Den svunna sophögens svårtydda visdomar

Fragglarna var ett barnprogram med färg och schvung och musik som började sändas på Sveriges Television i mitten av 1980-talet. Serien, skapad av Jim Henson, som även låg bakom klassikern The Muppet Show, skildrade en samling märkliga små varelser av olika arter som levde i ett stort grottsystem med endast sporadisk kontakt med människor. De äventyrliga fragglarna var huvudpersoner, men grottsystemet befolkades även av de läskiga gorgerna och de strävsamma doozrarna, och så fanns det även en allvetande sophög vid namn Matilda, som gav dunkla råd till fragglarna när de vände sig dit för visdom. 

Och det är sannerligen så att inget är så upplysande som en sophög. En kökkenmödding avslöjar vad forntidens människor använde för råvaror, och skärvberget Monte Testaccio i Rom, skapat genom deponering av krossade lerkärl under antiken, vittnar om tusenåriga handelsförbindelser och långväga transporter. Den mest informativa sophögen är dock den som grävts ut utanför den forntida metropolen Oxyrhynchos i Egypten. Där har närapå en halv miljon papyrer grävts fram, bevarade av det speciella klimatet, och det är både litterära texter och rena brukstexter. De är framför allt skrivna på grekiska men även på flera varianter av egyptiska, samt latin och arabiska. Fynden sträcker sig från ca 100 f.Kr till 700 e.Kr. − äldre papyrer har förstörts av grundvattnet. Dessa fragment, ibland försvarliga bitar, andra gånger stora som frimärken eller cornflakes eller lillfingernaglar, har tolkats och publicerats sedan slutet av 1800-talet. 

Genom åren har ungefär 5000 papyrer hunnits med. Dessa har inte bara givit ovärderliga insikter i antikens vardagsliv, de har också tillfört åtskilligt till kunskaperna om fornkyrkan, bland annat genom fyndet av den första nedtecknade psalmen med musik. Därtill har skräpet visat sig rymma nya texter av både kända och okända antika författare.

Sophögen utanför Oxyrhynchos grävdes ut från och med slutet av 1800-talet av de brittiska arkeologerna Bernard Pyne Grenfell och Arthur Surridge Hunt, med syftet att hitta just papyrer. Klimatet var särskilt lämpat för deras bevarande, och tidigare fynd i Fayyum inspirerade. De hittade denna skatt 1897 och utgrävningarna fortsatte ända fram till 1907. Oxyrhynchos var en centralort i det forntida Egypten, med sin främsta blomstring under antiken. Det låg först under grekiskt styre och sedan romerskt, och var en huvudstation på en av handelsvägarna från Nildalen till öknens oaser. Efter kristendomens genombrott blev Oxyrhynchos en centralort för den egyptiska kyrkligheten. På 400-talet var den säte för åtskilliga kyrkor och kloster. Dess betydelse kvarstod även efter det arabiska övertagandet av området på 600-talet, då islam efterhand blev den rådande religionen. Staden fanns kvar i ytterligare några hundra år, men övergavs sedan och blev till ett stenbrott. Dess papyrer överlevde dock.

Sophögen i Oxyrhynchos − Grekiska papyrustexter (2025), utgiven på Ellerströms förlag, är en vacker volym, initierad av regissören och konstnären Karl Dunér. Han har inte bara skapat boken, utan även omvandlat fragmenten till en fantastisk teaterföreställning, som kunde ses på Orionteatern i september 2025. Dunér fick upp ögonen för sophögen i samband med sin uppsättning av Aischylos klassiska tragedi Den fjättrade Prometheus, när han letade efter fragment av dess systerpjäser − ett av de längsta bevarade styckena återfinns just i sophögen. Dessa traderade brottstycken ingick sedan i den föreställning som hade urpremiär på Dramatens scen Elverket 2015. Senare har Dunér dessutom arbetat med Aischylos Myrmidonerna, som också bevarats fragmentariskt i den aktuella sophögen (de delar vi har kvar berättar om hur Akilles surar, och det är inte omöjligt att surandet utgör hela pjäsen, det är ju vad hjälten i fråga brukar göra. Dunér lämnar alltså inte de litterära texterna med Sophögen, de är rikligt representerade i boken, men här införlivar han även brukstexter skickligt i sitt arbete.

