Det blodiga inbördeskriget i Sveriges närhet

Inbördeskrig är nästan alltid grymma, ofta nollsummespel, där endast seger räknas. Det spanska 1936–1939 är förstås det mest kända från förra seklet. Men hur många, utom de kanske 700 000 svenskar som räknar finskt ursprung, känner egentligen till att det alldeles intill oss under tre månader i början av 1918 pågick ett inbördeskrig som skördade närmare 40 000 döda i strider, arkebuseringar och omkomna av svält och sjukdomar i fånglägren? I Sverige har vi inte haft något sådant krig sedan unionstidens slut, varför påminnelsen om vårt östra grannland kan förvåna många.

Finland har under 2017 firat sitt 100-årsjubileum som självständig stat och i Sverige fått en omfattande och mycket positiv publicitet av ett slag som det knappast beståtts det sedan vinterkriget 1939–1940. I detta medieflöde om Finland har man av naturliga skäl inte uppehållit sig vid att landets existens som oberoende nordisk stat mycket väl hade kunnat bli kort.

Det är för att skingra denna svenska okunskap om ett mörkt kapitel i Finlands historia som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg, författare till åtskilliga böcker om andra världskriget, har gett ut en drygt 500 sidor lång bok i ämnet. Dess syfte anges i förordet vara att skildra krigets orsaker, förlopp och konsekvenser, men också rikssvenskars och svenska institutioners roll i detta krig. De genomför väl sin förelagda uppgift att skildra inbördeskriget som de – litet märkligt utan att ange vilket krig som är värre (rimligen fortsättningskriget 1941–1944) – karaktäriserar som det näst blodigaste i Nordens historia. Boken är lärorik och trots sitt omfång lättläst. Faktafelen är få. Hur bristande kunskaper i finska påverkat resultatet av deras arbete är svårt att veta. I Finland har ju under inte minst senare år förts en debatt om det som länge var svårt att ta upp. Några böcker, främst Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors finns på svenska. Ett slags vitbok utgavs för några år sedan av statsministerns kansli.

Inbördeskrigets förlopp behöver knappast tas upp i detta sammanhang. I det följande skall jag koncentrera mig på tre problem: hur kom det sig att det blev inbördeskrig i Finland, men inte i Sverige som åren 1917–1918 också genomgick svåra prövningar? Vilken roll spelade Ryssland, Tyskland och Sverige, som hade särskilda skäl att noga bevaka utvecklingen? Hur gestaltade försoningsprocessen sig efter kriget? Författarna ägnar den förstnämnda frågan mycket utrymme, den andra likaså, främst av naturliga skäl med fokus på Sverige, medan problemet med den nationella försoningen endast berörs helt kort. Med tanke på bokens längd är detta dock ganska förståeligt.

Finland hade redan 1906 uppnått allmän rösträtt för män och kvinnor. I valet 1916 fick socialdemokraterna majoritet och Europa sin förste socialistiske statsminister i Oskari Tokoi. Efter den ryska februarirevolutionen förklarade lantdagen (riksdagen) i juli 1917 att den övertagit den högsta makten (utom över utrikespolitik och försvar), eftersom tsaren abdikerat. Detta skrämde de borgerliga som därför stödde den ryske regeringschefen Kerenskijs beslut i oktober att upplösa lantdagen. Nyvalet gav en knapp borgerlig majoritet. Många inom socialdemokratin upplevde detta som att de orättmätigt berövats makten. När bolsjevikerna kort därefter grep makten i Petersburg utlyste den finländska landsorganisationen en knapp veckas generalstrejk, under vilken över 20 människor fick sätta livet till.

Redan efter februarirevolutionen 1917 försämrades livsmedelsförsörjningen i Finland drastiskt. Man hade tidigare importerat spannmål från Ryssland och Ukraina. Samtidigt försämrades också ordningsläget: den finska polisen var svag och stod efter den ryska revolutionen utan ledning. Både bönder, borgerliga kretsar och lokala arbetarorganisationer i olika delar av landet upprättade delvis beväpnade garden, som ibland råkade i strid med varandra.

