Den svenska ekonomiska historiens fader svingade sig obehindrat mellan sega strukturer och snabb förändring

Eli Filip Heckscher (1879–1952) brukar med all rätt kallas den svenska ekonomiska historiens fader. Inte nog med att han i slutet av 1940-talet lyckades få ämnet ekonomisk historia erkänt som ett särskilt läroämne vid de svenska universiteten och – till stor förtret för Erik Lönnroth och andra »vanliga« historiker – placerat inom samhällsvetenskaplig fakultet. Han grundlade också en bred forskning inom ämnet som fortfarande är högst relevant och författade några av ämnets allra viktigaste översikter i ämnet: Sveriges ekonomiska historia sedan Gustav Vasa i fyra band (1935, 1936, 1949) samt klassikern Svenskt arbete och liv (1941).

Mig veterligt, skriver Heckscher i förordet till Svenskt arbete och liv, är detta »det första försöket till översikt av Sveriges ekonomiska utveckling som helhet«. Verket utkom mitt under brinnande krig och under stor ovisshet om hur utvecklingen skulle gestalta sig. Skulle Hitler segra på slagfältet? Vad skulle i så fall hända med Sverige? Alldeles i slutet av boken konstaterar därför Heckscher att han inte vill ställa ut några prognoser för framtiden: »Ingen vet i denna stund något om Sveriges – eller över huvud taget något lands – ens närmaste framtid.« Och han fortsätter: »Även om vårt land kommer att leva över som självständig stat, vilket är allas vår fasta förvissning, så kan dess framtid ej minst på det ekonomiska området nära nog i varje detalj komma att påverkas av händelser som vi icke ha någon makt över.« Men för att urskulda den översikt över Sveriges ekonomiska historia som han just presenterat för sina läsare tillägger han att detta emellertid »icke behöva hindra att man i några ord sammanfattar förloppet till dags dato«.

Född i en judisk familj inflyttad från Danmark 1875 hade han särskild anledning att känna oro för händelseutvecklingen. Han vittnar själv i sin korrespondens under 1930-talet om en stigande fruktan för vad som skall hända honom och hans familj i den nyordning av Europa som Hitler önskar. Han skriver om behovet att ligga lågt, inte synas så mycket och inte provocera fram antijudiska stämningar. Han hade tidigare varit en uttalat offentlig person – välkänd som nationalekonomisk debattör och förfäktare av klassiskt »gammalliberala« värderingar – men blev allt tystare under det sena 1930-talet. Han går kanske inte direkt i inre exil men inte långt därifrån. I detta läge blir den ekonomiska historien något han kan dra sig tillbaka till. Kanske söker han där tröst för de vedervärdigheter som inträffar i omvärlden.

Nåja, det fanns också andra mera professionella orsaker till detta. Det är omvittnat hur besviken han blev när han inte blev vald till rektor vid Handelshögskolan 1929 efter Carl Hallendorff. Utnämnd som professor i Nationalekonomi och Statistik vid Handels redan 1909 tyckte han sig stå först i tur. Men efter olika akademiska intriger slutade det med att han i stället fick en personlig professur i Ekonomisk historia. När den första besvikelsen väl lagt sig började han förbereda sig för sin nya livsuppgift: att skriva en svensk ekonomisk historia på vetenskaplig grund.

Heckscher var alltså född 1879. Fadern Isidor var dansk generalkonsul i Stockholm och modern var Rosa Meyer, också av judisk börd. Att Eli blev ekonomisk historiker var knappast någon slump. Han läste historia för Harald Hjärne och nationalekonomi för David Davidsson i Uppsala. Hans licentiatavhandling i historia hade ett utpräglat ekonomisk-historiskt tema, Produktplakatet och dess förutsättningar (1908). Den behandlade den svenska sjöfartspolitikens protektionistiskt inriktade »grundlag« (enligt Elis egna terminologi) som hade införts. För sin doktorsavhandling valde han också ett ekonomisk-historiskt ämne, Till belysning av järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling (1909), men denna försvarades i stället inom ämnet nationalekonomi.