Boken inleds med Dunérs programförklaring, hur han tänker sig att översättarna kört ner nävarna i högen och sedan översatt det de dragit upp, och att urvalet sålunda är icke-representativt för vad sophögen egentligen består av. Men myllret av, och närheten till, antiken och dess skribenter har bevarats. Dunér förklarar vidare hur han inte räds det fragmentariska, vilket vi kommer återkomma till. 

Ingela Nilsson, professor i grekiska vid Uppsala universitet, står för den inledande essän där hon bygger vidare på det fragmentariska och resonerar kring teman som texthantering och utgrävning. Därpå följer över 400 sidor av fragment i översättning, med bilder på utvalda papyrer, och förklarande kommentarer till dessa bevarade texter. Fragmenten har tolkats och kommenterats av Jan Stolpe, den produktive och legendariske Platon-översättaren, och Lars-Håkan Svensson, som har en omfattande översättargärning från grekiskan på sitt CV. Ny på parnassen är Daniel Samuelsson, som framför allt ansvarat för de icke-litterära papyrerna. Sammantaget är det en försvarlig gärning, och mångfalden är underbart förbluffande. Att släppa lös så välrenommerade översättare på fragment och brukstexter är ett mycket lyckat grepp. Boken avslutas med tre kortare texter: om papyrus som material av Denis M. Searby, professor i grekiska vid Stockholms universitet; om papyrologins framväxt som disciplin av Alexander Andrée, gästprofessor i latin vid Stockholms universitet; samt om den egyptiska kristendomen av Paul Linjamaa, docent i religionshistoria vid Lunds universitet.

I Sophögen har man undvikit att ta med de många fragment av texter som nått oss genom andra vägar, såsom Bibeln, Platon, Homeros, eller genom redan kända pjäser och tal. I stället får de häpnadsväckande fynden lysa, uppblandade med de många icke-litterära och i ordets sanna bemärkelse rätt prosaiska texter som grävts fram. Förutom ovan nämnda Aischylos-pjäs, hittar man även brottstycken ur i övrigt förlorade pjäser som Sofokles Tereus och komedier av Menandros, som tydligen är en av de författare vars corpus utökats mest av papyrusfynden. Man bör ha i åtanke att kanoniska författare som tragöderna och Platon skrev hundratals år innan deras fragment hamnade på sophögen. Texterna hade då använts exempelvis i skolövningar eller, mest hisnande av allt, som skådespelarmanus med egenhändiga scenanvisningar klottrade bredvid de odödliga orden. Den största teatern i det romerska Nordafrika fanns i just Oxyrhynchos, vilket säkert är en bidragande orsak till det fylliga materialet. 

Texterna som grävts ut i Oxyrhynchos har medvetet slängts. Ett flertal papyrer var säkerligen trasiga innan de grävdes ut, övriga har gnagts sönder av tidens tand. Till saken hör att papyrus var ett dyrt material och som därför återanvändes, ibland upprepade gånger. Man tvättade bort gamla texter och skrev nytt, vilket gav upphov till så kallade palimpsester. Rullar kunde skäras sönder så att man kunde författa brev och andra dokument på bitarna. Därför kan höglitterära texter ibland skönjas på baksidan av kvitton och kontrakt. Redan innan sophögens skatter såg dagens ljus mötte man ofta antika texter i spillror. En diktare som mer än andra bevarats i form av fragment är Sapfo, vilket har bidragit till en särskild fragmentestetik, såväl inom filologin som hos den allmänna läsekretsen. Denna omhuldar det sönderstyckade och viljan att pussla ihop, romantiserar det ofullständiga och legitimerar korrigerandet och tillrättaläggandet. Den filologiska praktiken att komplettera och förbättra bristfälliga texter bär drag av appropriering, för att parafrasera Nilssons utmärkta förord. Samtidigt har denna praktik inneburit att dikterna bevarats, förmedlats och ständigt gjorts till föremål för nya läsningar.

Sammantaget är det en försvarlig gärning, och mångfalden är underbart förbluffande.