I det finska socialdemokratiska partiet dominerade ännu revisionisterna. Men efter generalstrejken i november 1917 genomdrev de radikala, som tagit avgörande intryck av händelserna i Petersburg och generalstrejken, en utökning av partistyrelsen med radikaler som ville följa Rysslands exempel. En del av dem inom partiet som motsatte sig tanken på ett maktövertagande med våld kom av lojalitet ändå att ansluta sig till upproret. Andra, som till exempel den sedermera välkände partiledaren Väinö Tanner, drog sig ur leken.

Livsmedelssituationen i Sverige var vid samma tid också allvarlig. Regeringen Hammarskjöld hade kommit i konflikt med västmakterna genom att vägra att lova att inte återexportera (till Tyskland) nödvändiga livsmedel som importerats; detta var inte förenligt med statsministerns uppfattning om neutralitet. I Sverige var dessutom den segslitna rösträttsfrågan olöst, vilket ledde till frekventa demonstrationer och två regeringsskiften under 1917. Men sedan en liberal-socialdemokratisk koalition under Nils Edén tillträtt i oktober 1917 lugnade situationen ner sig, även om livsmedelsläget förblev allvarligt och rösträttsfrågan inte löstes förrän i december 1918. 

Socialdemokraterna förblev under dessa år under kontroll av den revisionistiska trion Hjalmar Branting, Fredrik Thorsson (finansminister i Edéns regering) och partisekreteraren Gustav Möller. De radikala lämnade 1917 och bildade ett eget parti som, i likhet med de finska socialdemokraterna, anslöt sig till den radikala så kallade Zimmerwaldinternationalen.

Även om storfurstendömet Finland under 1800-talet utvecklat sina statliga institutioner, var ju Sverige en sedan länge mer etablerad stat, med kung, regering, polismakt och en ganska stor armé. Förutsättningarna för ett riktigt inbördeskrig var mycket annorlunda än på andra sidan Östersjön. Även om det mycket väl, som bland annat Per T Ohlsson skildrat i 1918 (se recension i Respons 1/2018), hade kunnat bli oroligheter och dödade demonstranter är det ändå svårt att föreställa sig att ett inbördeskrig skulle ha kunnat bryta ut i vårt land ens under de förhållanden som rådde 1917–1918. 

Man tillät också att cirka 700 svenska officerare och frivilliga anslöt sig till regeringsstyrkorna, varav 100 stupade.

För regeringen Edén skulle det finska inbördeskriget bli ytterligare ett stort problem. Den lagliga finska regeringen Svinhufvud, som sedan de röda tagit makten i Helsingfors och södra Finland tog säte i Vasa, vände sig snart till Stockholm för att, om inte ett direkt militärt stöd kunde erhållas, köpa vapen. Detta var omöjligt för socialdemokraterna. Skulle den svenska regeringen tillhandahålla vapen för att skjuta på arbetare i grannlandet kunde detta leda till oroligheter och sabotage mot vapentransporterna. Det fanns på många håll inom socialdemokratin en klar sympati för partibröderna i Finland. Högern drev på om stöd till Finland och såg säkert en möjlighet att driva in en kil i regeringen Edén mellan dess båda partier. En organisation, Finlands vänner, bildades som på ett par veckor samlade in nästan lika mycket pengar som F-båtsinsamlingen 1914 gjorde på flera månader. 

Finlandspolitiken blev indirekt, vilket Berglund och Sennerteg inte berör, en del av spelet om rösträttsfrågan. Om högern fick till stånd ett omfattande stöd, inklusive vapenexport, kunde regeringen spricka. Då kunde man kanske uppskjuta rösträttsreformen. På motsvarande sätt hade regeringen skäl att hålla ihop, eftersom man annars kunde äventyra genomförande av den reform som så länge stått högst på dagordningen. 

