Det lilla formatet skulle bemästra det stora flödet

 Vad kan mikrofilmen säga oss om 1900-talets mediehistoria? Ganska mycket, visar det sig i Matts Lindströms avhandling Drömmar om det minsta – Mikrofilm, överflöd och brist, 1900–1970. I en bok fylld med fantastiskt bildmaterial kommer alla förutfattade meningar om mikrofilmen på skam. Glöm mikrofilmen som dammig otidsenlig teknologi som för de flesta forskare förknippas med det slags motsträvig apparatur som leder till långa, uppgivna sittningar i bibliotek eller arkiv. Här skrivs en annan historia fram.

Redan i anslaget, där vi introduceras till mikrofilmen genom dess infogande i Westinghouses tidskapsel från världsutställningen i New York 1939, en ofantlig mängd dokument i säkert förvar för framtida konsultation, fångas läsarens uppmärksamhet. Några av avhandlingens centrala teman tonar också fram: förhållandet mellan det lilla (mikrofilmsformatet) som blir räddningen för det stora hotet (informationsfloden), den drömda teknologin och relationen till det sköra pappret.

Drömmar om det minsta placerar in mikrofilmen som en del av 1900-talets bredare mediehistoria, särskilt i de faser där den introducerades och uppfattades som en nyhet. Syftet preciseras dock ytterligare: dels till att handla om de förväntningshorisonter som knyts till mikrofilmen i förhållande till just dess identitet som ”nytt medium,” dels till att fokusera på mikrofilmens förhållande till pappret (dess konstanta följeslagare genom hela narrativet). Dessa två överordnade syften kontrasteras mot de strukturerande principerna om överflöd och brist, vilkas betydelse i sammanhanget understryks av deras närvaro i avhandlingens titel. Mikrofilmen ställs således i ett relationellt förhållande till andra medier, men får också sin specificitet i sammanhanget genom den bärande idén att det är i miljöer som kanske legat litet i den mediehistoriska skuggan – biblioteken, arkiven och kontoren – som en ny mediehistorisk förståelse för mikrofilmen kan frammanas.

I sin genomgång av de teknologier som föregår avhandlingen ser vi hur mikrofilmens föregångare var en del av en visuell kultur snarare än en del av den kontorskultur där den figurerar i senare delen av avhandlingen.

Tidsmässigt behandlas mikrofilmens historia genom att placera ut sinsemellan ganska olika fallstudier i en längre tidsaxel, primärt över perioden 1900–1970. Det är en strategi som möjliggör en analys som tar hänsyn till både förändringar och stabilitet. Den underbyggs genom två primära analytiska och metodologiska verktyg, (re)konfiguration/konfiguration och artikulationspunkt eller de empiriska noder ”som delstudiernas undersökningar och analyser konstruerats kring”. Mikrofilmens konfiguration omfattar dock inte enbart ”dess materiella, tekniska sammansättning utan också det diskursiva, imaginära landskap som omgärdade tekniken […]”.

Tidigare forskning som intresserat sig för mikrofilmen spänner, i likhet med Drömmar om de minsta, över ett flertal discipliner och forskningsområden. Primärt är det dock kulturhistorisk medieforskning rent generellt, och informationshistoria eller kanske snarast papperskulturens historia i synnerhet, som utkristalliserar sig som särskilt betydelsefulla: ett delvis överlappande fält där ett namn som Lisa Gitelmans framstår som särskilt viktigt.

En kort historisk översikt introducerar de fyra fallstudier som utgör avhandlingens kärna och innebär en välkommen kontextualisering av fascinationen kring det lilla och de drömmar som på olika sätt associerats kring miniatyrskrift, mikrofotografi från 1600-talet och framåt. I sin genomgång av de teknologier som föregår avhandlingen ser vi hur mikrofilmens föregångare var en del av en visuell kultur snarare än en del av den kontorskultur där den figurerar i senare delen av avhandlingen.

Det är med kapitel 3: ”Entropi: Turin-Liège-Paris, 1904–1910,” som vi på allvar ger oss in i avhandlingens empiri. Här möter vi en central gestalt, den belgiske informationsutopisten Paul Otlet, som tillsammans med sin kollega Henri La Fontaine under mer än 40 år byggde en utopisk multi-informations-institution kallad Mundaneum. Männen såväl som institutionen har i dag fått nytt liv genom den pågående konstruktionen av en europeisk informationshistoria. Det är Otlets idéer kring mikrofilmen som en lösning på det som allmänt kallas ”information overload,” som illustrerar kopplingen till överflöd. Den återkommande tropen brist representeras av en särskild händelse, nämligen branden i nationalbiblioteket i Turin i januari 1904. Genom en tredje nod, en internationell kongress om reproduktioner av manuskript, mynt och sigill i belgiska Liège 1905, där diskussionen bland annat rör sig kring hur man ska kunna förhindra förlusten av ovärderligt material – aktualiserad av branden i Turin – utvecklas resonemanget kring mikrofilmens tidiga historia i bibliotek och arkiv.

