Fotografiet som skärva av verkligheten

Medierna har ersatt den gamla världen med sig själva. Även om vi skulle vilja återskapa denna gamla värld kan vi bara göra detta genom intensiva studier av de sätt på vilka medierna har slukat den.

Marshall McLuhan

De flesta moderna sätten att avbilda livet, kameran inkluderad, tillbakavisar det snarare. Vi slukar ondskan och kväljs av godheten.

Wallace Stevens

Att läsa engagerad kulturkritik från 1960-talet är ofta en plågsam påminnelse om hur vissa föreställningar och filosofiska idéer liknar avlagda kläder, rester av ett intellektuellt mode som sedan länge dragit förbi. Så är det sällan när man läser Susan Sontags texter från den här tiden. De briljanta essäer hon samlade i boken Against Interpretation från 1966 kunde varit skrivna i dag. Dessa tidiga, ofta metakritiska essäer skrev hon i egenskap av »entusiast och partisan«. Outtröttligt och omutligt närvarade hon i det kulturella samtalet. Inte sällan sydde hon in sig i den politiska debatten och fick hårda motståndare. Hon var en i alla avseenden engagerad intellektuell.

Två av hennes viktigaste verk är så intimt förbundna att de bör läsas i följd, gärna i den ordning som de skrevs: On Photography från 1977 och Regarding the Pain of Others från 2003. De sex essäerna i On Photography publicerades i sin ursprungliga form i The New York Review of Books. Här utvecklar hon sina tankar kring fotografins betydelse och utveckling, samt de estetiska och etiska problem som omger fotografin som dokumentation och konstform. On Photography fick senare en logisk fortsättning och pendang i Regarding the Pain of Others, som skulle bli hennes sista bok. Här koncentrerar hon sig på att undersöka vad det innebär att betrakta mänskligt lidande sådant det möter oss genom fotografier och film. Men hon stannar inte vid fotografi och film utan gör intressanta exkurser ner i konsthistorien, bygger ut och fullföljer några av de tankar hon skissat upp i sina tidigare essäer om fotografi. Som den dynamiska tänkare hon är reser hon även invändningar mot sina egna teorier.

De båda böckerna översattes tidigt till svenska. Den första av Boo Cassel 1981, den andra av Caj Lundgren 2004. Nu föreligger Om fotografi och Att betrakta andras lidande i utmärkt fin nyöversättning av Peter Kihlgård, utgiven som dubbelvolym av Albert Bonniers förlag 2024. Ett superbt förord av förläggaren Daniel Sandström sätter verken i sina sammanhang och rekapitulerar debatter som de initierade, inte minst kring manipulation av bilder. Det här är brännande aktuella frågor, som kanske aldrig varit mer akuta än i dag. Sontag levde länge nog för att uppleva de omvälvningar som genom internet och digitalisering helt förändrat villkoren för bilders tillgänglighet. Vad hon skulle tänkt om artificiell intelligens hade varit intressant att ta del av.

Ett sätt att inleda sin läsning av essäerna i Om fotografi är att söka upp slutet av boken, där Sontag under rubriken »En mindre samling citat« åstadkommit en exposé över fotografins ställning och betydelse för våra liv, från de första decennierna och ända in i massproduktionens och massmediernas tidsålder. Hon tillägnar samlingen sin valfrände Walter Benjamin, vars essä »Konstverket i reproduktionsåldern«, som skrevs i exil i Paris 1935, spelat en avgörande roll för de idéer Sontag utvecklade kring fotografi. Bland de citerade märks inte bara Benjamin utan även Baudelaire, Nietzsche, Brecht, Valéry. Här kommer även kända fotografer till tals, som Dorothea Lange, Diane Arbus och Henri Cartier-Bresson.

Redan i den första essän, »I Platons grotta«, skriver Sontag en mening som slår en bro mellan essäerna i Om fotografi och Att betrakta andras lidande: »Att fotografera är att appropriera det som fotograferas«. Fotografiet, menar hon, uppfattas ofta som en skildring av världen, men är endast ett slags dokumenterad skärva av den. Varje medveten fotograf väljer ett perspektiv, en vinkel, ett utsnitt av den så kallade verkligheten. Redan här väcks den berättigade frågan om vad som uteslutits, och på vilken grund. Är uteslutningen överlagd eller ett resultat av slumpen? Är den tendentiös? Estetisk? Politisk? Lägg därtill det retoriska manövreringsutrymme som redan i det ögonblick fotografiet tas kan sättas i spel för olika syften och sammanhang. En bildredaktion på en dagstidning, ett galleri eller ett museum kan sedan i författandet av en bildtext styra betraktarens blick och tolkning. Eller som Sontag skriver: »varje fotografi väntar på att förklaras eller förfalskas av sin bildtext«.