Kompromissen blev därför att regeringen inte beviljade export av vapen ur statliga förråd, men samtidigt såg mellan fingrarna när det gällde privata finska uppköp av krigsmaterial. På så vis kom åtskilliga vapen ändå till Finland. Man tillät också att cirka 700 svenska officerare och frivilliga anslöt sig till regeringsstyrkorna, varav 100 stupade. Regeringen ville också försöka hindra att Finland tydligt gled in i den tyska maktsfären, men samtidigt att inte genom alltför synligt svenskt bistånd provocera Ryssland att ingripa. Den erbjöd sig därför att medla i kriget, vilket regeringen i Vasa avvisade; en sådan process skulle legitimera upprorsmännen. Socialdemokraterna sände också i månadsskiftet februari/mars 1918 en delegation till upprorsmännen i Helsingfors för att plädera för ett slut på striderna. Partisekreteraren Möller hävdade att det finska upproret skadade den europeiska socialdemokratin, som måste följa principen att nå makten med lagliga medel. Men de finska kamraterna sade nej.

Relationen mellan regeringarna Edén och Svinhufvud komplicerades också av Ålandsfrågan. Efter februarirevolutionen och de påföljande händelserna i Finland uppstod på öarna en stark rörelse för återförening med Sverige. Detta störde både den finska regeringen och den svenskspråkiga befolkningen på fastlandet som inte ville se sina skaror minska. Sedan inbördeskriget inletts sände den svenska regeringen i februari 1918 en militär kontingent till ögruppen för att upprätthålla ordningen när ryska trupper fortfarande fanns kvar. Båda sidor i inbördeskriget tolkade detta som en svensk ockupation och sände mindre styrkor till öarna. Men sedan också tyskarna kommit på plats drog sig den svenska truppen tillbaka. Ålandsfrågan skulle förbli ett tvisteämne i förbindelserna mellan våra länder ända till dess NF 1921 stadfäste Finlands suveränitet och Ålands ganska långtgående autonomi.

Den andra utländska makt, Tyskland, som hade skäl intressera sig för Finland, intervenerade direkt i kriget. Utan instruktion begärde den finske representanten i Berlin tysk hjälp. Den tyska militärledningen var inte nödbedd; den såg betydande strategiska fördelar med att etablera sig i Finland. Överbefälhavaren Mannerheim, som önskade besegra de röda utan direkt utländskt militärt stöd, ville avgå. Men de tyska trupperna, en division, ställdes under hans nominella befäl. Mannerheim satsade också hårt på att vinna ett avgörande slag innan de tyska trupperna kom i land. De vita gardena hade nu blivit republikens armé och dessutom förstärkts med tusentalet i Tyskland utbildade finska officerare, de så kallade jägarna. Detta ledde till den blodiga erövringen av Tammerfors – ofta benämnts som den största drabbningen i Norden, före slutstriderna i fortsättningskriget i juni/juli 1944 – industristaden som var de rödas starkaste fäste utanför Helsingfors. Sedan den stridsvana tyska Östersjödivisionen satts i land i början av april nådde den snart Helsingfors. De röda retirerade österut och i månadsskiftet april/maj lämnade de Viborg. Kriget var därmed slut.

Vid utbrottet av det röda upproret fanns cirka 40 000 ryska soldater kvar i Finland. Deras roll i upproret förblir oklar och Berglund och Sennerteg skingrar knappast denna oklarhet. Möjligen kan ryska källor bidra till bilden. Författarna uppger att 1000–1400 ryska soldater deltog som frivilliga på den röda sidan och namnger en rysk överste som central rådgivare åt de röda. Men det är ändå ett ganska litet antal. Klart är att de röda fick överta några ryska pansartåg och andra vapen. Man har antagit att ryssarna kanske främst ville hem, varför deras roll blev begränsad. Lenins regering, som nyårsafton 1917 som första stat (Sverige och flera andra skulle följa i januari 1918) erkänt Finlands självständighet, hoppades troligen att de röda skulle segra utan aktivt ryskt stöd, som ju också skulle kunna provocera utländsk intervention. Ryssarna måste dessutom befästa sitt eget maktinnehav. 

Tobias Berglund och Niklas Sennerteg behandlar således inte den långvariga försoningsprocess som följde på kriget. Denna avslutades egentligen först med vinterkriget och fortsättningskriget, där vita och röda och deras söner tillsammans slogs mot ryssen. Helt läkta är såren dock inte ännu. Författarna redovisar krigets hemska siffror. Nära 10 000 stupade, två tredjedelar av dem röda, 13 000 dog av svält och sjukdomar i de fångläger som omedelbart efter kriget hyste närmare 80 000 interner. Över 7.000 röda och närmare 1 500 vita avrättades under och efter kriget genom summariska rättegångar eller ”under flyktförsök”. Statsförbrytardomstolar dömde 68 000 till olika straff, inklusive 555 dödsdomar, varav 125 verkställdes. 

