Drömmar om öppenhet ur de habsburgska ruinerna

Vid en första anblick kan själva begreppet »det öppna samhället« framstå som självklart. Men dess historia berättar något annat. Idén har sitt ursprung i mellankrigstidens Wien och utformades av filosofen Karl Popper i ett försök att rädda de assimilerade judarnas kosmopolitiska drömmar och visioner ur spillrorna av det habsburgska imperiet Österrike-Ungern. Det var i det nu klassiska verket, Det öppna samhället och dess fiender (1945) som han sammanhängande formulerade sin samhällspolitiska filosofi. Verket består av två delar; den första behandlar Platon, den andra delen tar sig an Aristoteles, Hegel och Marx med flera andra. Poppers centrala tema är kontrasten och konflikten mellan det slutna och det öppna samhället. Verket var sprunget ur den politiska situationen under 1920- och 30-talet i Centraleuropa. Det speglade Poppers egna erfarenheter av undergången av sin uppväxts kosmopolitiska miljö i Wien och Europa, innan trettiotalets aggressiva kommunism, fascism och nazism slutligen segrade över demokratin och öppenheten.

Boken blev ett samhällsfilosofiskt bombnedslag i den akademiska världen och gjorde Popper berömd. Framför allt var det Poppers nedgörande kritik av filosofer som Platon och Aristoteles som fick åtskilliga latinare och filosofer i Oxford och Cambridge att sätta teet i halsen. Men om han var starkt kritisk mot dessa var han direkt respektlös mot Hegel och romantikens filosofer, som han beskrev som föregångare till nazismen. Hans argumentation för öppenhet, demokrati, sociala och ekonomiska reformer gav efterkrigstidens liberalism och skapandet av välfärdsstaten en ideologisk grund.

Karl Popper föddes i Wien 1902 i en medelklassfamilj som konverterat från judendom till protestantism. Hans far var framgångsrik advokat och uppväxten präglades av klassisk bildning. Huset där han växte upp ligger fortfarande kvar, mitt i Wien innanför Ringstrasse, ett stenkast från Stefansdomen. Wien var den kejserliga huvudstaden i det habsburgska väldet. Sedan 1867 var riket en dubbelmonarki, Österrike-Ungern. Riket hade till och från dominerat Centraleuropa från 1500-talet, men efter kriget mot Preussen 1864 var dess inflytande över den tyska delen av riket på nedgång.

Fortfarande omfattade dock Österrike-Ungern stora landmassor som sträckte sig över dagens Polen, Österrike, Ungern, Italien, ner över delar av Balkanhalvön, Ukraina och Vitryssland. Likt det samtida ottomanska riket var det ett transnationellt rike, som innefattade en rad olika befolkningsgrupper, religioner och kulturer. Enheten i riket var kejsaren Frans Josef (1830–1916) som var den ytterst sammanhållande kraften. Runtom i rikets alla delar hängde hans porträtt, i stugor och i officiella byggnader. Som en följd av romantikens idéer växte sig under 1800-talet nationalismen stark. Allt fler grupper definierade sig i nationella termer och krävde självbestämmande. Självklart blev det ett växande problem för det habsburgska riket som inte byggde på principen om en nation – en stat. Men trots det behöll Österrike-Ungern sin identitet som ett mångnationellt imperium fram till sitt fall efter första världskriget.

För den judiska gruppen blev situationen med en tilltagande nationalism prekär. Till skillnad från andra grupper hade judarna inget eget hemland inom rikets gränser att identifiera sig med, som tjeckerna hade Tjeckien, ungrarna Ungern och serberna Serbien. Den judiska gruppens öde var tvärtom tätt sammanlänkat med imperiets enhet och bestånd som ett transnationellt rike.

Judarna i Österrike-Ungern var dock ingen enhetlig grupp. De kanske mest framgångsrika judarna fanns i Wien. Där fanns en progressiv medelklass; en judisk »icke-judisk« medelklass vars position och strategier bestämdes av utbildning, tysk kultur, upplysningens etos, liberal politik och, så klart, av antisemitismen.

Just för att det habsburgska riket inte var en nationalstat kunde kosmopoliterna se sig som de främsta företrädarna för en österrikisk patriotism.

De assimilerade judarna, som Poppers familj tillhörde, var en del av den politiskt progressiva och sekulära gruppen i Wien. I de progressivas led fanns pacifister och federalister, men också tyska nationalister. De progressiva var ofta frimurare, som Karl Poppers far Simon, och arbetade för ett kosmopolitiskt samhälle. För dem spelade nationalitet och religion inte någon roll. Det enda som betydde något var den universella mänskligheten. Som ett pluralistiskt imperium representerade Österrike-Ungern för dem ett högre utvecklingsstadium än nationalstaterna. Just för att det habsburgska riket inte var en nationalstat kunde kosmopoliterna se sig som de främsta företrädarna för en österrikisk patriotism. Deras trohet var till kejsaren och rikets mångfald bortom snäva nationella gruppers intressen. De var patrioter par excellence som bidrog till harmoni och fred i riket.

