsplatserna. Arbetsgivare gillade förtroendevalda arbetare som ville ha stabila relationer på arbetsplatsen. SAF verkade för centraliserade löneförhandlingar, som flyttade avtalsproblemen till centrala förbund på ömse sidor.

Ekonomiska kriser orsakade svåra löneklyftor under mellankrigstiden. I början av 1930-talet kunde en byggnadsarbetare tjäna lika mycket som två metallarbetare. Det var ett problem LO inte kunde hantera, medan SAF genom fasthet under en nästan årslång byggkonflikt lyckades väsentligt sänka bygglönerna. Utgången av konflikten öppnade dörren för samtal och förhandlingar som utmynnade i Saltsjöbadsavtalet 1938. SAF och LO hade då inte förhandlat om någonting sedan storstrejken. Efter misslyckanden och motgångar landade LO överst på prispallen, under omvärldens applåder.

Mönstret var detsamma under 1950-talet. SAF ville då samordna förhandlingarna mellan olika avtalsområden och förbund. LO-förbunden kämpade emot men måste till sist ge vika, och strax blev samordning adlad till solidarisk lönepolitik.

Tiden från 1865 till 1905 var i Sverige mer än någon annan period präglad av laissez faire. Det medförde bland annat att politikerna nästan helt avstod från att blanda sig i de fackliga relationerna. Skillnaden mot länder utanför Norden var markant.

I Sverige slöts det första kollektivavtalet 1869 vid ett byggföretag i Stockholm. Sedan dröjde det sextio år innan vi fick en lag om kollektivavtal. Parterna skapade själva genom praxis ett regelverk som till största delen bekräftades av kollektivavtalslagen 1928. Lagen gjorde systemet mer stabilt, bland annat genom tydligare regler om skadestånd vid avtalsbrott. Liberalerna var det parti som principiellt förhöll sig neutralt mellan arbetsgivare och fackföreningar, och det var en liberal regering som drev igenom kollektivavtalslagen.

Den politiska skillnaden mellan de två kamrarna var särskilt viktig under tiden från sekelskiftet till 1912. Den hade samma effekt som låt gå-politik. Högern i första kammaren antog med stor majoritet en rad antifackliga lagförslag, medan andra kammaren konsekvent röstade nej, med Karl Staaff och liberalerna som tungan på vågen. Staaffs roll var avgörande. Han hade på 1890-talet, som advokat för fyra arbetare som åtalats för olaga tvång mot strejkbrytare, lyckats uppnå frikännande domar i alla tre instanserna. Hjalmar Branting hade hyllat honom varmt.

Från 1865 till 1905 härskade laissez faire i Sverige. Det första kollektivavtalet träffades 1869 vid en byggfirma i Stockholm. Sedan dröjde det sextio år innan vi fick en lag om kollektivavtal. Det unika i Sverige var inte att arbetarna länge var politiskt maktlösa utan att statsmakten så litet blandade sig i utvecklingen på arbetsmarknaden.

Svante Nycander är före detta chefredaktör för Dagens Nyheter och författare till Liberalismens idéhistoria (2009).

Erik Bengtsson svarar:

I sitt svar på min artikel i Respons 5/2019 om hur Sverige blev världens jämlikaste land, vill Svante Nycander tona ner betydelsen av det ojämlika politiska systemet på plats i Sverige efter 1865. Jag menar att Sveriges extremt ojämlika politiska system gjorde att alliansen för ett mer demokratiskt system och ett mer jämlikt samhälle blev osedvanligt bred, och därför också fick osedvanligt stor genomslagskraft.

Nycander anför att fackföreningarna var svagare vid 1900-talets början än vad jag hävdar, och förlägger större agens hos företagens ledare, samlade i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Han anför en statlig låt gå-politik gentemot arbetsmarknaden som det unika med Sverige. Detta är i sig en intressant analys, som Nycander fört fram tidigare, framför allt i den utmärkta och upplysande boken Makten över arbetsmarknaden (2002), som jag själv använt som kurslitteratur på min kurs ”Den svenska modellens uppgång och fall” vid Lunds universitet i fem år.

