Det behövs ett större ”vi”

All identitet formas i samspel med andra människor, som vi uppfattar som antingen en del av ”oss” eller också som ”främmande”. Den ofta förekommande uppmaningen att inte skilja på ”vi” och ”dom” är därför en meningslös floskel. Den blir direkt skrattretande när folk säger att vi inte skall göra som ”dom” gör, nämligen att skilja på vi och dom. Det är fullständigt naturligt att göra uppdelningar mellan olika människor och det är i sig alls inget nedsättande eller omoraliskt. Man kan jämföra det med kärlek. Om jag säger till min hustru att jag älskar henne därför att jag älskar alla människor i hela världen, skulle hon förmodligen inte tycka att det var mycket till kärleksförklaring. Om jag säger till mina barn att jag älskar dem därför att jag älskar all världens barn, skulle jag sannolikt betraktas som en kärlekslös far. Det är därför Jean-Jacques Rousseau hävdar att den som påstår sig älska all världens människor egentligen bara är ute efter en ursäkt för att hata sina närmaste. En förälder älskar sina barn och en människa i ett förhållande älskar sin partner. Den kärleken innebär självklart inte att man hatar alla andra människor.

På samma sätt är indelandet i vi och dom inte detsamma som ett hat eller förakt mot dom. En gemensam identitet, ett skapande av ett ”vi”, verkar som ett sammanhållande kitt mellan människor. Den amerikanske statsvetaren Robert D. Putnam, som skrivit mycket om social tillit, gör en lista på sammanhållande gemenskaper som exempelvis kafferep och församlingsliv, men nämner i samma andetag Ku Klux Klan. Och fortsätter: ”Som det sista exemplet visar kan socialt kapital användas för moraliskt frånstötande syften lika väl som för beundransvärda, precis som biokemisk utbildning kan användas för att framställa kemiska vapen eller livräddande mediciner. Social tillit är ett kraftfullt redskap, som våra exempel visar, men om det används för goda eller dåliga syften är en annan historia.”

I Niklas Orrenius numera nästan legendariska DN-artikel ”Den leende nationalismen” hävdar Björn Söder (SD) att man inte kan vara jude, same eller kurd och svensk på samma gång. Han har betonat att det handlar om nationstillhörighet, inte medborgarskap och att han med nationstillhörighet menar en identifiering med den svenska nationen. Han har också tydligt förklarat att han inte ser några problem med att svenska medborgare kan känna sig som delar av andra nationer, inte heller att de assimileras in i den svenska nationen. Det finns de som blir förskräckta av Söders användande av ordet nation i denna betydelse, men eftersom jag läst så många böcker om nationalism – allt från panegyriska hyllningar av nationalismen till sådana som automatiskt jämställer nationalism med rasism och fascism – höjer jag knappt på ögonbrynen åt det. Däremot anser jag att Söders resonemang bygger på ett tankefel. Uppenbart ser han identiteten som ett kärl av ett visst mått. Vi kan tänka oss ett vanligt litermått. Det är fyllt av svenskhet och enligt Arkimedes princip rinner den ut om man tillför lika mycket kurdiskhet. Fyller man på femtio procent kurdiskhet finns bara femtio procent svenskhet kvar.

Men så ser verkligheten inte ut. Liknelsen leder våra tankar fel. Identiteten är något som växer tillsammans med människan och alltså något som man kan ha mycket eller litet av. Och den som tillhör en minoritet, som i fallet med Björn Söder-intervjun är exempelvis jude eller kurd bosatt i Sverige, kan alltså ha både svensk och judisk eller kurdisk identitet. Det är inte konstigare än att en svensk kan betrakta sig som både svensk och västgöte, svensk och norrköpingsbo, svensk och frimärkssamlare, svensk och musiker, svensk och bilmekaniker eller rätt och slätt ”hederlig svensk skattebetalare”. Alla har vi en mängd olika identiteter beroende på i vilket sammanhang vi befinner oss. Om man vill använda Söders uttryck ”nation” för att beskriva denna identitet är flerfaldigt nationsmedlemskap inte svårare än flerfaldigt medborgarskap.

