Augusto López-Claros: »Det meritokratiska argumentet är inte rättvist«

Kvinnor har haft en underordnad ställning i de allra flesta samhällen, även om graden av underordning har varierat något. Kvinnor har begränsats till sin personliga frihet, hindrats från att utöva makt och förvalta egendom, och, inte minst, utsatts för våld. Om detta vittnar redan de tidigast bevarade lagarna. Många exempel på kvinnors utsatthet kan hämtas från antik och medeltida lagstiftning. I Assyrien hade en man exempelvis rätt att lämna sin dotter som pant för ett lån, och i Babylonien kunde en man som hade en skuld lämna över sin hustru till sin gäldenär för att arbeta av summan. I frankisk lag från tidig medeltid fördes kvinnor till samma grupp som slavar och omyndiga barn när det gällde kompetens i ekonomiska frågor. De hade därför varken rätt att utföra ekonomiska transaktioner eller förvalta egendom.

Christine de Pizan och Mary Wollstonecraft hör till de kvinnor som reagerat mot denna tingens ordning. De Pizan, som verkade i slutet av 1300- och början av 1400-talet, synliggjorde och kritiserade kvinnoföraktet hos många antika och medeltida filosofer, teologer och författare. Wollstonecraft liknade vid slutet av 1700-talet mäns dominans över kvinnor vid tyranni. Hon argumenterade också kraftfullt mot idéerna att kvinnans underordning var naturlig och att »woman ought to be subjected because she has always been so«. I stället såg hon möjligheter för kvinnor att utbilda sig inom medicin, statsvetenskap och affärsverksamhet, och – i ett ofta anfört citat – »labor by reforming themselves to reform the world«. Wollstonecraft insåg dock att hon var före sin tid. Mer omfattande förändringar av attityder och kvinnors rättsliga ställning kan man egentligen endast tala om från och med rösträttsreformerna under 1900-talets första decennier. Dessa följdes bland annat av förändringar inom familjerätt, arbetslagstiftning och abortlagstiftning, vilka ökade kvinnors självbestämmande. Samtidigt finns det restriktioner kvar i många länders lagar. Likhet inför lagen är heller inte samma sak som social och ekonomisk jämlikhet. I sin bok Equality for women = Prosperity for all ger Augusto López-Claros och Bahiyyih Nakhjavani en bild av läget i världen i dag i fråga om jämställdhet. Det är också en bok om sammanhang som kanske inte alltid diskuteras: mellan begränsning av kvinnor och en sund nationell ekonomi, mellan diskriminering av kvinnor och nationell säkerhet och mellan kvinnligt beslutsfattande och miljö. 

Augusto López-Claros är nationalekonom och har arbetat för IMF, World Economic Forum och Världsbanken. Mellan 2011 och 2017 var han chef för Global Indicators Group på Världsbanken, en enhet for ekonomisk forskning och analys. Han skriver om ett brett spektrum av ekonomiska frågor, men med särskilt fokus på ekonomisk utveckling, konkurrenskraft och jämlikhet. 

Världsbanken driver bland annat projektet Women, Business, and the Law, som kartlägger diskriminering av kvinnor i olika länders lagstiftning. Man tittar särskilt på restriktioner som begränsar kvinnors ekonomiska möjligheter – att delta i arbetslivet, driva företag och att äga och förvalta egendom – men också på exempelvis förekomsten av särskild lagstiftning mot våld mot kvinnor. Till dags dato har projektet kartlagt jämlikheten i 187 av världens länder. Det är bland annat kunskapen från detta projekt som ligger till grund för Lópes-Claros och Nakhjavanis senaste bok. 

Respons träffade Augusto López-Claros när han besökte Sverige i februari i år och fick möjlighet att samtala med honom om utmaningen att skapa jämställdhet och välstånd på global nivå. 

Respons: Bristen på jämställdhet mellan könen brukar oftast diskuteras i en rättighets- eller människorättskontext. Ni har dock valt ett ekonomiskt perspektiv. Vad kan detta bidra med? 

