Ett racerlopp genom seklerna

Nyligen blev jag kontaktad av en kvinna som bad om råd gällande sin åttaårige son. Sonen hade blivit så fascinerad av Romarriket att han läst och sett allt han kommit över i ämnet. Han hade dessutom byggt romerska villor i kartong och till och med slöjdat en egen soldatdräkt. Nu tyckte han att det var dags att lära sig romarnas språk, latin. Den lokala bibliotekarien hade ingen hjälp att ge, skrev kvinnan. Hade kanske jag några tips på hur han skulle gå tillväga?

Pojkens entusiasm värmde förstås mitt latinhjärta. Det var inte svårt att hjälpa mamman att lotsa sin son rätt. I dag finns nämligen en uppsjö lättsamt material att tillgå för den yngre generationen. Jag tipsade bland annat om Duolingos app samt en rad barnböcker på latin. Hade pojken varit lite äldre hade jag även nämnt latinspråkiga Wikipedia, »Vicipaedia« eller någon av de poddar där man faktiskt talar latin, trots att ingen har haft det som modersmål sedan antiken. 

Det är på det här vardagliga och populära sättet som latinet används i dag. Och det är faktiskt samma språk som Cicero talade, samma språk på vilket Augustinus filosoferade, Hildegard av Bingen diktade, munken Abélard skrev kärleksbrev och Newton och Linné presenterade sina observationer.  

I boken Latin – Handbok i odödlighet berättas latinets historia från tidigaste romersk tid och fram till våra dagar. Det är latinisten Karin Westin Tikkanen som tar oss med på en lärd språkhistorisk vandring genom 2500 år. Boken är förtjänstfullt utrustad med kartor, tidslinjer och bilder. Här får vi i fem kapitel, eller lektioner, som de kallas, följa latinets utveckling som språk, dess geografiska utbredning och dess användning i olika sammanhang.

Boken lägger stor vikt vid latinet som idé och koncept. Som en röd tråd från efterantiken och framåt löper diskussionen om latinet i förhållande till folkspråken. När Romarriket expanderade fick de erövrade folkens språk stryka på foten. Latin blev officiellt språk och språklig enhet skapades i större delen av riket. Efter Västroms fall år 476 e. Kr. var det inte lika lätt att hålla ihop språket. Det talade latinet luckrades upp och försvann in i de språk som blev de romanska. Hur skulle latinet användas när det inte längre talades? Under Karl den stores tid, den karolingiska renässansen, initierades ett skolprogram för att stärka kunskaperna i latin. Antika litterära verk kopierades, verk som nog annars hade försvunnit. Det kopieringsarbetet fortsatte sedan i klostren. Kyrkans språk var latin, men med reformationen gjorde folkspråken intåg i kyrkan. Dödsstöten för latinet i den katolska kyrkan kom på 1960-talet, skriver Westin Tikkanen, i samband med Andra vatikankonciliet, då kravet om latin i mässan togs bort. Dåvarande påven Johannes XXIII (tyvärr står det fel siffra i boken) kommenterade: »Man bör inte glömma bort att det i det latinska språket finns en ädel gestaltning och beskaffenhet; ja, sättet att tala på har en tyngd, rikedom och mångfald, en upphöjdhet och värdighet som på ett unikt sätt lämpar sig för både klarhet och allvar.«

För en poet som Dante verkar inte skillnaden mellan latin och folkspråk ha varit så stor. Han diktade på både latin och sin egen dialekt, florentinska, vilken han betraktade som vulgare latinum, folkligt latin. Några hundra år senare, i de språkliga akademiernas tidevarv på 1700-talet, kom folkspråken att stärkas. Detta föranledde en åsiktsstrid runt om i Europa, där de så kallade traditionalisterna förespråkade mer latin, medan reformisterna i stället ville höja folkspråkens status. Den svenske språkforskaren Johan Ihre hörde till den förra gruppen och beskrev utvecklingen som en krigsförklaring mot latinet från Europas kultiverade folk. Folkspråken gick segrande ur striden. I skolan vann de moderna språken terräng på latinets bekostnad och engelskan tog över rollen som världsspråk. 

Med tanke på det enorma avtryck som latinet gjort i den västerländska kulturen är Latin – Handbok i odödlighet ett ambitiöst projekt i vilket avgränsningar måste göras. Dessa avgränsningar presenteras inledningsvis. Vi får veta att det inte är en historiebok och inte en lärobok. I stället bör vi se den som »en serie subjektivt valda betraktelser« över hur latinet har använts och förändrats. Ändå skrivs det sida upp och sida ner om historiska händelser som ibland gör att man som läsare tappar tråden. Kanske är det berättarglädjen som tar över. Jag känner igen mig själv när jag som lärare har gjort utvikningar och förlorat mig i detaljer för att sedan leta mig tillbaka till rätt spår igen. Tyvärr blir det ibland mer redovisning av fakta än undervisning. En hårdare redigering hade varit önskvärd, både övergripande och på detaljnivå. Jag undrar till exempel hur man har tänkt när Ovidius och Sulpicia har fått egna rubriker men inte liknande storheter som Vergilius och Horatius, eller när trollformler (från Harry Potter) har fått plats under rubriken »Bevingade ord«. Vidare sägs det att det inte är en bok som tar upp epigrafik, det vill säga inskrifter. Men alldeles i början av boken nämns inskrifter på föremål, och inskrifter från Scipio-familjens gravar citeras.

