Den moderna kapitalismen undergräver sig själv

Varje tid söker sina svar. Även om det kommit många böcker om finanskrisens ursprung och utveckling finns det väsentligt färre sammanhängande berättelser om krisen och om hur kriser uppkommer. De flesta analyser av finanskrisen ser ekonomin och finanssektorn med en teknisk blick, och frågar sig hur kreditsystemet kunde expandera så kraftigt som det gjorde, varför riskerna med bolånen negligerades och hur skulderna ska hanteras framöver. Andra intresserar sig för det politiska spelet och hur olika intressen formulerar sina svar och strategier. Färre ser kriserna som en del i en bredare samhällsutveckling där olika krafter bryts mot varandra och där kulturella föreställningar formar samhällsförändringar, kriser och omvandlingar. Det finns några storstilade försök att formulera synteser om vår tid; mest kända är kanske David Harveys The Condition of Postmodernity från 1991 och Manuel Castells trilogi om informationsåldern som utkom kring millennieskiftet. Men de skrevs i en optimistisk ton och formades av övertygelsen om den moderna kapitalismens livskraft genom det självförstärkande samspelet mellan teknik, ekonomi och kultur.

Det finns en del att lära av erfarenheterna av den djupa kris som drabbade västvärlden i mitten av 1970-talet. Den var inte bara ekonomisk utan också social och politisk. Oljechocken 1973 var bara den utlösande faktor, som förstärkte andra kristendenser som social och politisk turbulens, sviktande produktivitet och tillväxt, hög inflation och valutaoro. När krisen väl var ett faktum utbröt en livlig debatt om samhällsutvecklingens fundament och krisens orsaker. En del välkomnade sammanbrottet och såg det som ett förebud om undergång eller revolution. Andra fruktade det och föresatte sig att formulera alternativa vägar ur spänningarna och kriserna.

Som historikern Daniel Rodgers påpekar i sin samtidshistorik Age of Fracture (Harvard University Press 2012) formade 70-talskrisen dagens samhälle. Hela den samhällsmodell som havererade under 1970-talet har renoverats till oigenkännlighet under de senaste decennierna. Vi har gått från en förhandlingspolitik till en tydligt konfrontativ modell där staten träder tillbaka och marknaden fram, ofta benämnd nyliberalism. Ekonomin har avreglerats och ny teknologi och globala handelsmönster har slagit sönder gamla industriella fästen och i gengäld format helt nya produktions- och konsumtionsmodeller. En vildvuxen finansmarknad oljade hjulen och blev en tillväxtmaskin av egen kraft. Politiken strävade inte längre efter att skapa jämlika eller lika villkor för breda sociala grupper – full sysselsättning och ekonomisk utjämning lämnades därhän för en aggressiv marknadsanpassning som på lång sikt förväntades skapa brett välstånd. Kulturen fortsatte i riktning mot öppenhet och oändligt varierade kombinationer av livsformer och kulturella uttryck, med det individuella erkännandet i centrum.

Allt detta var svårt att se framför sig vid 1970-talets mitt. Då såg man kristecknen men ingen lösning. Politiken var befläckad av kompromisser och sjaskiga försök att hålla kvar makten (tänk Watergate, IB-affären …), ekonomin var sklerotisk och kulturen alltmer fångad av sina egna problem och föreställningar.

Den som kanske skarpast och mest precist formulerade dessa inneboende spänningar i kapitalismen vid 1970-talets mitt var sociologen Daniel Bell. Han rörde sig över vida fält – mellan journalistik och akademi, från en vänsterposition till neokonservativ ikon (även om han själv beskrev sig som »högersocialdemokrat«). Han skisserade vid 1950-talets slut efterkrigstidens »post-politiska« tillstånd där småfrågor och teknikaliteter ersatt de stora ideologiska motsättningarna. Ett decennium senare formulerade han tesen om den »post-industriella övergången« och kunskapens ökade betydelse för samhällsliv och ekonomi. Bell var en ovanlig samhällsvetare för sin tid – han var profetisk snarare än strängt analytisk, arbetade med stora synteser och generaliseringar snarare än mikrostudier, skrev i en litterär snarare än teknisk stil, och rörde sig alltså mellan olika intellektuella positioner. Han var tydligare konfliktinriktad än andra ledande samhällsvetare i hans samtid, men skydde samtidigt marxistiska ansatser.

Bell tillhörde ursprungligen en inflytelserik grupp av radikala intellektuella i depressionens New York, men graviterade efterhand alltså mot den politiska mitten och mot akademisk respektabilitet. Han stora insats som samhällsforskare ligger i den magistrala syntesen av ekonomi, politik och kultur – han beskrev sig en gång som »specialiserad i generaliseringar« som bitsk kontrast till den grasserande specialiseringen inom samhällsforskningen. Bell tillhörde därmed traditionen av stora samhällsberättare och uttolkare och arbetade med makroskopiska förklaringar i Marx och Webers efterföljd. Han var också osedvanligt bred i sin intellektuella arsenal. Han arbetade under ett decennium som redaktör på tidskriften Fortune och hade djupa insikter i ekonomins minsta beståndsdelar, men överblickade också litteratur, konst och sociala villkor. I snävt akademisk mening var han därför svår att placera, även om hans blick främst låg på den sociala sammanhållningens förutsättningar och villkor; efter tiden på Fortune verkade han som sociologiprofessor vid Columbia och senare Harvard.