Redan från början användes fotografiet
för att skildra människans villkor,
inte minst de svåra.

Redan från början användes fotografiet för att skildra människans villkor, inte minst de svåra. Fattigdom och natur­katastrofer fanns tidigt i fotografernas repertoar. Snart även krigsskådeplatser. De fotografiska skildringarna av Krim­kriget (1853–1856) och det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) blev banbrytande och föremål för upprörda känslor. Från att tidigare ha varit hänvisade till bataljmålningar och skriftliga källor fick människor nu en ny blick på de fasor som genomlevs av soldater och civila i konflikter runtom i världen. Men de tidiga krigsfotografierna är oftast tagna först efter en drabbning, eftersom den kamerautrustning som stod till buds var stor, tung och otymplig. Den tidens långa exponeringstid gjorde att nästan ingenting som var i rörelse kunde fångas upp. 

Lägg därtill ett omständligt framkallningsarbete i mörkrum. Därför blev det i stället efterhandsbilder från slagfälten, ofta arrangerade i propagandistiskt syfte. Eller för den delen trivsel­bilder med rökande soldater på fällstolar framför dammiga militärtält. Den brittiske fotografen Roger Fentons uppdrag på Krim bestod i att med tillrättalagda bilder lugna hemmafronten, där protesterna mot kriget växte. Något senare kom de första rastertryckta fotografierna i dagspressens allt större upplagor. Den visuella dokumentationen av krig blev nu dagligvara för den tidningsläsande klassen.

Vid tiden för första världskriget kunde dokumentationen ske både med fotografier och film. Men utrustningen var fortfarande primitiv. Det var först med den lättburna handkameran som fotojournalisten kunde följa med ut på slag­fältet och komma händelserna riktigt nära. Den lättburna Leican till exempel, som ställde en rulle 35-millimetersfilm till fotografens förfogande. Framkallningen hade blivit enklare och man kunde sända sina bilder till en tidningsredaktion, varifrån de omedelbart nådde en masspublik. Spanska inbördeskriget blev det första närgånget dokumenterade kriget; Robert Capas berömda och ifrågasatta bild av en fallande soldat är närmast identisk med minnet av detta krig. Därefter följde andra världskriget och senare Vietnamkriget – två krig som inte bara fotograferades flitigt utan även filmades. Det första för biografernas journalfilmer, det andra för en tv-­publik, som i sina vardagsrum kunde förfasa sig över vad som skedde i Vietnam. Sontag skriver skarpt och smärtsamt om den voyeuristiska lockelsen när vi konfronterar lidande, och drar en talande parallell till den nyfikna inbromsning många bilförare gör när de passerar en olycksplats på landsvägen.

Jämte Roland Barthes bok La Chambre clair från 1979 hör Sontags båda böcker till det mest intressanta jag läst om fotografi. I sin poetiska bok mediterar Barthes kring fotografins väsen, men det är samtidigt en sorgesång över en nyligen avliden mor, ständigt närvarande i bokens undertext. Vid den här perioden förde Barthes en intim sorgedagbok, Journal de deuil, om moderns död. Här är det, precis som i fallet med Sontags båda böcker, en förstärkt upplevelse att läsa dem i följd. Böckerna finns fint översatta till svenska, Det ljusa rummet av Mats Löfgren 1986 och Sorgedagbok av Kristoffer Leandoer 2018.

Sontag kände en djup frändskap med Barthes, och hon porträtterade honom mästerligt i essän »Writing Itself – On Roland Barthes«, publicerad i The New Yorker kort efter Barthes död i mars 1980. Essän stektes sedan upp som inledning till den för anglosaxiska läsare inflytelserika A Roland Barthes Reader, som gavs ut under redaktion av Sontag 1982. Bland allt jag läst av Sontag hör Barthes-essän till det allra starkaste. Den strålar av smittande entusiasm, och med sina tjugofem sidor är den en utmärkt introduktion till Barthes tänkande och skrivande.

Hos såväl Sontag som Barthes finner jag likheter med kritikern Janet Malcolms postuma bok Still Pictures – On Photo­graphy and Memory från 2023. Där skriver hon suveränt om privata och ofta misslyckade fotografier ur sitt eget och familjens liv, samlade i en låda med märkningen »Old Not Good Photos«. Hon hade länge velat skriva en bok om innehållet i denna låda, svårt sjuk arbetade hon med den in i det sista, men den lämnades ofullbordad och redigerades först efter hennes död. Malcolm måste ha tagit intryck av såväl Sontag som Barthes, och hennes förmåga att låta även de till synes mest vardagliga bilder ur familjelivet väcka avgörande minnen är enastående:

They are like the barely flickering dreams that dissipate as we awaken, rather than the self-important ones that follow us into the day and seem to be crying out for interpretation.

