Den orörda skogens illusion 

I ett naturskyddsområde i mellersta Sverige finns ett vägskäl, en till synes obetydlig T-korsning längs en grusbelagd stig. Väljer man den högra, med skyddsområdets symboler uppmärkta stigen, står man plötsligt i en sagovärld av höga granar, en stilla svajande mörkgrön katedralsal. En brant, ljus trätrappa leder genom granskogen till toppen av ett berg. På berget står ett utsiktstorn, bredvid tornet en skylt med ett sagolikt löfte: blir du kvar till skymningen kan du höra berguven hoa ut sitt vemod över sin skogsspillra.

Väljer man stigen till vänster lämnar man snart skyddsområdet och kommer in i en liten björkdunge. Därefter blir stigen bredare, tills den övergår i en skogsbilväg. Efter en blandskogsvandring på ett par hundra meter står man vid randen av ett större kalhygge. Några himmelsgrå aspar i mitten av hygget huttrar i den fuktiga novemberluften.

På några hundra meters avstånd från varandra står dessa två världar: naturen mot människan, det orörda mot det exploaterade, det jungfruliga mot det fördärvade.

Raderna ovan är ett sätt att beskriva kontrasten mellan de båda upplevelserna av skog. Men är denna skarpa tudelning mellan människa och natur intellektuellt ärlig? I sin inflytelserika essäsamling A Sand County Almanac (1949) lägger den amerikanska ekologen och filosofen Aldo Leopold (1887–1948) grunden för en dylik dikotomi. Han återger en personlig historia om naturskydd och agens. Trött på överexploateringen av naturen köper Leopold en drygt 30 hektar stor yta av den vidsträckta sandslätten i centrala Wisconsin. Här börjar han återställa och återbeskoga den tungt exploaterade naturen till sitt forna tillstånd.

I bokens mest kända essä, »Thinking Like a Mountain«, uppmanar Leopold oss att tänka som ett berg. När man tänker som ett berg positionerar man sig själv som en del av ekosystemet och slutar betona de individuella behoven. I stället för att sätta sig själv i centrum försöker Leopold se helheten av allt liv på jorden. Denna holistiska förståelse av människans plats inom biosfären har inspirerat flera generationer av miljöaktivister och tänkare inom fältet. Den är en grundbult inom till exempel miljöfenomenologi, posthumanism och ekoteologi. Den norska biologiprofessorn Anne Sverdrup-Thygeson förkunnar denna helhetssyn redan i titeln av sin prisade bok Skogen – Om träd, människor och 25 000 andra arter (2023). 

Frågan är om det finns någon återvändo till en natur vars framtid och utformning styrs av andra intressen än de ekonomiska så länge mänskligheten existerar.

Leopolds uppmaning är både angelägen och klok: det är en ödesfråga för mänskligheten att äntligen förstå sin plats som en del av naturen och inte som dess härskare. Strikt tolkat innehåller den dock en fascinerande paradox – att det skulle vara möjligt att föreställa sig natur som inte är påverkad av människan. Denna paradox blir alltmer uppenbar i vårt tidevarv, ibland kallat antropocen. I och med människans kraftiga inverkan på jordens naturliga system har vi lämnat bakom oss den geologiska epoken holocen, alltså den period som tog vid när den senaste istiden gradvis släppte sitt grepp om vår planet. Vår exploatering av naturresurser påverkar klimatet och biosfären i så hög grad att mänsklig verksamhet har blivit den primära faktorn som driver klimatologiska och ekologiska förändringsprocesser. Allt detta är uppenbart också i våra skogar. Erik Westholm, professor emeritus vid SLU, sammanfattade den svenska skogens tillstånd i Respons (27 januari, 2024): »skogen är ett produktionssystem, inte ett ekosystem.« Frågan är om det finns någon återvändo till en natur vars framtid och utformning styrs av andra intressen än de ekonomiska så länge mänskligheten existerar.

En filosof som uttryckligen kritiserat paradoxen i Leopolds tänkande är Steven Vogel. I sin bok med den provokativa titeln Thinking Like a Mall (»Att tänka som ett köpcentrum«, 2015) kritiserar han den miljö- och klimatfilosofiska traditionen för att upprätthålla en uppdelning mellan en mänsklig och en icke-mänsklig värld. Människan borde enligt Vogel sluta längta efter orörd natur – det finns helt enkelt inte längre någon natur som inte på ett eller annat är påverkad av människan. 