Augusto López–Claros: Den feministiska litteraturen fokuserade till en början sin diskussion om bristen på jämlikhet mellan könen på människorättsfrågan, det vill säga att det rörde sig om brott mot de mänskliga rättigheterna. Det gör det ju, så det perspektivet var lämpligt. Men litteraturen expanderade och man började titta på andra dimensioner av förtryck och diskriminering av kvinnor. Den första var frågan om vilka effekter en sådan diskriminering får på ekonomin som helhet och på resursfördelningen i ett samhälle. Och man började dra vissa ganska självklara slutsatser. Om man diskriminerar och marginaliserar kvinnor – och om det samtidigt finns starka vetenskapliga bevis för att intelligens är jämt fördelad bland människor och är oberoende av kön – då hindrar man företag från att dra nytta av den begåvning som finns. 

Om man diskriminerar och marginaliserar kvinnor – och om det samtidigt finns starka vetenskapliga bevis för att intelligens är jämt fördelad bland människor och är oberoende av kön – då hindrar man företag från att dra nytta av den begåvning som finns.

Ett exempel är Saudiarabien och Iran. Dessa länder har gjort anmärkningsvärda framsteg i utbildningen av flickor och kvinnor de senaste trettio åren, så att flickorna numera hunnit ifatt pojkarna i utbildningsgrad. Men samtidigt är klyftan mellan mäns och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden fortfarande enorm i de här länderna. Så, eftersom de diskrimineras på olika sätt, har kvinnor fortfarande inte möjlighet att bidra med sina kunskaper till samhället och till den ekonomiska sektorn. 

Studier har också visat att när kvinnor verkligen går ut i arbetslivet och börjar kunna bidra till familjens inkomst, så förändrar det maktbalansen i familjen: hon kan göra sin röst hörd. Och när kvinnor kan göra sina röster hörda, förändras bland annat familjernas resursförbrukningsmönster. Mer pengar spenderas på utbildning, hälsovård, sparande och andra saker med direkt relevans för familjemedlemmarnas välfärd. Och det påverkar i slutändan hela samhällsekonomin. Detta visar tydligt att det finns en ekonomisk dimension av diskrimineringen av kvinnor och bristen på jämlikhet mellan könen. 

Respons: I boken nämner ni att kopplingen mellan könsdiskriminering och globalt välstånd inte har beaktats så ofta inom forskningen. Varför tror du att det har varit så? 

AL-C: Jag tror att det har tagit längre tid att samla in de data som behövs för att kunna visa på den ekonomiska dimensionen. Ett annat exempel på en dimension av könsdiskriminering som inte börjat uppmärksammas förrän ganska sent är freds- och säkerhetsdimensionen. Ett flertal studier har exempelvis visat att resultaten vid fredsförhandlingar blir mer framgångsrika om man involverar kvinnor: de fredsavtal man sluter när kvinnor deltar blir bättre och freden mer varaktig. Forskare har sett att fredsförhandlingar som leds av män oftast fokuserar på frågor som rör territorium, vapen och skuld. När kvinnor tar del i samtalen ändras detta. Kvinnor diskuterar snarare utbildningsfrågor, befolkningens behov och hur man kan arbeta tillsammans för att bygga upp länder som härjats av krig etcetera. Och när de gör det behandlar de i större utsträckning de problem som ledde till att konflikterna över huvud taget uppkom. Därför är det av avgörande betydelse för framgången för sådana förhandlingar att kvinnor deltar.

Respons: I boken diskuterar ni en annan positiv effekt av jämlikhet mellan könen som knyter an till detta: social stabilitet och inre säkerhet. Kan du utveckla detta? 

AL-C: Ja, man kan säga så här: til syvende og sidst beror välfärden i ett samhälle i mycket stor utsträckning på vilka politiska beslut som fattas. Vad gör regeringar och centrala myndigheter, hur använder de sina resurser? Regeringar och parlament spelar en alltmer avgörande roll när det gäller att främja eller undergräva välfärd, säkerhet och social stabilitet. Man kan se att det är så överallt i världen. Ett exempel är förstås Venezuela. Här har misskötsel, inkompetens och undermåliga offentliga riktlinjer underminerat den privata sektorn, vilket har lett till de katastrofer och oroligheter vi ser i landet nu. Och om man accepterar att regeringar och parlament verkligen spelar en central roll vid fastställandet av villkoren för den private sektorn, ser man också att de kan förbättra företagens möjligheter eller underminera dem. Och då blir det också tydligt att diskriminering mot kvinnor, att hindra kvinnor från att bidra till det ekonomiska välståndet, i längden inte kan leda till annat än social instabilitet och konflikt. 