Han formulerade sin identitet som socialistisk i ekonomiska frågor, liberal i politiska och konservativ i kulturella.

Bells förståelse av samhällsutvecklingen var sammansatt och dialektisk. Han undvek enkla förklaringar och lösningar. Han formulerade sin identitet som socialistisk i ekonomiska frågor, liberal i politiska och konservativ i kulturella. Häri låg också hans föreställning om kapitalismens långsiktiga hållbarhet. Ett gott samhälle tillgodoser medborgarnas basala behov – därför socialist. Politiken måste enligt Bell säkra individuella rättigheter snarare än kollektiva och organiserade intressen – därför liberal. Kultursynen byggde på övertygelsen att tradition, kontinuitet och kvalitet formar den kulturella upplevelsen, snarare än tillgänglighet och provokation – därför konservativ.

Bell formulerade denna identitet i sitt främsta arbete, som utkom 1976 i en betydligt mörkare ton än böckerna om ideologiernas slut och framväxten av det post-industriella samhället. Redan titeln antydde att det var kris och sammanbrott, snarare än apati och utopi, som formade analysen: The Cultural Contradictions of Capitalism. I den formulerade Bell en övergripande samhällsteori om kapitalismens anatomi och inneboende spänningar. Som Bell såg det var samhället uppbyggt av tre sfärer, var och en med sina bärande strukturer. Ekonomin handlar om hushållning med resurser, politiken om fördelning av auktoritet och deltagande och kulturen om olika uttryck för förverkligande och representation. De tre sfärerna interagerar mer eller mindre harmoniskt med varandra genom historien och i olika samhällen. I den klassiska 1800-talskapitalismen verkade de i en tämligen samordnad och koordinerad form, där hårdför rationalitet i ekonomin parades med religionen som sammanhållande element.

Efterhand löstes denna modell upp: keynesianismen revolutionerade styrningen av ekonomin, storföretagen tog över entreprenörernas roll och kulturen kom att leva sitt eget liv. Bell såg därför 1970-talets ekonomiska kris som kulmen på en mycket lång process där banden mellan ekonomi, politik och kultur försvagats (»the disjunction of realms«), men också där deras inbördes relationer ändrat karaktär och försvagat kapitalismens inneboende styrka. I stället hade ekonomi och stat växt samman på ett sätt som möjligen tämjt marknadskrafterna och skapat förutsättningar för stabil ekonomisk tillväxt, men som samtidigt förlamat förnyelse och entreprenörsanda. Statens allt viktigare roll för den ekonomiska tillväxten höll dessutom på att knäcka de offentliga finanserna; alltför många intressen ville ha del av det offentliga stödet samtidigt som skatterevolter började växa fram, bland annat i Kalifornien men också i så oväntade länder som Danmark och Norge. Motsättningen mellan ökade behov och krympande skattebaser riskerade därmed att undergräva den moderna staten.

De stora företagen å sin sida kvävde den skapande individen och tvingade in henne i en föreskriven roll, bestämd av administrativ planering snarare än produktiv lust. Kulturen hade i gengäld blivit hämningslöst hedonistisk och erbjöd just den glädje och passion som den förstelnade ekonomin och politiken inte kunde leverera. Den moderna kulturen hade kapat banden med den borgerliga identiteten och kapitalismens livsform, och utvecklades till en »motkultur« som eggades av att ifrågasätta de dygder som underbyggt den kapitalistiska ekonomin. Detta var nu inget nytt utan snarare en reflektion av modernitetens sekellånga rastlösa jakt på förändring och förnyelse. För Bell var »moderniteten« i sin strävan efter att utmana det hävdvunna och ärevördiga därmed det största hotet mot kapitalismens fortlevnad.

Utvecklingen nådde en klimax med 1960-talets motkultur och sociala frigörelse, där kravlös fritid och planlöst självförverkligande med sex och droger överskuggade hårt arbete och skötsamhet som ideal. Bell framhöll samtidigt att de hedonistiska och självbespeglande dragen i kulturen delvis drivits fram av ekonomin självt. Den hedonistiska kulturen hade bejakats i ekonomins kretslopp, med reklam som appellerar till eskapistisk konsumtion och statusjakt, och med krediter och avbetalningar som genvägar till omedelbar tillfredsställelse. Eftersom kulturen eller för den delen religionen sedan länge upphört att fungera som produktiv överbyggnad var det inte så märkligt att ekonomin bara flöt med och bejakade den kulturella upplösningen som ännu ett sätt att säkra vinster. Samtidigt förlitade sig företagen på statens koordinerande och kontrollerande hand för att upprätthålla rationalitet och tillväxt.