Något år senare hade han som vi sett fått en professur i ämnet vid Handelshögskolan i Stockholm som då var alldeles nyöppnad. Under sin tid som nationalekonomisk professor skrev han en rad uppsatser i ämnet äldre svensk ekonomisk historia för David Davidsons tidskrift Ekonomisk Debatt. Han författade även monografin Kontinentalsystemet – Den stora handelsspärrningen för hundra år sedan (1918) som han tillägnade Harald Hjärne »med tacksamhet och tillgifvenhet«. Forskningen som hans mest berömda bok Merkantilismen (1931) vilade på genomförde han under sin tid som nationalekonomisk professor. Det var uppenbarligen inte så noga med ämnesgränserna vid denna tid!

Som nationalekonom i ordets mer strikta bemärkelse var han kanske inte så framträdande. Inom detta område blev han mest känd för en internationell publik när Bertil Ohlin – professor och nobelpristagare i nationalekonomi samt ledare under många år för Folkpartiet – publicerade sin bok i handelsteori 1933 som i mycket byggde på en artikel som Heckscher skrev redan 1919. Heckschers och Ohlins förutsägelse att mer utvecklade länder skulle exportera mera kapitalintensiva varor medan de mindre utvecklade mera arbetskraftsintensiva har alltsedan dess kommit att benämnas »Heckscher-Ohlin-teoremet«. Det tillhör saken att Heckscher var Ohlins handledare på Handelshögskolan och att han tog starkt avstånd från sin förre elev under 1930-talet. Litet handlade det nog om att Heckscher var irriterad på Ohlin för att ha frikostigt lånat tankegods från honom men även på Ohlins »avfall« – så som Heckscher såg det – till Stockholmsskolans variant av Keynesianism.

När nu Heckscher tog sig an den svenska ekonomiska historien genom att skriva Svenskt arbete och liv var han sålunda väl rustad för uppgiften. Från Hjärne hade han lärt sig att teckna de stora och breda historiska förloppen. Han ville skildra de olika epokerna, deras uppgång och sammanbrott. Han sökte teckna orsakerna bakom historisk förändring och utveckling. Som sin mästare drog han sig inte för att formulera djärva hypoteser och samband. Detta retade gallfeber på en del av Heckschers mera moderna historiskt inriktade kollegor. Många tyckte att han generaliserade för mycket och byggde en del av sina teser på alltför lös grund. Den källkritiska historiska skola som allra mest förknippas med bröderna Weibull i Lund hade föga till övers för de utsvävningar som mera romantiskt präglade historiker som Hjärne ägnade sig åt. Alla utsagor skulle grundas på rena fakta. Historiska synteser betraktades med misstänksamhet. Gångna tiders aktörer som talade via det historiska källmaterialet måste uppfattas som partsinlagor, om inget annat kunde bevisas.

Det blev inte bättre av att Heckscher starkt betonade att den ekonomiska historien måste vara en samhällsvetenskap. På samma sätt som när det gällde samhället styrdes den ekonomiska utvecklingen av vissa lagbundenheter. Heckscher var förstås inte marxist men utgick ändå ifrån att den ekonomiska historien kunde uppdelas i olika stadier. Denna sin syn hade han närmast hämtat från tyska ekonomer av den så kallade Historiska skolan i slutet av 1800-talet, främst Roscher, Hildebrand, Knies och Sombart. Mänskligheten hade först varit självförsörjande, sedan börjat utöva byteshandel och till sist hade en penningekonomi brett ut sig. Man hade inledningsvis jagat och samlat, sedan inrättat jordbruket, följt av handel och industri. Utifrån dessa stadier kunde den ekonomiska utvecklingen ta form. En ständigt utvidgad arbetsdelning var – som Adam Smith så starkt hade betonat – en mäktig kraft i en ökad specialisering och i övergången från ett stadium till ett annat.