Men resonemanget om de starka arbetsgivarna är som replik på min artikel mer eller mindre ett ”god dag, yxskaft”-svar. Det jag sökte att förklara var varför Sverige blev ett jämlikt land. Detta kan knappast förklaras av de välorganiserade arbetsgivarna. Mycket kan sägas om SAF:s inflytande över svensk politik under 1900-talet, men som forskning av Sven Anders Söderpalm och Walter Korpi med flera visat, kan man knappast säga att direktörerna och SAF var några föregångare för utjämnande skatte- eller välfärdspolitik. Jag bestrider inte Nycanders skildring av att arbetsgivarna var mer välorganiserade här än i andra industriländer, men det kan bara inte förklara det jag ville förklara.

Men resonemanget om de starka arbetsgivarna är som replik på min artikel mer eller mindre ett ’god dag, yxskaft’-svar.

Vidare så är Nycanders utdömande av mitt fokus på politikens spelregler summariskt och ogrundat. Nycander: ”Det är oklart vilket alternativ till 1865 års regler Bengtsson utgår ifrån som för den tiden normal.” Det är inte alls oklart. Som jag pekade på i min artikel så hade i Sverige efter 1865–66 års representationsreform ungefär en femtedel av vuxna män (givetvis inga kvinnor) rösträtt till riksdagens andra kammare; ungefär två procent hade rösträtt till den än mer elitistiska första kammaren. Vår rösträtt till andra kammaren kan jämföras med att 1849 års konstitution i Danmark gav två tredjedelar av vuxna män rösträtt till folketinget, 1867 års Second Reform Act i Storbritannien gav två tredjedelar av vuxna män rösträtt till underhuset. Eller att i Norge omkring 40–50 procent av männen hade rösträtt i slutet av 1860-talet, eller att alla vuxna män i Tyskland fick rösträtt med landets enande 1871. Skillnaden mellan Sverige och jämförbara länder var stor och betydelsefull. Som Tory-ledaren Benjamin Disraeli sade om 1832 års mer odemokratiska rösträttslag i Storbritannien: ”that was the origin of Chartism” (citerad ur Charles Tillys Contention and Democracy in Europe 1650–2000 från 2003), den stora rösträttsrörelse som vällde över öriket i slutet av 1840-talet. På motsvarande sätt kan man säga om den svenska representationsreformen 1865 att den var ursprunget till folkrörelse-Sverige. Att fyra femtedelar av vuxna män, och alla kvinnor, var uteslutna från den officiella nationella politiken gjorde att rörelsen för ett mer demokratiskt land blev särskilt bred i Sverige. Som historikern Madeleine Hurd har visat i en jämförelse mellan Tyskland, med dess mer utbredda rösträtt, och Sverige, med extremt snäva regler, blev de folkliga krafterna för reform mer splittrade i Tyskland, där ganska många i medelklassen och småborgerligheten redan var nöjda med det politiska systemet, än i Sverige, där de arbetande klasserna och breda skikt av medelklassen kunde förenas för reform.

Nycander siktar in sig på att fackföreningsrörelsen i Sverige var svag just efter förlusten i storstrejken 1909, men det var en kortsiktig nedgång. Under decennierna före och efter 1909 var den (reformistiskt) socialistiska arbetarrörelsen i Sverige exceptionellt stark, sett till organisering i facket och i det socialdemokratiska partiet, i läsning av arbetarpress, och i kringorganisationernas civilsamhälle. Till skillnad från SAF hade dessa organisationer också som uttalade målsättningar att utjämna fördelningen av ekonomiska resurser och livschanser. Som Per Albin Hansson sade i sitt legendariska folkhemstal 1928: ”Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske…” Något motsvarande uttalade direktörerna i SAF inte. Att Sverige hade så välorganiserade parter på arbetsmarknaden – både fackföreningar och arbetsgivare – är intressant och viktigt för att förstå modern svensk historia, men att anföra den starka arbetsgivarrörelsen i en diskussion om varför Sverige blev världens jämlikaste land, det håller inte.

Erik Bengtsson är docent och biträdande lektor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Hans bok Världens jämlikaste land? ges ut av Arkiv förlag i augusti 2020.

Publicerad i Respons 2020-2