Det datoriserade folkhemmet

Matematikmaskinnämnden – smaka på ordet, visst har det något både lockande och mekaniskt vidunderligt över sig. Och samtidigt högst daterat. För det är länge sedan som siffer- och matematikmaskiner bytte namn och började kallas för datorer. Även den statliga myndigheten Matematikmaskinnämnden tillhör förstås det förgångna, den instiftades 1948 och upplöstes 1963. Ändå utgör denna nämnd ett slags fundament för vår samtida digitala kultur. Inte minst var det en institution, lokaliserad på Gamla Tekniska Högskolan i centrala Stockholm, som spelade en viktig roll för kunskapsspridning och utbildning i den redan tidigt och tydligt framtidsbildande datatekniken. Vid Matematikmaskinnämnden byggdes landets två första datorer, Bark (binär automatisk reläkalkylator), och Besk (binär elektronisk sekvenskalkylator), den senare var Sveriges första elektroniska dator. Besk togs i bruk 1953 och lät snart tala om sig som världens kanske snabbaste dator. För vad som räknades på den tiden var hastighet och beräkningskapacitet; Besk användes inom meteorologi och talteori – men framför allt nyttjades den för militära ändamål.

Om matematikmaskinnämnden, Bark och Besk kan man läsa i en ny bok, Maktens maskiner skriven av fyra teknik- och vetenskapshistoriker. Den handlar om vad författarna kallar för stordatorepoken, en lätt anakronistisk term som omfattar tidsperioden mellan 1950 och 1980-talets början. Om datorhistorien i regel fokuserar på hård- och mjukvara liksom de sätt som datorer kopplas samman i nätverk – föregångaren till dagens internet, Arpanet lanserades 1969 – så undersöker denna bok vilken betydelse som den framväxande datoranvändningen hade för Sveriges »modernisering under stordatorepoken«. Författarna intresserar sig både för utvecklingen av nya datorer och datasystem liksom de sätt som de användes inom i huvudsak fyra områden (vilka alla ägnas varsitt kapitel): Försvarsmakten, offentlig sektor, industri och landets infrastruktur.

Om datorhistorien i regel fokuserar på hård- och mjukvara liksom de sätt som datorer kopplas samman i nätverk – föregångaren till dagens internet, Arpanet lanserades 1969 – så undersöker denna bok vilken betydelse som den framväxande datoranvändningen hade för Sveriges ›modernisering under stordatorepoken‹.

Det är ett originellt upplägg som gör att författarna får korn på samspel och relationer mellan skilda datasystem och större samhälleliga förändringsprocesser. En tes som boken driver är att det svenska folkhemmets framväxt »var starkt beroende av nya former av datoranvändning«.

Maktens maskiner har en längre tillkomsthistoria; boken är dels ett resultat av forskningsprojektet Precursors of the IT nation (som avslutades för tio år sedan), men framför allt syntetiserar den (delar av) ett synnerligen ambitiöst dokumentationsprojekt kring svensk datorhistoria och samhällets digitalisering, Från matematikmaskin till IT. Det var ett projekt som startade för snart tjugo år sedan i regi av Dataföreningen i Sverige, KTH och Tekniska museet och omfattade mer än hundrafemtio personer. Merparten av all dokumentation finns på www.tekniskamuseet.se. Inom projektet genomfördes dessutom ett knappt femtiotal så kallade vittnesseminarier med (nu äldre och grånande) nyckelaktörer från denna historiska process.

Berättelsen är, som författarna framhåller, »enormt mansdominerad«. Maktens maskiner är en bok skriven av män – som mest handlar om karlar, även om den rymmer en och annan stansoperatris, en yrkeskategori som utgjorde en betydande del av alla svenskar som arbetade med datorer. Stansoperatisens huvudsakliga uppgift var att stansa hålkort, tidens dominerande databärare som var i bruk som inmatningsmedium för datorer ända fram till 1970-talet.