De redan assimilerade judarna ansåg att alla judar borde assimileras i den majoritetsnation där de levde. Judar utgjorde ingen egen nation. I sin strävan att bli erkända som tyska österrikare försökte de progressiva judarna förneka all betydelse av religion och etnicitet – framför allt gällde det deras egen religion och etniska nationalitet. I en miljö fri från etniska och religiösa fördomar hoppades de att finna ett hem, där ingen skulle bry sig om deras etniska ursprung eller att de definierade sig som tyska österrikare. Det sades till och med att judarna inte bara var de mest lojala anhängarna av monarkin, utan också de enda som var ovillkorligen österrikiska; alla andra minoriteter i det omfångsrika imperiet var missnöjda och strävade efter nationellt självbestämmande.

Men det fanns en inbyggd spänning i de assimilerade judarnas dröm. Assimilation var en strategi för att undkomma den marginalisering som judar var utsatta för i samhället. Att ge upp sin judiskhet blev priset för att bli integrerad. Om fullständig assimilation var möjlig skulle Popper betraktas och bli bemött som en tysk österrikare, som var den dominerande gruppen i Wien. Men den etniska nationalismen omöjliggjorde detta.

Under 1800-talets sista decennier omvandlades den österriska liberalismen till tysk nationalism. Populära partier försökte förena den österriska tyska medelklassen under antisemitiska politiska paroller. Från judiskt håll blev responsen på det förändrade politiska landskapet splittrad. Mer traditionalistiska judar stödde regeringen mot den tyska nationalismen. Bland de progressiva judarna valde vissa att bryta med den liberala huvudströmningen och öppnade sig för socialismen, medan andra av dem anslöt sig till den judiska nationalismen och blev sionister.

Efter första världskriget föll imperiet ihop. Kvar stod ett kraftigt försvagat och förminskat Österrike. Övriga delar av det tidigare riket övergick till andra redan befintliga nationalstater eller blev nya självständiga stater. Popper, och flera av hans likar i den trånga krets av assimilerade judar och andra progressiva i Wien, betraktade upplösningen av det habsburgska väldet som en katastrof och höll nationalismen, i synnerhet den tyska nationalismen, för ansvarig. Hans svar på det predikament som den judiskt liberala och progressiva syntesen av tysk nationalism och kosmopolitism befann sig i blev att avvisa både tysk och judisk nationalism. Som antinationalist försvarade han starkt mångfalden i samhället. Men själva existensen av en mångfald av religioner och identiteter existerade, enligt honom, nästan av misstag. Den var ett resultat av mänsklighetens otillräcklighet. Genom att betrakta all nationell, etnisk och religiös identitet som kulturellt primitiv och politiskt reaktionär positionerade Popper en universell vision av den vetenskapliga gemenskapen och det öppna samhället. Det var ett mycket ovanligt och radikalt svar; det krävde att en person skulle ge upp såväl sin judiska som tyska identitet.

1920- och 30-talet var sökandets tid för Popper. Han jobbade både som snickare och lärare och deltog i socialt arbete för arbetare och utsatta barn. Studierna resulterade i en doktorsavhandling i psykologi 1928. Därefter ägnade han huvuddelen av sin tid åt sitt vetenskapsteoretiska arbete Logik der Forschung (1934). Ställd inför en nazism på frammarsch valde Popper 1937 exilen. Han fick en akademisk tjänst i Christchurch, Nya Zeeland, dit han flyttade tillsammans med sin hustru Hennie. Det var där under de närmaste åren som han skrev Det öppna samhället och dess fiender.

I verket formulerar Karl Popper mer sammanhängande sin teori om det kosmopolitiska, öppna samhället. Han ställer det mot det totalitära, slutna samhället och dess längtan efter oföränderlighet och tribalism. Det slutna samhället var totalitärt, organiskt och organiserade de sociala relationerna efter var man råkade vara född. Öppna samhällen var dynamiska, föränderliga, individualiserade, rationella och de sociala relationerna baserades på val, inte ursprung eller identitet. Popper beskriver det antika Aten under dess storhetstid som det första öppna samhället, det första som bröt med tribalismens slutna samhälle. Det slutna samhället skiljer inte på natur och kultur. Tabun och ritualer styr livet. Den sociala hierarkin uppfattas som naturlig och sanktioneras av religion och tradition. Lagen kontrollerar inte de personliga banden. Stammens etik styr. Klansamhälle, säger vi ibland i dag.

