Den svenska misstron mot Ryssland har djupa rötter

För några år sedan publicerades en europeisk undersökning om olika länders syn på varandra och viktiga stater utanför unionen. När det gällde Ryssland stod två länder ut, nämligen Polen och Sverige, där de tillfrågade hade de mest negativa uppfattningarna. Det är givetvis inte så förvånande när det gäller Polen. Sedan det polsk-litauiska samväldet, som länge var Moskvas huvudmotståndare i Europa, på 1700-talet rämnat och Polen därefter delats upp mellan Österrike, Preussen och Ryssland, kan Polens historia, bortsett från perioden 1919–1939 och sedan 1989, inte beskrivas som annat än tragisk. Och bakom tragiken har främst ryska och tyska stöveltramp ekat.

Men vi då? Sverige har inte varit i krig med Ryssland sedan 1809. Då har man kanske förståeligt glömt århundraden av rivalitet från 1500-talet och framåt. Man glömmer framför allt att det ryska riket är den enda av våra historiska fiender som åsamkat Sverige stor och varaktig skada. Freden i Fredrikshamn 1809 är inte något som svenskar tänker på dagligen, men sannolikt finns på något sätt i det kollektiva medvetandet att en tredjedel av landet måste avträdas och att landets fortsatta öde hängde på en skör tråd. Lägger man därtill resultatet av freden i Nystad 1721 blir den historiska ryska syndabördan ännu större. Många andra fredsslut med Danmark, Polen och Preussen är bortglömda; de påverkade inte rikets territoriella integritet i stort. Och för Danmarks del innebar ju frederna i Brömsebro 1645, Roskilde 1658 och Kiel 1814 en successiv territoriell reduktion till förmån för Sverige.

Detta är historia, men med ett politiskt innehåll. Den nedärvda synen på Ryssland begränsar sedan länge svenska regenters och regeringars rörelsefrihet i relation till Moskva. Den svenska opinionen reagerar snabbt på ryska politiska förändringar. En svensk regering som vill ta något initiativ när det gäller relationerna med Moskva, måste räkna med allmänhetens misstänksamhet. De politiska kostnaderna kan bli besvärande och vinsterna sällan noterbara. Resultatet har oftast blivit att relationerna hålls på en ganska formell nivå. Perioder av töväder har förekommit, men dessa har sedan Karl XIV Johans tid varit korta. Det kan med tanke på grannskapet sägas vara otillfredsställande, men är likafullt en politisk realitet.

Att den svenska misstron mot Ryssland har mycket gammal hävd framgår med all önskvärd tydlighet av finske (och biträdande svenske) riksarkivarien Kari Tarkiainens förnämliga bok Moskoviten som kom ut förra året i Finland. Den bygger på livslång forskning och var också ämnet för hans doktorsavhandling i Uppsala för nära ett halvsekel sedan.

Man glömmer framför allt att det ryska riket är den enda av våra historiska fiender som åsamkat Sverige stor och varaktig skada.

Tarkiainen tar sitt avstamp i året 1478 när storfursten i Moskva tog över styret i Novgorod i västra Ryssland, den stadsstat som svenskarna under korståg och handelsfärder under medeltiden haft mest kontakt med. Några år senare bröt Moskva definitivt banden med mongolfurstarna. Det skulle under lång tid framöver, ja fram till 1809, bli täta och oftast konfliktladdade kontakter mellan Sverige och Ryssland. Tidigt insåg man på svensk sida att man behövde särskilda kunskaper om styrelseskick, ekonomi, seder och bruk i det väldiga landet, där mycket få kunde tala något främmande språk. I de svenska gränsfästena Viborg, Reval och Narva förekom tidvis en ganska systematisk utbildning av tolkar, inte alltid svenskar utan ibland också representanter för andra länder som kunde använda sig av tyska, då ett slags lingua franca i Europa. Tolkar anställdes redan under 1500-talet av statsledningen. Dessa reste med de ambassader som enligt sed utsändes till Moskva främst vid skiften på tronen. Tolkar och andra resenärer skrev mer eller mindre utförliga rapporter om vad de upplevt. Några av dessa fick en vidare spridning. Tarkiainen redovisar exempel på denna europeiska genre. Efterfrågan på kunskap om Ryssland var betydande i hela Europa. Vårt Riksarkiv innehåller en i många hänseenden rätt unik skatt av dokumentation om Ryssland, inklusive brevväxling mellan suveränerna.

I praktiskt taget alla de skrifter som cirkulerade under 1500- och 1600-talet noterar man i mötet med det mycket annorlunda landet ryssarnas primitiva och barbariska seder, opålitlighet, lättja och supande. Men svenska rapporter tycks generellt innehålla ett bryskare tonläge, vilket både speglar flitigare kontakter än många andra länder vid samma tid hade och samtidigt de många konflikterna mellan Sverige och Ryssland. Endast Polen-Litauen kan således jämföras med Sverige.

En intressant slutsats av Tarkiainens volym är att den debatt om hur man skall hantera Ryssland, som kontinuerligt förs, också har gamla anor. Redan Erik XIV och hans bror Johan (sedermera Johan III) som var storfurste av Finland och tidvis residerade på Åbo slott hade olika meningar i denna för riket avgörande fråga. Johan och hans anhängare bland stormännen förordade en stram linje mot Moskva som också påverkades av hans (först gift med polska Katerina Jagellonica) och sonen Sigismunds (vald kung i Polen 1587–1632) polska engagemang och intresse för Livland. Många av Finlands stormän ansåg också att ett större strategiskt djup skulle öka den östra rikshalvans säkerhet. Erik däremot tänkte också på rikets säkerhet i stort och ville ha en fungerande relation till Ivan (IV) den förskräcklige och hans rike, inte minst som hans försök till en engelsk allians (frieriet till Elisabeth I) och alliansplaner med olika protestantiska nordtyska furstar misslyckats. Debatten, som säkert hade ett inslag av brödrarivalitet, upprepades sedermera mellan Johans son Sigismund, som alltså samtidigt var kung i Polen, och hans farbror hertig Karl (sedermera Karl IX).