Som så ofta i fallet med monografier skrivna av flera författare, spretar innehållet en aning. Men Maktens maskiner ger samtidigt en fin överblick över hur datorerna formade det svenska välfärdssamhället. Den är vidare en bok om en rad underbara och mycket tidstypiska akronymer: vattenkraftsystemet Tidas (Totalintegrerat datorsystem), tågtrafikens Vet (Vagnefterforsknings- och transportövervakningssystem), eller Statskontorets Dafa (Datamaskincentralen för administrativ databehandling).

Stordatorer var dyra att införskaffa, vilket innebar att endast resursstarka organisationer, statliga institutioner och större företag hade råd att införskaffa dem.

Givet boktiteln menar författarna att stordatorerna utgjorde ett slags maktmaskiner, där styrning, ökad rationalitet och effektivitet var återkommande ledord. Stordatorer var dyra att införskaffa, vilket innebar att endast resursstarka organisationer, statliga institutioner och större företag hade råd att införskaffa dem. Författarna hävdar att det under stordatorepoken fanns två huvudtyper av datamaskiner: de som användes för att effektivisera administration, där internationella leverantörer som IBM erbjöd stordatorer i form av ett slags färdiga paketlösningar som förenklade löneutbetalningar och lagerhållning. Dessa skilde sig från de datorer och datasystem som behövde skräddarsys och anpassas för att exempelvis »övervaka hela landets kraftsystem«.

Det var främst i den andra kategorin som stordatorerna blev till ett slags maktmaskiner. Författarna hävdar att landets datasystem utformades i tre olika faser. I en första fas fastställde politiska makthavare datoriseringens övergripande mål; i en andra fas fanns specialister som utformade datasystemen så att diverse mål uppfylldes; och i en tredje fas figurerade operatörer som säkerställde att datorsystemen anpassades till specifika verksamheter.

Även om teknikhistorien emellanåt behöver sammanfattas på makronivå, så framstår detta som en något tillrättalagd bruksanvisning kring hur datorer moderniserade folkhemmet. I mitt tycke är det en alltför schematisk teknikhistorisk förklaringsmodell, där ett svävande maktperspektiv ställer till det. Samtidigt – på tvärs mot bokens titel –figurerar en mängd empiriska utsagor från ovan nämnda vittnesseminarier, vilka på ett ofta charmerande sätt avmystifierar stordatorerna och deras maktfullkomlighet, för att i stället konkret personifiera och förkroppsliga hur de faktiskt användes. Om en av Matematikmaskinnämndens programmeringskurser 1956 berättas det till exempel att när en ingenjör på Vägverket fick höra av sin byråchef, som varit på studieresa till USA, att man där använde »computers och gör massberäkning av vägar«, ja då kunde ingenjören i fråga räcka upp handen och raskt ge besked om att det hette matematikmaskiner och att Europas största fanns i Stockholm. Han passade också på att tillägga: »Om fjorton dagar har [nämnden] en kurs i programmering. Kunde inte jag få gå på den?« På samma bog refererar författarna till ett vittnesseminarium där en programmerare från Statskontoret berättade att han fått problem när han skulle implementera ett system vid Försäkringskassan i Sundbyberg i början av 1970-talet:

[N]är jag arbetade [vid] terminalen gick allt bra, men när flickorna [på kontoret] gjorde det så blev bildskärmen helt svart. Efter lite forskande så kom vi underfund med orsaken [–] det var nylonblusar. Kvinnor hade nylonblusar på den tiden och det tålde inte de här terminalerna.

En fråga som infinner sig när man läser Maktens maskiner är om den teknikhistoria som skrivs fram var typiskt svensk. Utgjorde folkhemmets datorisering en specifik nationell berättelse – var den unik eller hade den internationella kopplingar? Det är en frågeställning som figurerar som ett slags undertext i boken, främst när det gäller kapitlen om Försvarsmakten och om offentlig sektor. Åtminstone i några avseenden var Sverige exceptionellt.

Maktens maskiner är en bok skriven av män – som mest handlar om karlar.