Men den ekonomiska och intellektuella utvecklingen i det arkaiska Grekland satte igång en förändring som gradvis upplöste stammarna och småningom i Aten ersatte dem med idén om ett medborgarskap. Den atenska kolonisationen utvidgade den geografiska horisonten såväl som den intellektuella. Pengaekonomin och handeln till sjöss skapade nya mönster för social interaktion. Där varor byttes och handel skedde byttes även idéer och kulturkrockar uppstod. Ett kritiskt tänkande och undersökningar av naturen ledde till insikten att normer, lagar och institutioner var mänskliga uppfinningar, inte av naturen givna. I jämförelse med det slutna stamsamhället och framför allt Sparta kännetecknades Aten av kommers, handel, individualism, demokrati, imperialism och kosmopolitism: ett öppet samhälle. Det argumenterades om vilken konstitutionen skulle vara, demokratiska röster höjdes och sociala konflikter uppstod. De privilegierade klasserna reagerade ängsligt och såg tillbaka på en tidigare »guldålder« i vilken deras position hade varit säker och den sociala enheten varit rådande. Popper skapade sin bild av Aten ur ruinerna av den wienska progressivismen och kosmopolitismen. Han bortsåg från kontroversiella perspektiv, men tillstod att även om misstag begicks när Aten byggde sitt imperium var det förmodligen nödvändigt: »tribalismens exklusivitet och självtillräcklighet kan överkommas endast med -någon form av imperialism.«

Den sene Popper uttryckte sig nostalgiskt om det habsburgska riket och det klassiska Aten.

Popper projicerade sin dröm om det habsburgska riket på Aten. I hans version blev Aten under 400-talet före vår tideräkning till det kosmopolitiska habsburgska imperiet, eftersom det var ett imperium som inte brydde sig om nationaliteter och nationalism. Sparta, militärstaten, var nazi-Tyskland. Men Aten var också Storbritannien, ett imperium baserat på handel och krigsfartyg, demokratiskt, öppet och individualistiskt som var i en historisk konflikt med sin tids Sparta, Tyskland. Under efterkrigstiden blev det lätt att överföra kritiken av Tysklands nazistiska, slutna samhälle till det kommunistiska Sovjetunionens likaledes slutna och totalitära samhälle.

Den sene Popper uttryckte sig nostalgiskt om det habsburgska riket och det klassiska Aten. Kulturkrockarna främjade en kritisk dialog som omvandlar identiteter, överskred gränser och förändrade kulturer. Popper tyckte sig ha sett en underbar effekt bland de assimilerade wienska judarna. De hade befriat sig själva från traditionellt judiskt småstadsliv och blivit en kulturell elit i Wien. Men han löste aldrig den inneboende spänningen kring assimilation och kosmopolitism. Innebär inte assimilation just att mångfalden av kulturer minskar eller försvinner? Popper tog för givet att förutsättningarna för en tvärkulturell dialog redan existerade i de västerländska samhällena. Han var övertygad om att en kulturkrock sker på en spelplan med rättvisa regler. Yttrandefrihet och andra fri- och rättigheter var nödvändiga, men också tillräckliga för att hantera kulturkrockar.

Men kanske underskattade han svårigheterna med att skapa en situation som skulle göra en sådan dialog möjlig. Kulturkrockar under omständigheter av ojämlika resurser och makt skapar inte alltid en kritisk dialog eller främjar kosmopolitismen. De kan resultera i förtryck. Detta hade hänt tjeckerna och judarna i Wien framför hans egna ögon. En kritisk dialog förutsätter också en poppersk filosofi, en kritisk rationalism, där de ingående parterna accepterat kritiken som metod för en dialog. Med dogmatiker går det inte att resonera, hävdade Popper. Där har den toleranta demokratin inget skäl att vara tolerant utan måste försvara sig; vissa förstår bara ett skott i knäskålen, som Harry Schein (en annan jude från Wien) formulerade sig en gång.

Karl Popper tillbringade större delen av sitt liv med att omskapa det progressiva Wiens »icke-judiska« judiska drömmar och visioner. Djupt förbunden med idén om möjligheten till historiska framsteg avvisade han en progressiv utopism och konstruerade i stället en liberal reformism. Han tog den progressiva oppositionen mot den etniska nationalismen och all övrig nationalism ett steg vidare, avvisade idén om tyskhet (Deutschtum), lösgjorde upplysningen från Tyskland och förordade en radikal kosmopolitism. Hans oupphörliga fientlighet mot all form av nationalism, hans avvisande av all religion, hans tro på en laglig internationell ordning, hans passionerade försvar av upplysningen och det öppna samhället – allt detta var en det progressiva Wien metamorfoserat till hans filosofi och politik.

Genom migration och exil, hans såväl som andras, blev den progressiva visionen och kosmopolitiska drömmen en del av efterkrigstidens kultur och bild av det öppna samhället. Hans kritik av slutenhet, nationalism och kollektivism och samtidiga omfamnande av kulturmöten, individuellt ansvar, överskridande av identiteter och öppenhet har högsta aktualitet i vår samtids kulturella och politiska debatter. En filosof och en bok för vår samtid.

Publicerad i Respons 2019-2