Om den då varken är en historiebok eller lärobok, vad är den då? Undertiteln avslöjar det. Det är en enchiridion immortalitatis, en handbok i odödlighet. Referensen går till Epiktetos och hans manual i stoisk filosofi om hur man uppnår sinnesro. Epiktetos ger levnadsråd till vanliga människor. Men den här handboken är inte riktad till oss som läser, utan till andra språk. Vad krävs av ett språk för att kunna utvecklas på samma sätt som latinet? lyder frågan. I början av varje lektion ges olika svar, formulerade som klatschiga råd av typen: bygg vägar, skapa en litteratur, finn en statsreligion. Anslaget är nog tänkt att vara humoristiskt, men jag förstår inte riktigt vitsen med det här greppet som ter sig som en sorts drift med genren. Kanske är det oväntade och lite slängiga tilltalet tänkt som ett sätt att väcka intresse, men den text som sedan fortsätter har en helt annan stil. Det skär sig.

Boken har gott om underhållande anekdoter, till exempel om hur Cicero-beundraren Christophe de Longueil på 1500-talet bestämde sig för att bara använda ord från Ciceros texter när han skrev.

Jag har därför svårt att se vilken målgruppen är. Enligt förlaget är boken »en lättsmält introduktion till latinet som språk«. Man kan därför tänka sig att den riktar sig till alla som är nyfikna på språket. Kruxet är bara att det redan finns en sådan, som dessutom har blivit något av en klassiker. Många som har studerat latin under 2000-talet har kommit i kontakt med Tore Jansons Latin – Kulturen, historien, språket från 2002. Den har visserligen tjugotvå år på nacken, men så väldigt mycket nytt har inte tillkommit när det gäller detta uråldriga språk. 

Likheten med Jansons bok är så påtaglig att en jämförelse är svår att undvika. Janson inleder sin bok med att definiera målgruppen: boken är till »för alla dem som vill veta mer om latin, både om språket och om dess betydelse för Europas kultur och historia«. En sådan definition saknar jag i Westin Tikkanens bok. Jag hade också önskat ett lugnare tempo. Medan Janson vandrar fram genom århundradena tar han läsaren vid handen, som en klok och tålmodig lärare. Latin – Handbok i odödlighet är ett racerlopp genom seklerna med för många stopp. Det är en bok som vill väldigt mycket. Med den karaktär av verk om latinets historia som den är borde den också ha fått omfång därefter. Samt en annan inramning och titel. Varför inte »Latinets historia i fem lektioner» eller »Latinets roll i den västerländska kulturen«?

Jansons bok har ett långt grammatikavsnitt, som man dock kan hoppa över om man vill eftersom det kommer på slutet. Westin Tikkanen är noga med att påpeka att hennes bok inte lär ut latin. Jag börjar undra om den formuleringen är en markering gentemot Latin – kulturen, historien, språket, som ett sätt att distansera sig från den och för att motivera en ny bok i ämnet. 

Detta till trots är Latin – Handbok i odödlighet en imponerande genomgång av latinets roll i den västerländska kulturen. Den är kunnigt berättad och skriven på ett välformulerat, varierat språk. Boken har gott om underhållande anekdoter, till exempel om hur Cicero-beundraren Christophe de Longueil på 1500-talet bestämde sig för att bara använda ord från Ciceros texter när han skrev. Aha-upplevelserna är många. Givande är de etymologiska avsnitten där vi får lära oss en rad svenska ords koppling till latinet och förklaringar till deras nuvarande betydelse. 

Tidigare latinprofessor Birger Bergh i Lund pläderade för att låta latinet bli EU:s officiella språk.

Kan man då göra latinet levande igen? Tidigare latinprofessor Birger Bergh i Lund pläderade för att låta latinet bli EU:s officiella språk. Det var ju tidigare det språk som höll samman kulturen i Europa. Det har fördelen att det inte är någons modersmål – därför har alla samma förutsättningar att lära sig det. Men, konstaterar Westin Tikkanen: Alla försök att återuppliva latinet har misslyckats. Vi latinister får nog finna oss i att verka i det lilla och göra vad vi kan för att bevara språket till kommande generationer.

Latin – Handbok i odödlighet är en påminnelse om hur ett språk kan upplösas och försvinna om det inte tas om hand. Det har tappat domän efter domän, men räddats av eldsjälar som förstått värdet i att behärska ett kulturspråk och som också hittat nya användningsområden för det. Själv är jag tacksam över att jag fick möjlighet att studera latin i gymnasiet. Den tacksamheten delar jag med Westin Tikkanen, vars lärare fick henne att upptäcka tjusningen med det latinska språket. Boken är tillägnad honom. 

Att få möjlighet att läsa latin i dagens utbildningssystem är nämligen ingen självklarhet. Latinkurser vid gymnasier och lärosäten för en tynande tillvaro i Sverige. Med internet har dock nya möjligheter skapats för den som vill lära sig på egen hand. Digitala kurser och engelskspråkigt material finns lätt tillgängliga. 

För att vara ett dött språk är latinet trots allt förvånansvärt livskraftigt. Om det ska fortsätta att vara det och inte bara begränsas till tatueringar eller ett »Carpe diem« på väggen får vi dock hoppas på fler entusiaster – som den åttaårige pojke som nu vill lära sig latin.