I sitt förord skriver Dunér om sin egen vurm för det fragmentariska, det lilla brottstycket och de enstaka ord som traderats. Han talar varmt om den gängse numreringen av Oxyrhynchos-papyrerna, och i kontrast till Nilsson ser han med konstnärens blick på de hakparenteser och punkter som anger det försvunna och korrupta. I boken har översatta fragment numrerats i enlighet med den ordning i vilken de framläggs (utöver den vedertagna Oxyrhynchos-numreringen). Sophögens register bibehåller en filologisk chimär med artisteri genom att hänvisa till dessa nummer. Akademisk akribi blir här både konst och redovisning. Även om boken till stor del har ett konstnärligt syfte, är dock kringverket vetenskapligt gediget, men framför allt tankeväckande. Det får en textarbetare att fundera på det filologiska hantverket, den fragmentariska läsningen och det slumpmässiga urvalet av vad som överlevt till våra dagar. Tanken går åter till fragglarnas värld, där de oförtröttliga doozarna ständigt får stå ut med att fragglarna äter upp deras konstfulla byggnadsställningar. Likt doozarna blir filologerna aldrig klara med sin uppgift. I själva verket utgör tidens ständiga förstörelse själva grunden för deras verksamhet − att reparera lakuner och bygga från intet.

I Sophögen ligger tonvikten på det litterära. Merparten av de papyrer som bevarats i, och publicerats från sophögen är dock av icke-litterär karaktär, vilket ger tillfälle till att möta antiken på ett sätt man sällan gör. Genom listor, korrespondens och kontrakt får man exempelvis bekanta sig med en förtvivlad mor som inte längre kan sörja för sitt barn och sålunda lämnar bort det, slavar som fått stryk, en far som ombesörjer sin dotters skilsmässa, svårigheten i att leverera tusentals narcisser och rosor, skolpojkar som inte skriver hem regelbundet och hantverkare som ska ha betalt, och inte minst en lyrisk hyllning till fikon. Dessa exempel interfolieras med litterära fragment, skolövningar i retorik och kasserade utkast till juridiska skrivelser. Graden av läskunnighet under antiken är omtvistad, uppskattningarna varierar, men det har sagts att mellan en tiondel och en tredjedel av befolkningen i kejsartidens romarrike, i vilket Egypten ingick, hade grundläggande färdigheter. Majoriteten hade dock tillgång till läskunniga. Även arbetare och soldater utnyttjade skrivare genom vars alster man kan följa hur staden växer, hur styrelseskick ändras, religioner kommer och går, och hur kristendomen vinner insteg. 

Den första publicerade papyrusen från Oxyrhynchos var ett kristet fragment (publicerat i serien The Oxyrhynchus Papyri som alltjämt löper, volym 87 utkom den 31 augusti 2023 med den stiliga beteckningen P. Oxy. 1) som senare kom att identifieras som den äldsta handskriften av det apokryfiska Thomasevangeliet, en samling av yttranden tillskrivna Jesus – Logia Iesu. 

Intresset för det tidigkristna och dess prestige, tillsammans med den sedvanliga högaktningen av antiken, var en viktig drivkraft bakom sökandet efter papyrer i Egypten (den första papyren som inte var uttalat kristen som publicerades var ett fragment som tillskrevs Sapfo, P. Oxy.). Sophögen ger en nyanserad bild av kristendomens spretiga framväxt med flera fragment från apokryfiska texter som Maria Magdalenas evangelium och Thomasevangeliet ovan. Vi får även inblickar i en vardaglig antik kristendom där man åberopar Gud i brev och använder siffran 99 som kod för amen under Diocletianus förföljelser. (De grekiska bokstäverna kan även användas som siffror, och de fyra bokstäverna i amen ger just summan 99.) Fragmenten är ordnade kronologiskt, så man börjar i sophögens djup cirka 100 f.Kr, och tar sig ända fram till ett brev om skatteindrivning från ca 710.

Akademisk akribi blir här både konst och redovisning. Även om boken till stor del har ett konstnärligt syfte, är dock kringverket vetenskapligt gediget, men framför allt tankeväckande.

Genom att ställa själva sophögen i centrum i stället för att publicera en systematisk utgivning av papyrer lyckas man fånga det myller och gytter som antiken ändå är, dessa strata av språk, religioner, makthavare och människor som geggas ihop och smälter samman, men ur vilka man kan utvinna ögonblick av liv och en plötslig direktkontakt med en svunnen och mycket främmande tid. Sophögen kan läsas som facklitteratur, med djupdykningar i ämneshistoria, filologisk praxis och kristendomshistoria, och viktiga originaldokument i utmärkta översättningar med gedigen kommentar, men den kan även läsas som ett konstverk; en glittrande mångfacetterad mosaik, eller som ett fraggelberg, där olika varelser, väsen och tidsåldrar blandas, och emellanåt brister ut i sång och dans. Eller så kan man vända sig till den som den allvetande sophögen Matilda som inom sig rymmer en samlad om än emellanåt kryptiskt förmedlad visdom. Det är sällan en fackbok kan läsas på så olika vis.