Under 1950-talet satsade staten som bekant enorma summor på att bygga ut det svenska flygvapnet. Räknat i antalet stridsflygplan var det under något decennium ett av världens största. Flygplanskonstruktören Saab, flygvapnet och Försvarets radioanstalt tillhörde också de organisationer som nyttjade Bark och Besk allra mest. Sammantaget stod de för sjuttio procent av den totala användningen. Stordatorerna beräknade flygplansbanor, bärytor och lyftkrafter, men för datoriseringen av flygvapnets stridsledning behövdes ett helt nytt system. Det upphandlades internationellt; det brittiska bolaget Marconis digitaliserade databehandlingssystem förordades. I början av 1960-talet konstruerades så Stril 60, ett nationellt radarbaserat system för stridsledning av jaktflyg och luftbevakning. Systemet bestod av sensorer (spaningsradar), sambandssystem och databehandlingsenheter. När det togs i bruk hade det få motsvarigheter i världen.

Ett annat exempel där Sverige framstår som speciellt är statsförvaltningens datorisering. När Matematikmaskinnämnden lades ned 1963 flyttades dess personal över till Statskontoret, en myndighet som bildats tre år tidigare med uppgift att rationalisera och effektivisera statsförvaltningen. Statskontoret kom under 1960-talet att medverka i upphandlingen och utformningen av ett stort antal skräddarsydda och rikstäckande datorsystem. Centraliseringen innebar att myndigheten fick »en mycket stark position gentemot leverantörer«, påpekar författarna. I en pressrelease sommaren 1967 framhölls rentav att myndigheten var Europas största datorkund. Två år senare formaliserades alla upphandlingar genom inrättandet av Statens datamaskinfond. Marknaden för stordatorer dominerades framför allt av amerikanska IBM. Även i ett litet land som Sverige hade bolaget en stor serviceorganisation, och dess medarbetare var lojala mot företaget. I Maktens maskiner citeras statssekreteraren och generaldirektören K.G. Scherman, som började sin yrkeskarriär på just IBM: »Jag var utbildad på IBM, jag var mycket mera knuten till IBM, [än] där jag råkade vara anställd. På IBM hade jag mina bästa kompisar, jag kunde bara ringa [så] höll de mig flytande«.

Att internationella och framför allt amerikanska dataföretag spelade en betydande roll under den svenska stordatorepoken står därför bortom allt tvivel. Under 1970-talet minskade dock Statskontoret sin upphandling av IBM-datorer. Big Blue, som företaget kallades, hade då börjat att uppfattas som stelbent. Några år senare tilltog som bekant konkurrensen. Med persondatorns kompakta, billiga och kraftfulla mikroprocessorer ändrade datoranvändningen snabbt karaktär – Apple II lanserades 1977 – varefter stordatorepoken snart gick i graven.

I inledningen av Maktens maskiner påpekas att Sverige numera har en stark position inom den globala it-industrin med företag som Spotify, Klarna och Mojang. Författarna hävdar att grunden för den framskjutna positionen lades under stordatorepoken − även forskningsprojektet med den signifikanta titeln, Precursors of the IT nation, nyttjar för övrigt samma typ av argumentation. Här är det emellertid något som skaver, för stordatorepoken har faktiskt mycket litet att göra med dessa nya bolag, både teknik- och idémässigt. Spotify är exempelvis ett företag som handlar lika mycket om finans och medier som om tech. Bolaget är idémässigt baserat på tankegods från Silicon Valley, som inte bara är en inflytelserik plats, utan ett bredare begrepp som från och med 1970-talet kom att omfatta nya idéer om entreprenörskap, finans, innovation, teknik – och, ja i förlängningen hela mänsklighetens framtid. Sådana idéer kom från och med 1980-talets början att spridas även i Sverige. De institutionaliserades inom den växande tech-branschen, men också̊ vid universiteten, i nya företagsparker och inom managementlitteraturen. Men trots Silicon Valleys stora inflytande vet vi faktiskt förvånansvärt lite om hur de historiska relationerna mellan Sverige och kiseldalen har sett ut. Det är en teknik- och mediehistoria som skiljer sig från stordatorepoken – och som återstår att undersöka.