Orden kunde ha varit Sontags. Eller Barthes. Eller för den delen författaren W.G. Sebalds, som överallt i sina melankoliska böcker infogat fotografier i den löpande texten, ibland placerade med precision, ibland håglöst utlagda, med en vag koppling till texten. Sebalds miljöer är ofta karga: ban­gårdar, tröstlösa parkeringsplatser, ruiner av nyligen kollapsade satsningar i den ekonomiska civilisationens utkanter. Ibland kan hans bilder få läsningen att kantra. Vad står det i texten? Och vad ser jag i bilden? Sontag nämner bara Sebald i förbifarten, men hon har fått mig att se nya aspekter av hans konstfärdiga flätning av ord och bild. God essäistik av Sontags märke har den där sällsamma förmågan att generera nya tankar om det man redan för länge sedan läst.

Sontag skriver skarpt och smärtsamt
om den voyeuristiska lockelsen när vi konfronterar lidande, och drar en talande parallell till den nyfikna inbromsning många bilförare gör när de passerar en olycksplats på landsvägen.

När Sontag skrev Att betrakta andras lidande hade hon nya och egna erfarenheter av krig bakom sig. Inte minst krigen i Tjetjenien och på Balkan. Det senare hade hon upplevt på plats när hon i ett belägrat Sarajevo satte upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot. Elfte september, med sin våldsamma visuella kraft, var inte heller avlägset. Fruktansvärda fotografier, som Richard Drews »The Falling man« och bilder av de kollapsade tvillingtornens spretande stålkonstuktioner, chockade världen. Kort efter terrorattacken skrev Sontag i The New Yorker:

America has never seemed farther from an acknowledgement of reality than it’s been in the face of last Tuesday’s monstrous dose of reality.

De starkaste passagerna i Sontags båda böcker är när hon närmar sig vad som kommit att bli emblematiska bilder av lidande. Hon har flera gånger återkommit till hur hon som barn 1945 chockades av fotografier från de nazistiska dödslägren. Det fanns i hennes liv, menade hon, ett »före« och ett »efter« denna erfarenhet. Sontag tar som övriga exempel bilder av rasistiska lynchningar av svarta, som än i dag utmanar den amerikanska självbilden. Hon nämner även halshuggningen i Karachi 2002 av den kidnappade amerikanske journalisten Dave Pearl.

Vi bär kanske alla på minnen av bilder vi sett som framställer mänskligt lidande. Ett av de mest fasansfulla fotografier jag vet visar en lingchi-avrättning i Kina från 1900-talets början. Avrättningsmetoden kallades »de hundra snittens död« och kunde utdömas för grova brott. Delinkventen, som är fastbunden vid en påle, är vid fototillfället fortfarande vid liv. Båda armarna är avskurna och flera knivar arbetar sig fram över den blödande kroppen. Fasan i mannens blick mot himlen är outhärdlig att betrakta. Filosofen Georges Bataille hade fotografiet på sitt skrivbord, som ett slags åminnelse av vad människan är kapabel till. När vi betraktar fotografier av illdåd som det här efterfrågas »tyngden hos ett vittnesmål utan att det befläckats av konstnärlighet«. Hon skriver: 

Som föremål för kontemplation kan bilder av det ohyggliga svara mot flera olika behov. Att stålsätta sig mot svaghet. Att göra sig själv mer avtrubbad. Att lära sig acceptera att det finns sådant som inte går att göra något åt.

Den hisnande grymheten i den här bilden går kanske aldrig att förstå. Den är ett brant mörker.

I Benjamin Mosers drygt 800-sidiga monografi Sontag. Her life kan man läsa om hur Sontag, svårt sjuk i cancer, skakades av de läckta bilderna från Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad. Fotografierna visade hur amerikanska soldater förnedrade och torterade irakiska fångar. Upprörd skrev hon vad som skulle bli hennes sista essä »Regarding the Torture of Others«, publicerad i The New York Times Magazine i maj 2004. Den 28 december samma år var hon död. En sista gång tvingades hon variera temat om de svåra etiska frågor som uppstår då människan avbildar och betraktar lidande. 

I en samtid som präglas av krig och svåra motsättningar är böcker som Om fotografi och Att betrakta andras lidande angelägna på ett akut sätt. Bilder från Gaza, Ukraina, Sudan, Jemen och andra konflikthärdar löper som brinnande stubiner genom vårt medielandskap. De konsumeras girigt av en chockad och förskräckt omvärld. Hur ser reaktionerna ut när vi från en trygg position som mediekonsumenter dagligen konfronteras med bilder av lidandet? Vad gör bilderna med oss? Vilken etik kan utvecklas ur ett betraktande av en medmänniskas olycka? Det hade varit en ynnest att få veta vad Sontag i dag skulle tänkt om dessa frågor.