Allt kontrasterar egentligen, som författarna konstaterar, mot Finlands starka laglighetstradition som återspeglas i Runebergs dikt ”Landshövdingen”. Det ömsesidiga hatet var starkt. Tobias Berglund och Niklas Sennerteg är historiker och inte ute efter att fördela det moraliska ansvaret för alla grymheter som begicks under inbördeskriget och i de vitas fångläger. Men även om man ur rättslig synvinkel kanske inte entydigt kan slå fast att det som skedde var olagligt, menar de att båda sidor från just en moralisk utgångspunkt gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser. Enskilda rikssvenska frivilliga reagerade mot arkebuseringar och förhållandena i lägren, medan andra utan att töva tycks ha deltagit i avrättningar.

Försoningsprocessen efter detta blodiga inbördeskrig blev svår. Många tusen finländare – och några hundra svenskar – flyttade under 1920- och 1930-talet till den autonoma finsk-karelska sovjetrepubliken som länge leddes av upprorsmännens finansminister Edvard Gylling. Socialdemokraterna, som under hela mellankrigstiden var det dominerande partiet, hölls – med ett kort mellanspel 1926–1927 – utanför makten. Kring 1930 verkade dessutom den fascistanstrukna så kallade Lapporörelsen, som riktade sig mot vänstern i bred mening. Men 1932 satte Pehr Evind Svinhufvud, inbördeskrigets konservative statsminister och sedan 1931 president, stopp för Lappomännens våld och kupplaner. Och 1937 fick Finland sin rödmylleregering precis som skett i Danmark 1929 och i Sverige 1936 med koalitioner mellan socialdemokrater och bönder. Försoningens väg hade beträtts och cementerades således genom kampen för landets självständighet 1939–1944. Om denna hade förlorats hade Norden sett ganska annorlunda ut och gränsen mellan Sovjet och Väst gått vid Östersjön.

Det skulle ändå ta mycket lång tid innan vardagen blev helt normal. Främst till följd av krigen 1939–1944 kom Finland inte ifatt övriga nordiska länder förrän på 1980-talet, en mansålder efter detta i vårt land rätt okända inbördeskrig.

Samu Nyströms och Jörn Donners dokumentsamling ”Märklig är nu världens gång” utgör ett värdefullt komplement till Berglunds och Sennertegs bok genom att spegla vardagslivet i Helsingfors före, under och efter upproret fram till årsskiftet 1918–1919. De har använt dagboksförfattare från olika samhällslager och åldersgrupper, inklusive några ledande politiker, och brev till anhöriga från de vitas krigsfångeläger. I breven dominerar förstås längtan efter familjerna och matbristen. I dagboksanteckningarna är livsmedelssituationen, ransoneringskorten och köandet ett genomgående tema. Men där speglas även både de skrivandes ofta starka politiska preferenser, liksom försöken att upprätthålla något slags normalitet i vardagen. Några få skribenter tycks vilja hålla distans till kampen mellan de röda och vita. Läsarens intryck är att det politiska våldet under det röda styret i huvudstaden var nyckfullt, men ibland kunde skottsalvor höras. Maten tycks mest ha bestått av potatis, tunna soppor och som lyx bröd. Mjölet fick långt in på hösten 1918 blandas upp med cellulosapulver.

Det skulle ändå ta mycket lång tid innan vardagen blev helt normal. Främst till följd av krigen 1939–1944 kom Finland inte ifatt övriga nordiska länder förrän på 1980-talet, en mansålder efter detta i vårt land rätt okända inbördeskrig. I dag ser Finland mycket annorlunda ut än 1918. Då oroade sig många svenskar över utvecklingen i vårt östra grannland. Ironiskt nog är det i dag tvärtom, när en del av våra i grunden rätt konservativa grannar österut – vilket ofta speglas i medier – ser hur snabbt det svenska samhället på olika sätt förändras.

Publicerad i Respons 2018-2