På ett paradoxalt sätt var han samtidigt kritisk till den tyska Historiska skolan. Hans studietid hade sammanfallit med ett paradigmskifte inom nationalekonomin, som förvisso tog lång tid på sig att förverkligas och i vilket Uppsala knappast spelade någon framträdande roll. Men nere i Lund hade Knut Wicksell börjat omforma ämnet till ett mera teoretiskt ämne i neo-klassisk riktning. I stället för historiska studier kom ämnet att kännetecknas av mera abstrakta resonemang om jämvikt på en perfekt marknad. Till viss del kom Heckscher att fångas av denna vindkantring. När han från 1920-talet och framåt börjar fundera kring kärnan i det nya ämnet Ekonomisk historia kom det att handla om hur knappa resurser fördelas i samhället. Knapphet var den ekonomiska historiens främsta grundlag och ämnet handlade om hur denna fråga lösts i olika skeden av den ekonomiska historien.

Det finns också en andra paradox med Heckscher som utövande historiker med samhällsvetenskapliga ambitioner. Han är otvivelaktigt 1900-talets stora grundare av den svenska ekonomiska historiens utforskande genom att gräva fram och nyttiggöra rader av nya källor och empiriskt material. Visst hade tidigare forskare utnyttjat vissa av de källor som Heckscher nu gav sig i kast med, men inte långt när på ett så omfattande och djärvt sätt. Mycket av detta redovisar han i detalj i sitt större arbete, Sveriges ekonomiska historia sedan Gustav Vasa, men mycket slinker in redan i Svenskt arbete och liv.

Under 1930- och 40-talet är han oförtröttligt sysselsatt med att gräva fram och sammanställa ekonomiska och sociala data ur arkiven: Tabellverkets material från 1749 med befolknings- och yrkesuppgifter, utspisningsstater från de kungliga arkiven, godsarkiv, bruks- och företagsarkiv, tullverksuppgifter, hantverksstatistik, industristatistiken från 1800-talet och mycket annat. När han inte excerperar själv anställer han assistenter och använder sig av studenter. Även hans mor Rosa får ställa upp och avtackas på vederbörligt sätt i förorden. För den fortsatta forskningen på området är hans insats att betrakta som en pionjärinsats. Heckscher hade en hög arbetsdisciplin. Sina föreläsningar på Handelshögskolan höll han helst sju till åtta på morgonen så att han fick tid att forska och skriva under resten av dagen.

Första kapitlet i boken ägnar Heckscher åt att göra en periodindelning av sitt stoff. Han syftar till att skriva »hela« den svenska ekonomiska historien, men han inleder sin framställning med en första period kallad »Medeltid« som han raskt tar sig igenom. Den andra perioden kallar han »Medeltidshushållningens organisering, 1520–1600«, en rätt ovanlig beteckning för perioden ifråga. Den tredje kallas »Hushållningen under internationell påverkan« (1600–1720) och den fjärde »Det moderna Sveriges grundläggning« (1720–1815). Efter Napoleonkrigen är vi inne i den femte perioden, »Det stora genombrottets förberedelse«, 1815–1870 och »då förutsättningarna för l’ancien régimes försvinnande på så gott som alla punkter lades«. Därefter följde »Det stora genombrottet« (1870–1914) och till sist »Upplösningen av 1800-talets hushållning« (efter 1914) som blev en torso eftersom så här nära i tiden »alla försök till perspektiv på den måste bli provisoriska«.

Heckscher påpekar själv att han i stort sett följt den politiska historiens periodindelning. Det är väsentligen korrekt. Där man kunnat förvänta sig att han skulle ha tecknat de stora dragen i försörjningens ekonomiska historia, den tekniska utvecklingen, befolkningens och näringsutrymmets pendelrörelser eller handelsrörelsernas förändring, är det ändå krig och regimskiften som får känneteckna periodiseringen. Stat och lagstiftning har helt tydligt för Heckscher så stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen att de trots allt utgör en markör för periodisering. Hela framställningen i boken pendlar i själva verket mellan att å ena sidan teckna de sega strukturerna och den långsamma utvecklingen, det som den franske ekonomihistorikern Fernand Braudel kallade la longue durée samtidigt som det myllrar av iakttagelser när det gäller det korta förloppet av ekonomisk politik, nya ekonomiska idéer, entreprenörers inträdande på scenen, applicering av ny teknik och rön inom jordbruk och industri. Det blir livfullt, men det är inte alltid så lätt att följa författaren där han svingar sig mellan tröga strukturer och snabb förändring.

