Demonregissörens visioner var underställda kollektivet

Många teaterforskare lider av hårömhet när det gäller den levande teatern. De allra flesta ser och upplever förstås mycket scenkonst, men helst på håll och resultaten av deras forskaransträngningar kommer sällan utövarna till gagn. Karin Helander hör emellertid till de definitiva undantagen. Hon är i själva verket en förebild i allt, både som kritiker och som forskare, och i den senare rollen graviterar hon på ett självklart sätt mot skärningspunkten mellan levande praktik och efterklok teori. Ingmar Bergman har hon emellertid hittills bara »snuddat« vid, som hon själv formulerar det i Bergman bakom kulisserna, och det innebär att hon huvudsakligen skrivit artiklar om hans tidiga teaterverksamhet och om hans barnteater. Helander var dessutom redaktör för antologin Ingmar Bergman mellan teori och praktik – Reflektioner av forskare och konstnärer, som kom ut 2019, i kölvattnet av jubileumsåret. 

När Helander nu samlar det hon snuddat vid och fogar det samman till en sammanhängande text blir det ändå en rätt massiv volym om 350 sidor. Därtill framkommer det i avsnittet »Epilog« att hon faktiskt tidigt i livet även rört sig i Bergmans omedelbara närhet. Sture Helander, Karin Helanders pappa, var läkare och behandlade Bergmans (många) krämpor från 1950-talet och framåt; Bergman bodde nära Helanders barndomshem under giftermålet med Käbi Laretei; Helanders bästis var dotter till »Bergmanscenografen« Marik Vos och Helanders pappa gifte (om) sig med Gunnel Lindblom, som förstås är en av de skådespelare som starkast förknippas med teater- och filmregissören Bergman och hans konstnärliga uttryck. Tanken om att skriva en Bergmanbok bör, mot denna bakgrund, ha rumsterat under en längre tid i bakhuvudet på numera professor emerita Helander. Hon understryker emellertid samtidigt att hon i barndomen ofta höll sig borta från Bergman, för som hon skriver var han inte så förtjust i barn. Just det har säkert varit svårsmält för en forskare som i vuxenlivet gjort pionjärinsatser inom just barn- och ungdomsteaterfältet.

Förhoppningen är att hon framför allt ska granska Bergman med sin kloka och kritiska forskarblick och inte anlägga hans blick på verkligheten.

Det ligger med andra ord nära till hands att tänka »äntligen!«. Äntligen Bergman för Helander, men kanske ännu mer äntligen Helander för Bergman. För en bok av Karin Helander väcker förväntningar om en annan, framför allt en mer praktiknära genomlysning av det redan välbekanta. Bokens titel Bergman bakom kulisserna, liksom undertiteln som betonar nyfikenheten på samarbetena, förstärker dessa förväntningar: Vi ska få något annat än den gängse bilden av solitären Bergman, konstnärsrauken, som har en tendens att skymma allt och alla. Helander kommer inte nöja sig med att polera fasaden, utan kommer rikta uppmärksamheten mot det som händer runt Bergman och framför allt i de arbetsgemenskaper som han gärna slöt kring sig, i det kollektiva arbete och de gemensamma ansträngningar som krävdes för att realisera visionerna. Förhoppningen är att hon framför allt ska granska Bergman med sin kloka och kritiska forskarblick och inte anlägga hans blick på verkligheten.

Förväntningar är förstås förrädiska. Det vet alla som arbetar med teater. Men det är som det är med den saken, och för egen del blir jag rejält besviken över att Helander tar så försiktigt i Bergman, att hon inte riktigt lyckas frilägga det kollektiva arbetets och de gemensamma ansträngningarnas betydelse och att utgångspunkten är så litterär. Helander utgår nämligen i första hand från de skriftspår som Bergman lämnat efter sig. Utgångpunkten för boken är nämligen i första hand de brev som Helander läser på Stiftelsen Ingmar Bergman och därnäst de iscensättningar som gjort starkast intryck på Helander.

Boken består av tre delar. I den första och längsta delen utgör breven den huvudsakliga källan och den omfattar allt Bergman gör som ung, oprövad regissör i Stockholm, över etableringsfasen i den svenska teaterprovinsen – på stadsteatrarna i Helsingborg, Göteborg och Malmö – till den definitiva upphöjelse som följer med chefskapet på Dramaten 1963–65. Bokens andra del utgår i mindre utsträckning från brevväxlingarna och låter i stället en handfull medarbetare komma till tals genom det de säger till Helander eller genom det de sagt eller skrivit i andra sammanhang eller genom det andra redan skrivit om dem. Det gäller exempelvis scenograferna Marik Vos, Gunilla Palmstierna-Weiss och Göran Wassberg, dramaturgen Ulla Josephson Åberg, inspicienten Tomas Wennerberg, samt några av skådespelarna som delat repetitionssal med honom. Här gör Helander även nedslag i sju av Bergmans iscensättningar på Dramaten, från Büchners Woyzeck år 1969 till Strindbergs Spöksonaten år 2000. Bokens tredje del fokuserar på Bergmans operaregi och särskilt hans samarbete med tonsättaren Daniel Börtz. 

Bergman bakom kulisserna arbetar sig kronologiskt fram mot den långa period under vilken Bergman hann vara både firad och föraktad konstnärskoloss på nationalscenen. Bokens rytm dikteras inte av den levande teaterns hektiska här och nu-puls, utan av den historiska överblickens djupa andetag. Som så ofta när vi söker återkalla den flyktiga scenkonsten i det förflutna förlitar sig Helander alltså huvudsakligen på text – och en hel del handlar om Bergmans skrivande och läsande. Breven visar hur Bergman gradvis skakar av sig tvivlet och osäkerheten och så att säga hittar sig själv, men mycket skyms av praktikaliteter och vädjanden: oetablerade Bergman vädjar till andra, andra vädjar till etablerade Bergman. 