Respons: Angående projektet Women, Business, and the Law, vad ger detta för övergripande bild av situationen i dag? Vilka typer av rättsliga restriktioner har ni funnit? 

AL-C: Det finns till exempel restriktioner som har att göra med tillträdet till arbetsmarknaden och till institutioner av olika slag. En del länder har restriktioner som begränsar kvinnors tillgång till rättssystemet och begränsningar som har med egendomsrätten att göra. Det finns till exempel länder där lagstiftningen ger maken all kontroll över hushållets tillgångar. Och då kan hustrun inte använda de tillgångarna som säkerhet om hon vill ta ett kommersiellt lån, vilket underminerar entreprenörskap och företagande. Det finns också restriktioner inom familjerätten och restriktioner som rör rätten att resa etcetera. På det hela taget är det en upprörande bild. Men det har naturligtvis skett förbättringar. Om man går tillbaka till 1960, så var situationen mycket värre. Det har skett förbättringar i de flesta delar av världen: i Afrika, Latinamerika, Sydasien. De delar av världen där det skett minst i dessa avseenden är Mellanöstern och Nordafrika. Det har skett vissa marginella förbättringar där, men helhetsbilden är ändå att situationen i de geografiska områdena inte har förändrats på något dramatiskt sätt de senaste femtio åren. 

Respons: Om detta är den övergripande bilden, hur kan detta ändras? Vilka reformer tycker du är mest nödvändiga, vad behöver göras i dag? 

AL-C: Det första är förstås att lagstiftningen måste ändras. Det här är 2000-talet – det går inte längre att försvara sådana restriktioner. Det finns ingen intellektuell grund för sådant. Och ofta finns det ingen rättslig grund heller. Förenta Nationerna har 193 medlemsländer, som alla har skrivit under FN:s medlemsstadga. I den förbinder de sig att tillämpa jämlikhet mellan könen. Men trots att de gör det bryter vissa länder flagrant mot stadgan genom att ha nationell lagstiftning som diskriminerar kvinnor. Här tycker jag att det finns utrymme för organisationer som Internationella Valutafonden och Världsbanken att agera. Dessa organisationer har ofta stort inflytande i de länder och regioner som har restriktioner mot kvinnor i sina lagar, exempelvis i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Nordafrika. Jag skulle vilja att organisationerna var betydligt mer artikulerade och kraftfulla i sin interaktion med myndigheterna i dessa länder just när det gäller könsdiskriminering. Så detta är en viktig dimension. 

En annan dimension har att göra med att öka kvinnors politiska makt och handlingsutrymme (empowerment). Detta är kopplat till forskningsresultat som tyder på att samhällen gynnas av att kvinnor deltar i arbetet i parlament, företagsstyrelser, regionala beslutsorgan och exempelvis byråd i Indien. En tredje dimension har att göra med en bättre förvaltning av de offentliga resurser som finns. Detta är förstås delvis kopplat till den tidigare dimensionen. Vad jag menar är att vi måste anförtro kvinnor politisk makt. Och när kvinnor deltar i exempelvis budgetförhandlingar i riksdag och parlament, då blir de beslut som fattas bättre och bidrar i högre grad till produktivitet och konkurrenskraft. I dag slösar regeringar över hela världen med resurser i massiv skala, till exempel genom att subventionera bensin och lägga stora summor på vapen och militära styrkor. Om dessa regeringar kunde allokera om vissa av sina resurser och i stället spendera de medlen på utbildning, innovation, infrastruktur, folkhälsa, skyddsnät för människor som lever i fattigdom etcetera, skulle det underlätta denna process.

Respons: Apropå handlingsutrymme och »empowerment«, så argumenterar ni i boken för kvotering, både inom politiken och i näringslivet. I Sverige har denna fråga varit ganska kontroversiell, särskilt när det gäller kvotering i företagsstyrelser. Vad tycker du att det finns för argument för kvotering? 