Just på grund av att jag helt delar Mahmoods uppfattning att vi alla har samma starka eller svaga koppling till dem som levde i Sverige för längesen, oavsett vår genetiska bakgrund, vill jag argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten.

Qaisar Mahmood, författare till boken Jakten på svenskheten (2012), avdelningschef på Riksantikvarieämbetet och lidelsefull förespråkare för svenskt kulturarv, använder i stället en lök som metafor för vår identitet. Löken har ju lager på lager. Det finns stora lökar och det finns små. En del av oss har mycket identitet, andra har mindre. Och de olika lagren kan vara präglade av olika tider i våra liv, beroende på vår bakgrund, vår historia och vår geografiska plats. I en intervju för Respons 2/2015 säger Mahmood att svenska muséer, för att bättre spegla den mångfald som finns i dagens Sverige, bör akta sig för att använda orden ”oss” och ”vi” och i stället påpeka att det handlar om äldre tiders människor. Mahmood, född i Pakistan, menar att på så vis kan man inkludera även dem som inte har rötter i Sverige:

”Jag tror att det är genom sådana små, små ord som man skapar en berättelse som är genetisk. Det är för mig tecken på att man inte tänkt igenom mångfaldsaspekten. De borde egentligen berätta en berättelse som innefattar alla som bor här i dag. Genom enkla medel skulle man kunna göra det möjligt för mig att – om jag vill – läsa in mig själv, för jag blir inte utesluten. Jag har ju lika stor eller svag koppling till de som bodde här för 1500 år sedan som du har.”

Just på grund av att jag helt delar Mahmoods uppfattning att vi alla har samma starka eller svaga koppling till dem som levde i Sverige för längesen, oavsett vår genetiska bakgrund, vill jag argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten. I stället för att prata om hur fel det är att tala om ”vi” och ”dom” menar jag att lösningen ligger i att vi tänker oss ett större ”vi”. ”Vi” bör omfatta alla människor som bor i Sverige. ”Vi” är de som vi delar nutid och kanske framtid med, oavsett hur långt tillbaka i tiden vi utgjort ett ”vi”. Vem har sagt att genetiken är avgörande för ens anknytning till Sverige?

Ärligt talat, hur många av oss vet ens under vilken kyrkohäll våra förfäder vilar, mer än ett par generationer tillbaka? Och i en globaliserad tid och värld, kan vi vara säkra på att våra barn en gång kommer att bo i Sverige? Själv har jag barn som bor i tre olika världsdelar och de flesta av mina barnbarn har aldrig varit i Sverige. Men inte minskar min kärlek till min svenska hembygd för den sakens skull. Kärleken till hembygden är något som vi kan odla här och nu, alldeles oavsett under vilken häll fädren vilar och likaså oavsett var våra barn en gång får bo. Och för oss i vår hembygd här och nu kan vi därför tillämpa Olof Palmes ord: ”Det får inte finnas vi och de, det finns bara vi!” Detta sagt med reservationen att det alltid kommer att finnas vi och dom. Men vårt vi kan göras större och mer inkluderande. Att Palme inte syftade på invandrare, utan talade om vår inställning till utslagna, saknar också betydelse för ordens giltighet.

I det gamla bondesamhället var ”vi” folket i den egna byn, den egna socknen, det egna häradet. Detaljer vi i vår tid knappast skulle tillmäta någon som helst betydelse blev identitetsskapande. På 1800-talet kom en man från Laske härad i Västergötland att bosätta sig i södra delen av Kullings härad. Den som är bekant med dialekten i de trakterna, kring Alingsås, vet att ordet ”hon” där uttalas ”hu”, men uppe i Laske uttalar man ordet ”ho”. Så Karl kallades ”Kalle Ho” resten av sitt liv. Öknamnet handlar ju om ”vi” och ”dom”, även om säkert Kalle Ho med tiden kom att räknas till ”vi” i förhållande till folk bosatta i andra trakter. Att vi i dag kan tala om ett ”vi” och mena alla svenskar eller också alla européer beror på en lång vandring.

Publicerad i Respons 2015-6