Samtidigt lanserar han idéer och hugskott på löpande band. Några förefaller – med tanke på tidens källförekomst och möjlighet att processa data – hyfsat väl underbyggda medan annat får betecknas som utslängda hypoteser. Av många att välja mellan kan dock några lyftas fram vilka diskuteras livligt bland ekonomihistoriker alltsedan hans tid:

För det första detta med att Sverige slapp feodalismen under medeltiden för att vi hade så bra kommunikationer under vinterhalvåret på grund av frusna sjöar och vattendrag. Här är det lätt att göra sig lustig förstås. Samtidigt låg det väl något i Heckschers resonemang om man i stället betonar att Sverige var ett litet och homogent land under medeltiden och tillägger att resurserna knappast räckte till att föda en så stor fursteadel som på andra håll i Europa.

Hur var det sedan med hans beskrivning av det svenska 1500-talet som en tid av en »fysiologiskt sett mycket anmärkningsvärt välstånd« (4000 till 5000 kalorier per dag) som präglade de breda lagrens konsumtion? Slutsatsen drog han av de utspisningsstater för kronans slott och gårdar som han excerperat och bearbetat. Senare forskning har väl betraktat detta som en överdrift och att Heckscher underskattat råttors och annat svinns inverkan på de ransoner som uppfördes i bokföringen. Men samtidigt råder det dock inte något tvivel om att välståndet var relativt högt under denna period. Detta har senare forskning tydligt visat. Befolkningsavtappningen efter Digerdöden gjorde sig fortfarande påmind och lönerna var höga.

Heckscher hade inga höga tankar om stormaktstiden. Den stora kraftutvecklingen under 1600-talet blev för omfattande för att lilla Sverige skulle gå i land med den i längden. Försöken att grunda denna politik på kopparförsäljning misslyckades i stort sett och man fick i stället lita till utländska lån. Inom jordbruket rådde allmänt sämre tider än på 1500-talet. Dessutom hade den fria bondeklassen trängts tillbaka genom Gustav II Adolfs och i synnerhet Kristinas godsavsöndringar, som lett till att många av de forna skattebönderna hade blivit skattepliktiga under adeln. Faran för en allmän feodalisering och bondeträldom som i de nyvunna svenska provinserna på andra sidan Östersjön var överhängande. Räddningen kom genom Karl XI:s stora reduktion 1680 som drog in stora delar av de förläningar som givmilt delats ut till högadeln. Att jordbruket men också andra näringar kom att tillväxa några decennier in på 1700-talet berodde delvis på avslutandet av det stora Nordiska kriget (1700–1718), men ytterst ändå på reduktionen. Mycket ligger det säkert i denna framställning. Men uppfattningen delas långt ifrån av alla. Särskilt tesen om att godsavsöndringen ledde till allmän feodalisering har skarpt kritiserats av en senare tids historiker.

Står sig Heckschers första försök att på syntetiskt sätt skildra den svenska ekonomiska historien än i dag? Det kan man knappast begära av en bok som kom ut för över sjuttio år sedan. Forskningen inom ämnet ekonomisk historia har gått framåt och många av de teser som Heckscher drev har övergivits. Men Svenskt arbete och liv är fortfarande en levande text att ta till sig. Argumentationen är spänstig och analytiskt borrande. Här reses djärva hypoteser och spännande samband formuleras. Det myllrar av liv och fascinerande detaljer. Inte många efter Heckscher har kunnat framställa den svenska ekonomiska historien på ett så fantasieggande sätt som han.

Publicerad i Respons 2014-5