Vogel menar inte att vi ska sluta värna om andra djur- och växtarter. Han menar inte heller att vi ska sluta se oss själva som små komponenter i biosfären eller ge upp kampen för miljön och klimatet. Vogels argument är att en nostalgisk romantisering av orörd natur passiverar. Den hindrar oss från att göra det bästa av den natur vi har, en natur på ett fundamentalt sätt påverkad av människan. Den enda miljö vi har är den byggda eller omarbetade miljön. Att acceptera detta som den yttre gränsen för våra möjligheter och aktioner inom miljöskydd och samhällsplanering frigör enligt Vogel resurser från förlamande nostalgi till hoppfull verksamhet.

Tillbaka till naturskyddsområdet med den trolska granskogen. Är det ändå inte uppenbart att denna sal av granar är den riktiga naturen medan kalhygget är en miljö som på ett brutalt sätt exploaterats av människan, hennes egoism och egenintresse? I naturskyddsområdet får träden leva, växa och långsamt förmultna. Här hoppar ännu tofsmesen och talltitan från gren till gren, där borta råder tystnad och död. Det är nästan som att granskogen och kalhygget existerar på vitt skilda tidsskalor, i olika temporaliteter. Lever inte skogen i sin egen tid, medan hygget påtvingats människans »politiska och ekonomiska tid« som historiker Julia Nordblad beskrivit det i ett bidrag i Andreas Ekström och Staffan Bergwiks antologi Times of History, Times of Nature (2022).

I en period av eskalerande klimat- och biodiversitetskriser lobbar regeringarna i »skogsrika« EU-länder som Sverige och Finland fortfarande öppet för att skogen främst ska ses som en ekonomisk resurs. I centrum står dels skogsindustrins intressen, dels tanken om äganderätt, att den enskilda skogsägaren själv ska få besluta om hur skogen brukas. Med få undantag brukar de politiska besluten tillgodose skogsindustrins behov. Men, som Eva-Lotta Hultén skriver i Respons (22 november, 2024), »kanske kan allas vårt gemensamma intresse av fungerande ekosystem och ett stabilt klimat faktiskt vara viktigare än rätten att få skövla natur som man äger? «

Samtidigt är tanken om skogens tid som något radikalt annorlunda, något helt skilt från människans tid, också ett uttryck för en djupt mänsklig eskapism. Människan har påverkat skogarna i norra Europa i tusentals år, ända sedan träden började sprida sig norrut efter att inlandsisen smält. Och inte bara hur vi upplever tiden utan också våra sätt att förstå, organisera och kontrollera den är mänskliga kategorier. Dessa kategorier är tolkningar av en verklighet vars komplexitet våra ord och begrepp aldrig kan fånga. Med människan kommer behovet att mäta, namnge, rapportera, optimera.

Att föreställningen om en skogstid oberoende av människan är problematisk framgår tydligt i våra skyddsområden och nationalparker. Den skyddade naturen är per definition skyddad av någon – människan – och har undantagits kapitalismens allestädes närvarande logik som en bekräftelse av status quo. I antropocenens tidevarv är skogen skyddad bara så länge människan bestämmer det. När som helst kan vinden vända, eller snarare tillta i styrka. Ännu en populistisk fördumning av den offentliga diskussionen, ännu en nedskärning av naturskyddet, ännu en Nato-budget som måste upprätthållas, ännu en skogs- eller gruvjätte som tillåts bedriva sin business as usual. Det är därför av yttersta vikt att understryka att skogen klarar sig utmärkt utan oss. Den växer, förnyar sig och suger upp mänsklighetens monstruösa koldioxidutsläpp – också helt utan våra skötselmetoder och mätningar. 

Vad är då orsaken till att människan dras till och idealiserar den »orörda skogen«? Kanske är det denna grundläggande insikt: med människan försvinner också hennes sätt att erfara och mäta tiden, medan skogen fortsätter existera bortom alla mänskliga kategorier. Skogen står kvar. Ett sällsamt, tyngdlöst sus ur ett djup som den rationella människan med sina kategoriseringar aldrig kunnat varsebli, enbart ana.