Denna instabila mix var, menade Bell, dömd att gå under. Kapitalismens kulturella motsättningar skapade en olöslig konflikt mellan produktion och konsumtion: Som producenter förväntas vi vara genomsyrade av den protestantiska etiken, som konsumenter skulle vi i stället vara hedonistiska och bejaka självförverkligandets omedelbara impulser. Det som temporärt höll motsättningarna under kontroll var den intervenerande staten, men med sviktande världsekonomi och gryende skatterevolter reducerades också den statliga mellanhandens räckvidd. Kvar stod bara ett samhälleligt tomrum.

The Cultural Contradictions of Capitalism förenade samtidsanalys med allmän och övergripande samhällsteori. Den kunde därmed läsas både som ett inlägg i debatten om 1970-talskrisen och som en analys av kapitalismens framtid. I det korta perspektivet fick Bell fel: kapitalismen gick inte alls in i någon period av fortsatt kris och sönderfall, och en hedonistisk och antikapitalistisk kultur blev inte dess fall. Krisen lade i stället grunden för liberalismens seger över hela linjen, där politik, ekonomi och kultur vävdes samman till en samhällsform där pengar och rörlighet blev nyckelorden. Den hedonistiska kulturen – inte minst i Kalifornien, som Bell hade ett särskilt ont öga till – visade sig vara särdeles produktiv och fertil som bas för den framväxande informationsteknologin. Finanser, marknader och hedonism verkade i skön och till synes hållbar förening – åtminstone fram till 2008, då samhällsbygget krackelerade och där de kulturella motsättningarna återigen trädde fram, denna gång i ännu mer elakartad form, när den kreditdrivna tillväxtens korthus riskerade att rasa samman.

Någon enkel väg ut ur dagens kris verkar inte finnas, bara försök att nödtorftigt lösa hanterbara problem. De grundläggande motsättningarna och spänningarna mellan ekonomi, politik och kultur har inte lösts upp, eftersom de hedonistiska idealen inte möter några reella kontraster och eftersom inga alternativ till den finansdrivna tillväxten kan skönjas.

Varför ska man läsa klassiker? De säger något om den era där de skrevs, men de har ett bestående värde som inte anfrätts av tiden. The Cultural Contradictions of Capitalism utkom i en period när ekonomi, politik och kultur spretade och där kulturen brutit sig ur anknytningen till arbete och sparsamhet, där kapitalismen tappat sin geist och övergått i ett blekt administrerande av tekniska färdigheter, och där politiken förvandlats till ett slutet spel mellan olika intressen. Bell var ingen moralist utan pekade, sin konservativa grundhållning till trots, på hur kapitalismen slets mellan olika intressen och sfärer. Där låg han nära den analys som vänsterintellektuella som Claus Offe och James O’Connor presenterade vid ungefär samma tid, även om Bell till skillnad från dem inte såg någon lösning på krisen genom att öka statens inflytande över ekonomin. Socialismen och de socialistiska staterna stod, menade Bell, inför samma typ av avvägningar som de kapitalistiska och lösningen kunde bara vara att finna nya jämviktspunkter och nya ideologiska fundament för samhällsutvecklingen. Om något var de socialistiska ekonomierna mer sårbara eftersom de helt byggde på kommunistpartiets förmåga att förena och integrera olika krafter i en sammanhållen riktning. Hans eget motmedel mot krisen var relativt vagt: en kultur av återhållsamhet och en återgång till de kapitalistiska dygderna – med socialism, liberalism och konservatism som beståndsdelar för olika delar av samhället. Av denna vision blev det alltså inte mycket, och Bells stjärna dalade efterhand. Hans blick för det instabila och osäkra i kapitalismens uppbyggnad fann ingen resonans i den fartglada finanseran.

Krisen fick alltså en annan lösning än den Bell förutsåg – staten drog tillbaka sina löften om full sysselsättning, nya branscher och ny teknologi vidgade tillväxtmöjligheterna och hedonismen blev kapitalismens livsluft. Men efter finanskraschen 2008 är spelplanen återigen öppen när samma typer av motsättningar som Bell pekade på återkommer med full kraft. Ekonomins ultraflexibilitet, statens återtåg och kulturens friställdhet var en bräcklig konstruktion utan uthållighet. Den satte hela världsekonomins framtid i pant, liksom alla medborgare som försökt jonglera osäkra anställningar och vidlyftiga konsumtionsdrömmar. Det räckte med att en storbank föll för att destabilisera hela världsekonomin och hota minsta verkstad eller småsparare. Till och med försiktiga bedömare ser betydande risker för en ny och betydligt djupare kris.

Behovet av sammanhängande utopier är stort om vi inte ska fortsatta lappa och laga på finanskapitalismens bräckliga samhällsmodell. Bells utopi om en förening av socialism, liberalism och konservatism är därför värd en allvarlig diskussion, i sin förening av ansvar, frihet och uthållighet. I dag skulle den betyda att krympa finanssektorn, öka det offentliga inflytandet över investeringar och sysselsättningsmönster och säkra tillgången på utbildning och sjukvård, men också att öka den ekonomiska återhållsamheten, allt inramat av en berättelse om social sammanhållning och uthållighet. Det lät kanske lite blekt som krislösning 1976, men vore i dag rena dynamiten i en samhällsdebatt utan riktning och innehåll.

Publicerad i Respons 2013-4