Hur länge orkar den svenska skogen?

Hundratals skogslevande arter är utrotningshotade, skogarna i södra Sverige har gått från att vara kolsänkor till att i stället släppa ut koldioxid och rennäringen är i fara på grund av födobrist för renarna. Alltmer forskning visar vilka katastrofala effekter nuvarande skogsbruk har på vår natur. Skador orsakade av brand, storm, torka och insektsangrepp blir värre i ensartade skogar, som de monokulturer av gran som vi fyllt våra landskap med. Ett varmare klimat för dessutom med sig fler bränder, starkare stormar, mer torka och fler sjukdomar och angrepp. 

Det är som om hela naturen skriker åt oss att den inte orkar mer, men vi har bara piskat på. Detta riskerar så klart att slå tillbaka också mot själva skogsnäringen eftersom det är svårt att bedriva skogsbruk i havererande ekosystem. Men skogsindustrin har länge varit duktig på att motarbeta den nödvändiga förändringen mot ett mer hållbart skogsbruk och politikerna verkar trivas bra i näringens knä. 

Det är lätt att låta som en fanatisk och konspiratorisk miljömupp när man pratar om den svenska skogen. För så illa kan det väl ändå inte vara? Men det är faktiskt riktigt illa. DN-journalisten Lisa Röstlund skildrade förtjänstfullt det alarmerande läget i sin bok Skogslandet – en granskning som utkom häromåret och Erik Westholm, professor emeritus i kulturgeografi, med inriktning på landsbygds- jordbruks- och skogsfrågor, tar vid i sin bok 10 tankar om skogens framtid. 

Westholm är inte en lika god berättare som Röstlund men han ger en tydlig bild av situationen för våra skogar. Han pekar bland annat på det problematiska i att hans egen tidigare arbetsgivare, Sveriges lantbruksuniversitet, (SLU), som enda lärosäte ligger direkt under näringsdepartementet i stället för under utbildningsdepartementet. Det har gett oss en skogsforskning som satt den kortsiktiga ekonomin och näringens intressen före allt annat. Om denna snedvridning av skogsforskningen skrev Erik Westholm också i sin förra bok, den utmärkta Slaget om framtiden (2019), författad tillsammans med Jenny Andersson, professor i ekonomisk historia.

Det är lätt att låta som en fanatisk och konspiratorisk miljömupp när man pratar om den svenska skogen.

Skogsindustrin har ansetts som en så pass viktig basnäring för Sverige att staten gjort allt den kunnat för att öka produktionen av virke, som exempelvis att dika ut våtmarker, att tillåta användning av växtbekämpningsmedlet hormoslyr och att låta skogsnäringen diktera villkor för forskning och politik. »Skogsindustrin ropade efter virke, staten tvingade fram det«, som Westholm formulerar det. Det är den tradition som dagens skogsbruk vilar på.

Under de senaste 30 åren har ingen blivit dömd för att i sitt skogsbruk ha brutit mot miljöbalken eller skogsvårdslagen, trots att Skogsstyrelsen i en undersökning för drygt ett decennium sedan slog fast att en tredjedel av undersökta avverkningsytor inte lever upp till lagkraven. När EU 2021 kritiserade Sveriges rättsordning kring naturskydd erkände Skogsstyrelsen att man regelmässigt ignorerat den svenska miljölagen och godkänt avverkningar av skog som borde ha skyddats, eftersom man känt sig tvingad på grund av politiska signaler. 

I skogsvårdslagen står dessutom fortfarande inte ett ord om skogens viktiga roll för klimatet. Industrins paroll att skogen gör bäst klimatnytta om den brukas intensivt och med kalhyggesmetoder upprepas av politiker, trots att det mesta i stället pekar på att det är tvärtom: skogen gör bättre klimatnytta om den får växa i fred eller brukas med kalhyggesfria metoder.

Rimliga inskränkningar av skogsbruket har hittills hindrats av att all mark som någon gång brukats har räknats som »pågående markanvändning« som inte får störas av miljöhänsyn. Westholm kommenterar: »Det är svårt att komma på någon annan industribransch som fredas mot miljöpolitik med hänvisning till att verksamheten redan pågår!«

Att Erik Westholm upprörs gör han inget för att dölja. Vassa sentenser förekommer flitigt i boken men han är samtidigt noga med att ange sina källor och underbygga sina argument. Han kan sitt område och hittar i skogsbruksbyråkratins djungel och forskningsrapporternas snårskogar. Ett av bokens kapitel handlar om vilket kunnande vi behöver för att bruka skogen klokt. I miljöbalken stadgas att alla som bedriver en verksamhet måste ha tillräckliga kunskaper för att kunna skydda både människors hälsa och miljön mot skada och olägenhet. Men skogsvårdslagen luckrar upp detta krav genom skrivningar som kan sammanfattas med begreppet »frihet under ansvar«. Skogsägaren är i praktiken inte skyldig att kunna något eller lära sig något för att försvara sin frihet under ansvar.

Rimliga inskränkningar av skogsbruket har hittills hindrats av att all mark som någon gång brukats har räknats som ›pågående markanvändning‹ som inte får störas av miljöhänsyn.

Skogsägarföreningarna, som är mycket starka i Sverige och driver stora skogsindustrier, har framhållit att den enskilde skogsägaren vet bäst vad som finns på marken och därmed hur den bör skötas. I verkligheten är de flesta skogsägare inte aktiva i bruket av den egna skogen och många använder sig av industriernas virkesinköpare som rådgivare − och detta vet naturligtvis skogsägarföreningarna om. Råden har ofta sin grund i skogsbruksplaner som industrierna själva upprättat gratis åt skogsägarna, vilket är ett sätt att få överblick över innehavet för att kunna trycka på för mer avverkning. Och som Westholm konstaterar så rekommenderar dessa planer inte sällan åtgärder som inte ens är lagliga – men några kontroller görs ju inte.