AL-C: När det gäller kvotering i parlament, så är argumentet helt enkelt de data som finns. Kvotering har funnits i många år nu och ekonomer har kunnat titta på utfallet. Och resultaten stödjer införandet av kvotering. Med andra ord: i de fall där man gett kvinnor politisk makt genom att införa kvotering, verkar det snabbt påverka hela ekonomin och samhället. Att kvinnor är närvarande, att de syns på tv, att de är ministrar och så vidare, verkar kunna få en väldigt kraftfull så kallad »demonstration effect«. Unga kvinnor ser detta och det verkar kunna uppmuntra dem till att utbilda sig och ta sig ut på arbetsmarknaden. 

Kvotering har funnits i många år nu och ekonomer har kunnat titta på utfallet. Och resultaten stödjer införandet av kvotering.

När det gäller företagsstyrelser finns det flera argument. Ett är att representation av kvinnor i företagsstyrelser fortfarande är så låg i hela världen, med undantag då för de länder som infört kvotering. Det finns också allt fler bevis för att det finns fördelar med att ta in kvinnor i företagsstyrelser. Sådana är bland annat minskad förekomst av skandaler och bedrägerier, ökad lönsamhet samt högre tillfredsställelse hos de anställda. Samhällen i allmänhet och företag i synnerhet gagnas av att kvinnor sitter i företagsstyrelser.

Respons: Vad tycker du om hur man har använt det meritokratiska argumentet i den här diskussionen? 

AL-C: Jag tycker inte att det meritokratiska argumentet är rättvist. Meritokrati innebär i grunden att de bästa jobben skall gå till de mest kvalificerade personerna. Men samtidigt har kvinnor i årtionden, i vissa fall i århundraden, systematiskt hållits borta från särskilda yrken och särskilda verksamhetsområden. I 1900-talets England var exempelvis det typiska meritokratiska argumentet att kvinnor inte var kompetenta nog för att ges rösträtt eller att sitta i parlamentet. Man argumenterade: Har vi några kvinnliga vetenskapsmän, några framstående kvinnliga författare? Nej. Därför är kvinnor andra klassens medborgare och vi måste lägga alla viktiga beslut i händerna på män. Men ett sådant resonemang försummar ju helt att beakta orsaken till detta – att kvinnor marginaliserats. Så för mig är det meritokratiska argumentet svårt att ta på allvar, särskilt i dagens samhälle. I viss mån är det också ett oärligt argument, för det antyder att män har styrt världen de senaste tusentals åren på basis av meritokratiska principer, vilket ju förstås inte är fallet. Jag skulle snarare vilja hävda att vi män har rört till så mycket i världen. Det kan inte minst det blodiga 1900-talet och de globala katastrofhot vi står inför nu vittna om – med allt ifrån klimatförändring till en hel räcka andra olösta globala problem. 

I viss mån är det också ett oärligt argument, för det antyder att män har styrt världen de senaste tusentals åren på basis av meritokratiska principer, vilket ju förstås inte är fallet.

Respons: Om man ser på denna utveckling ur ett långsiktigt, historiskt perspektiv, verkar det ju vara en så långsam process. Men samtidigt sker förändringen i snabbare tempo i dag. Varför ser vi så många, trots allt väldigt radikala, förändringar just i dag? 

AL-C: Jag tror att det som har hänt de senaste decennierna är att det har ackumulerats empiriska bevis inom en hel rad forskningsområden, från politik till ekonomi och säkerhet och så vidare, som har börjat öppna människors ögon. Jag tror också att det finns en generationsskillnad när det gäller könsfrågan. Unga människor förstår att samhället som helhet drabbas när man diskriminerar en del av befolkningen. De ser att flickor är precis lika smarta och får precis lika bra betyg som pojkar. Och jag tror att detta leder till en form av tankeförändring i många delar av världen, till ett slags ökad medvetenhet bland människor om att jämlikhet verkligen borde vara ett universellt erkänt mänskligt värde. 

Publicerad i Respons 2019-4