Denna debatt förs i Sverige och Finland efter fortsättningskrigets slut 1944 delvis med omvända förtecken. Svenska regeringar har generellt på senare tid varit mer misstänksamma mot Ryssland, medan den så kallade Paasikivi-Kekkonenlinjen i stora drag varit den finska huvudlinjen som i dag också fullföljs av presidenten Sauli Niinistö. Denne betonar vikten av en dialog med Moskva och har regelbundna möten med sin ryske kollega. Ett besök av Putin i Sverige förefaller otänkbart.

Efter den långvariga krigsperioden 1700–1721 var fredsönskan i landet manifest och intresset för utrikespolitiska äventyr minimalt.

Tarkiainen menar att relationerna mellan Sverige och Ryssland efter freden i Stolbova 1617 och fram till slaget vid Narva 1700 kan karaktäriseras som ganska fredliga och avspända. Stolbovafreden, som ju reflekterade den ”Stora oredan” i Ryssland, innebar det svenska rikets territoriella zenit och var därför, menar han, en föregångare till 1812 års politik, denna gång med omvända förtecken. Visserligen fördes ett snart till gränsstrider förvandlat krig i mitten på seklet (1655–1657), men som en följd av det svenska rikets strategiska dominans i Östersjöområdet, befäst också med den westfaliska freden 1648, kunde man i Stockholm betrakta utvecklingen i ett ganska försvagat Ryssland med viss ro, vilket avspeglas i 1600-talets mindre kritiska Rysslandsrapporter. Det skulle snart bli annorlunda.

Freden i Nystad 1721 som 1713–1720 föregåtts av en rysk ockupation av stora delar av Finland, ”Den stora ofreden” (”Den lilla ofreden” kom i samband med den misslyckade attacken på Ryssland 1741–1743, hattarnas krig) och ryska strandhugg också på den västliga rikshalvans kuster. Sverige var slaget i spillror politiskt och finansiellt. Vad som hindrade den totala kollapsen var inte minst att armén – i motsats till vad som var fallet 1809 – var någorlunda intakt och trots Poltava fortfarande åtnjöt rester av respekt i omvärlden.

Tarkiainen för i sin diskussion om Nystadsfreden ett resonemang om paragraf 7 i fredstraktaten, vari Ryssland åtog sig att garantera den nya svenska grundlagen. Detta gav, enligt Tarkiainen, formellt tsaren en vetorätt mot framtida grundlagsförändring och därmed ett avgörande inflytande över Sveriges inrikespolitik. Peter I ville hålla optionen öppen för Karl XII:s systerson Karl Fredrik, som vistades i St Petersburg, att bli svensk tronföljare till det barnlösa paret Ulrika Eleonora (Karl XII:s andra syster) och Fredrik I (av Hessen).

En viss debatt om paragrafens innebörd tycks ha förts bland svenska och finska historiker. Man kan diskutera om ordalydelsen skall tolkas som författaren gör. Bokstavligen säger texten att tsaren inte skall lägga sig i ”Sveriges rikes domestique ärenden” eller bistå någon som har sådana ambitioner. Detta var dock sannolikt sekundärt. Det ryska inflytandet i Stockholm under mössorna och 1720-talets defensivallians med Moskva kan knappast bestridas. Men detta var ju ett resultat av den geopolitiska förändring som skett i de nordliga områdena. Sverige hade förlorat sin strategiska dominans, vilket kodifierats i Nystadsfreden. Efter den långvariga krigsperioden 1700–1721 var fredsönskan i landet manifest och intresset för utrikespolitiska äventyr minimalt. I detta läge var den nya politiken beroende av geopolitiska realiteter och för den förlorande parten var det viktigt att, i alla fall tills vidare, hålla sig väl med särskilt Ryssland.

Först Gustaf III:s uppstigande på tronen 1771 skulle förändra läget. Då hade riket hämtat sig någorlunda och fått en regent som hade ambitiösa både utrikespolitiska och inrikespolitiska mål, vilket redovisas bland annat i Erik Lönnroths Den stora rollen (1986). Men kungen drog alltför stora växlar på de nya förhållandena och gick 1788 till angrepp mot Ryssland. I och med att detta krig 1790 slutade med territoriellt status quo, medverkade det säkerligen till att sonen Gustaf IV Adolf skulle komma att leda landet i nästa katastrof – den största i landets historia – i stället för att inför den fransk-ryska Tilsitalliansen 1807 söka någon form av kompromiss med den för de flesta uppenbara övermakten. Den trots allt lyckosamma freden i Värälä 1790 bidrog till att dölja den strategiska förändring i vår del av världen som skulle bli så uppenbar för alla tjugo år senare och som borde ha varit uppenbar redan efter Nystadsfreden. Men då slutade det längsta skedet i ett halvt årtusendes mellanhavanden med vår östra stormaktsgranne. Detta ligger dock utanför ramen för Tarkiainens mycket läsvärda bok.

Förhållandet till Ryssland har under de senaste 500 åren varit (Hitlertiden är egentligen det enda undantaget) och förblir vår viktigaste utrikespolitiska fråga. Därför ger läsningen av Kari Tarkiainens eleganta bok en fond till dagens värld. Mycket förändras, men det geopolitiska problem som det innebär att vara granne till en stormakt med auktoritära och expansiva regimer består.

Publicerad i Respons 2018-6