Bergman tycks kunna samarbeta med de flesta, bara de inte har för starka egna konstnärliga viljor och visioner.

Och hur är det med samarbetandet? Jo, boken ger läsaren en bild av att teater alltid skapas kollektivt och därför kräver ihärdigt synkroniserande av mångas insatser, och vi förstår att dessa insatser är sammanflätade och till slut inte kan separeras – det är egentligen omöjligt att hålla isär personregi och skådespelarkonst, eller att säga vad som kommer från regissören och vad från scenografen.

Samarbetena i sig lämnar förstås få konkreta spår bortom den flyktiga iscensättningen. Det är också svårt, skriver Helander, att dra generella slutsatser av de inblandades upplevelser av samarbetet: den skådespelare som uppskattar frihet i gestaltandet minns en regissör som gav skådespelarna frihet; den dramaturg som är van vid textarbete noterar att Bergman har en enorm respekt för författare; den inspicient som är ansvarig för att samordna scenteknik och skådespelarentréer uppskattar Bergmans disciplin och så vidare. Samtliga tycks dock vara överens om att Bergmans välbekanta raseriutbrott nog egentligen handlar om något annat. Bergman tycks kunna samarbeta med de flesta, bara de inte har för starka egna konstnärliga viljor och visioner.

Det är emellertid egentligen inte samarbetena på teatern som står i förgrunden i boken. Vi får exempelvis inte veta hur det verkligen går till när ett uppenbart egoprojekt blir ett genuint samarbetsprojekt eller hur det kan komma sig att ett sårigt och snudd på havererat repetitionsarbete ändå kan mynna ut i en strålande iscensättning.

Eftersom samarbete är så svårt att nagla fast fokuserar Helander i större utsträckning på brevväxlingen mellan framstående solister, för Bergman släpper minsann inte in vem som helst i sina enskilda samtal. Han anpassar sitt skrivande efter mottagaren – utvalda kritiker, dramatiker, regissörer, teaterchefer, vänner, kollegor och fruar/flickvänner – och på det sättet får vi en varierad bild av Bergman, som ibland är försonlig, uppmuntrande och tacksam och ibland insmickrande och hämndlysten (nog verkar det som om dramatikern Karl Ragnar Gierow får kalla handen av Dramatenchefen Bergman för att Gierow en gång, som Dramatenchef, gav unge Bergman kalla handen när han sökte anställning på Dramaten). Men det är (som vanligt) Bergman som får tala till punkt. 

För egen del hör och ser jag inget avgörande nytt om Bergman. Fasadbergman har även här skarpare konturer än Kulissbergman.

Jag önskar att Helander inte sträckt ut tidsperspektiven så mycket – hela karriären, igen – och att hon i större utsträckning dröjt vid de intressantaste iscensättningarna, de minst utforskade perioderna, de mest givande och intima samarbetena och att hon skalat bort konversationerna om ditt och datt. Det viktiga samarbetet med Daniel Börtz tar mer plats i bokens tredje del, men jag misstänker att telefonsamtalen redan då vägde tyngre än den skrivna korrespondensen och samtalen går som bekant inte att rekonstruera. Jag önskar dessutom att Helander i större utsträckning försökt pressa lärdomar ur de mest problematiska samarbetena. Jag önskar framför allt att boken i större utsträckning kretsat kring skådespelarnas försök att sätta ord på erfarenheterna av Bergman i repetitionssalen, i kulissen och teaterkantinen. De har ju en annan typ av erfarenheter av demonregissören, och skådespelare som Agneta Ekmanner, Max von Sydow och Margaretha Krook hade en märklig förmåga att lägga nya och egna iakttagelser till det redan bekanta. Dessa kommer inte riktigt fram i bokens insamlade reflektioner, som ofta mynnar ut i den obrukbara iakttagelsen att Bergman verkligen förstod skådespelare som ingen annan. Håller Tommy Berggren och Thorsten Flinck med om det?

Det är inte otänkbart att boken kommer att växa på andra sidan min omedelbara besvikelse. Det är förstås ingen liten sak att Helander rätat ut Bergmans krumelurer åt oss, att hon tillgängliggjort breven som få tidigare kunnat (eller orkat) läsa och att hon besparat oss besöken i diverse arkiv, som rätt ofta bevakas av människor som tycker att de bäst tjänar Bergman genom att hålla nyfikna på avstånd. Kanske hägrar i boken också en annan, reviderad Bergmanbild: Helander synliggör exempelvis Ellen Bergmans betydelse som läsare och kreativt bollplank för Bergman och hon lyfter fram Bergmans återkommande barnperspektiv och hans tidigare inte särskilt uppmärksammade insatser för den unga publiken. Men det är ändå som om Helander något häpet navigerar genom andras fascination för en regissör som hon själv hela livet hållit sig på avstånd ifrån och som hon först på äldre dar har försökt lyssna sig fram till förståelse för. För egen del hör och ser jag inget avgörande nytt om Bergman. Fasadbergman har även här skarpare konturer än Kulissbergman. Efter avslutad läsning ser jag framför allt den välbekanta bilden av en rätt ensam människa med ett ofantligt kommunikationsbehov.