Ett annat kapitel tar upp den brännande frågan om äganderätten. Det råder virkesbrist i Sverige och i dag avverkas många skogar när träden bara är runt 60 år. Mer av virket går därför till massaved och mindre till timmer. Det leder till att skogsägaren får sämre betalt och till att större ytor måste avverkas för att få ut samma mängd virke. På våra vägar kör långtradare omkring med plockepinn på släpen och den biologiska utarmningen av våra skogar accelererar.  

Mycket av detta sker med hänvisning till äganderätten. Minsta prat om regleringar och den dras fram ur sitt hölster av skogsägarföreningar, näringslivsföreträdare och andra intressenter. Westholm kallar de återkommande skrämskotten om äganderättens nära förestående död för en ekokammare, »ett och samma budskap ekar genom att repeteras intensivt mellan ideologiskt närstående aktörer i en begränsad del av medielandskapet«. Många skogsägare manipuleras på detta sätt till att tro att deras intressen sammanfaller med industrins och att alla andra skogsägare anser att äganderätten är hotad. Också politikerna lyssnar. När skogsfrågor utreds av staten står det regelmässigt i direktiven att det inte får komma några förslag som inskränker den privata äganderätten.

Allmän- och samhällsintresset av en skog för rekreation, bär- och svampplockning, kolinbindning, vattenrening och vattenreglering i landskapet – och allt annat en skog kan ge oss – tycks väga fjäderlätt inför detta enda: äganderätten. Men ska verkligen äganderätten tolkas som att man får göra precis vad man vill med sin mark? Naturligtvis inte. Regleringar kring vad vi får göra med det vi äger har alltid funnits. Westholm konstaterar: 

Ingen klagar heller på att en enskild villaägare i stadsmiljö måste inrätta sig i stadsplaneringen och till exempel inte får bygga höghus på tomten. Utan att få ersättning för den uteblivna vinsten.

Det vi diskuterar när vi pratar om äganderätt är alltså inte huruvida vi ska ha äganderätt eller inte, utan var de rimliga gränserna går. Kanske kan allas vårt gemensamma intresse av fungerande ekosystem och ett stabilt klimat faktiskt vara viktigare än rätten att få skövla natur som man äger?

Det vi diskuterar när vi pratar om äganderätt är alltså inte huruvida vi ska ha äganderätt eller inte, utan var de rimliga gränserna går.

Om vi tar hänsyn till skogens biologiska mångfald och minskar vår avverkning, kommer då skogen att räcka till allt vi behöver? Frågan dyker ofta upp i debatten. Mitt svar brukar vara att skogen räcker till allt vi behöver men inte till allt vi begär. Låt mig göra en analogi: Om jag vill äta fem tårtor och bara har fyra, lider jag då av tårtbrist? Eller är jag en galen frossare som bör ompröva mina begär? Vad vi önskar oss och vad vi faktiskt behöver är två skilda saker. Juridik (äganderätt) är ett mänskligt påfund men naturens lagar kan vi inte komma undan. I slutänden är virkesproduktionens mest intressanta aspekt vad skogarna uthålligt kan ge oss – inte vad vi vill ha av dem.

Det underliga är att politikerna faktiskt tycks mer bakåtsträvande än skogsägarföreningar och industri. Erik Westholm spårar ett begynnande intresse inom delar av näringen för nya, mer ekologiska skogsbruksmetoder. Men i direktiven till den nu pågående skogsutredningen slås fast att »förutsättningarna för ökad skogsproduktion och hållbar skoglig tillväxt i hela landet inte ska påverkas negativt«. Man stadgar också att det ska vara tillåtet att göra hyggen på upp till fem hektar utan att behöva anmäla det i förväg och att möjligheten för föreningar och enskilda att överklaga beslut om skogsbruk ska begränsas. Krav på samråd i samband med avverkningar ska tonas ner, liksom kraven på kunskap för skogsägaren. Westholm kommenterar syrligt att »direktiven till skogsutredningen är ovanliga på så vis att de talar om vad utredaren ska komma fram till«. 

Ur miljösynvinkel innebär Skogsutredningens förslag en rad försämringar jämfört med nuläget, och på lite sikt kommer de troligen bidra till just det man säger sig vilja motverka: sämre skoglig tillväxt. Inget nämns i direktiven om sådant som dagens problem med barkborreskador, som kan kopplas till torka och monokulturodling av gran på marker som passar bättre för andra trädslag. Det är som om verkligheten inte är relevant, som om man tror att man kan bestämma över naturen bara man är tillräckligt tydlig och brysk. För att garantera att resultatet av utredningen blir det önskade har man för övrigt utsett Göran Örlander som ensam utredare. Han har gjort sig känd som stark motståndare till kalhyggesfria metoder och kommer närmast från en tjänst som skogsskötselstrateg på skogsägarföreningen och industrikoncernen Södra.

Röster som Erik Westholms behövs sannerligen som motvikt mot det ensidiga industriperspektiv som dominerar både näringen och debatten. I en av bokens texter berättar han om hur han själv ändrat syn på skogsbruket. Han är delägare i en skog som hans släkt brukar tillsammans och under ett par decennier har de stegvis gått över från traditionellt kalhyggesbruk till kalhyggesfritt, naturnära skogsbruk. 

Vi människor är förmögna att tänka om, lära nytt och göra bättre. Men vi skulle behöva få upp farten. Klimatet och den biologiska mångfalden är under akut hot. I sin effektivt berättade bok med många både vackra och talande bilder av bland andra naturfotograferna Marcus Westberg och Staffan Widstrand pekar Erik Westholm ut både systemfel och tänkbara lösningar.