I centrum för kapitel 4 ”Vetandelogistik: Paris-USA-Stockholm, 1937,” står en annan central händelse, nämligen den första stora dokumentalistkonferensen Congrès mondial de la documentation universelle (CMDU) i Paris vid Världsutställningen 1937. Konferensen är viktig av flera anledningar, men kanske framför allt därför att den i så hög grad kom att visa mikrofilmen som en del av ett modernt vetande-liv, och som en integrerad del av den potentiella globaliseringen av vetande och kunskap. På randen till ett krig använder konferensdeltagare som H.G. Wells, Watson Davis och naturligtvis Paul Otlet, mikrofilmen för olika retoriska syften. Vi förflyttar oss så småningom till USA och de kunskapsorganisatoriska satsningar på mikrofilmen som American Documentation Institute initierade i direkt släktskap med europeiska föregångare. Robert C. Binkley laddar mikrofilmen med nya värden och betonar en annan identitet hos teknologin, dess potential som alternativ till den traditionella publiceringsindustrin.

Med kapitel 5: ”Infrastruktur: Salt Lake City – Stockholm, 1940-1952,” rör vi oss in i den andra fallstudiedelen, som fokuserar på en svensk efterkrigshistoria av ”masskalig implementering”, snarare än drömd utopi. I den svenska kontexten ser vi tydligt hur mikrofilmen blir en görande teknologi, en som sätts i spel i konkreta utmaningar. Vi får en densitet i berättandet kring mikrofilmen som en teknik för släktforskning och särskilt då mormonernas insamling av omfattande svensk genealogisk data i slutet av 1940-talet. Här motsvaras överflöd snarast av masskalighet och brist illustreras snarast av det sätt på vilket kriget på olika sätt ledde till att arkivfotografering av viktiga myndighetshandlingar ställer bevarandet i fokus, en historia i vilken det svenska företaget Rekolid figurerar prominent.

I det sista fallstudiekapitlet, kapitel 6: ”Övergång: Papper-film-Kisel, 1950-1970,” närmar vi oss mikrofilmen som en tydlig komponent i kontorsarbetet och ser hur den under perioden i fråga i allt ökad grad blir en integrerad del av en framväxande informationsinfrastruktur, där datorn och de utmaningar som associeras med en ”informationsexplosion” utgör viktiga jämförelsepunkter. Återigen omgivna av ett överflöd av papper är det nu snarast mikrofilmens förmåga till skalförändring som betonas. Genom ett rikt visuellt material ges en inblick i hur förmågan att reglera pappersöverflöd reaktualiserar mikrofilmen, nu som kontorsteknisk nyhet i en byråkratisk och administrativ kontext där den laddas med värden som effektivitet och autenticitet.

I sitt avslutande kapitel, titulerat ”Upprepning,” lyfter Matts Lindström fram några av de viktigaste resultaten från sina fyra olika fallstudier: han betonar entropins kraft, det brus eller de störningar som ständigt utövar hot och därigenom kontinuerligt ger mikrofilmen ny mening. Han understryker igen mikrofilmens relation till pappret som en central aspekt av dynamiken hos ett logistiskt medium. Han lyfter fram drömmen om vetandets logistik som en återkommande vilja till överblick och tillgängliggörande och han betonar till sist Överflödets materialitet, vikten av att ge begrepp som ”information overload”, som vi på olika sätt tänker på som ett immateriellt fenomen, också en materiell förståelseram. Cirkeln sluts så genom att återigen understryka mikrofilmens relationella identitet i förhållande till drömmar, såväl som till det ständigt närvarande pappret.

Tidigt i avhandlingen positionerar författaren sin avhandling genom att betona sitt dynamiska synsätt som ämnar ”sätta ljus på dokumenthanteringens och informationsteknologiernas anonyma fält,” ett fält som då närstuderas och materialiseras genom institutioner som mer sällan getts utrymme inom mediehistorien, men som öppnar nya perspektiv på densamma: bibliotek, arkiv och kontor.

Har denna ambition lyckats? Det tycker jag. Matts Lindström ger läsaren detaljer såväl som breda penseldrag, han introducerar aktörer och institutioner som på olika sätt beskrivit och laddat mikrofilmen med betydelse – såväl strategiskt som mer konkret. Ett rikt persongalleri framträder genom ett imponerade arbete med ett stort empiriskt material. Tidskrifter, tal, annonser, arkivmaterial behandlas på ett nyanserat och stringent sätt. Avhandlingen är både trogen sin genre (som trots allt måste förhålla sig till vissa formella element), men visar också en finess och flexibilitet mot samma formkrav som är mycket välkommen.

Drömmar om det minsta är en enormt välskriven avhandling som tar ett ambitiöst grepp över ett stort och utmanande material. Matts Lindström visar fint hur en teknologi laddas och återladdas med drömmar och förväntningar i olika historiska kontexter. Genom att lyfta ut mikrofilmen ur dess mediehistoriska skugga bidrar avhandlingen till att ”dokumenthanteringens och informationsteknologiernas fält” inte längre förblir anonymt. Det är ett viktigt bidrag till både den mediehistoriska forskningen och till angränsade områden. Dessutom, som ett konkret bevis på materialitetens betydelse, är det en fantastiskt fin bok, en i högsta grad realiserad vetandelogistisk dröm!

Publicerad i Respons 2017-6