Det var avstegen från neutraliteten som höll Sverige utanför kriget

Alf W. Johansson hävdar i Respons 1/2014 att neutraliteten var ett viktigt instrument för att stå emot tyska krav. Men när samlingsregeringens imperativ att hålla landet utanför kriget kom i konflikt med neutraliteten fick den vika.

Alf W. Johansson (AWJ) har helt rätt i att det finns all anledning att vara försiktig med retroaktivt fördömande och moraliserande. Han motsätter sig också bilden av att Sverige var ett fegt lydrike i relation till Nazityskland och det är det inte så svårt att instämma i. Däremot är det oroande när han menar att ”neutraliteten inte var en myt utan ett viktigt instrument när det gällde att stå emot tyska krav”. Samlingsregeringens kategoriska imperativ var nämligen att hålla landet utanför kriget och när den målsättningen kom i konflikt med neutraliteten fick neutraliteten stå tillbaka. Det var avstegen från neutraliteten som höll Sverige utanför kriget. Lika uppenbart är att regeringen bedrev en förhandlingspolitik bestående av motstånd och eftergifter och där ledorden var följsamhet i relation till utvecklingen i stormaktskriget.

Wilhelm Carlgren skriver i sitt stora verk om svensk utrikespolitik 1939-1945 att transiteringarna för svensk opinion var krigets ”mest förhatliga eftergift gentemot Tyskland, en fortlöpande daglig drängtjänst åt Norges förtryckare”. Förutom dessa trupptransporter förekom även omfattande transiteringar av materiel genom Sverige och enligt AWJ ”var det utan tvekan ett neutralitetsbrott att tillåta transitering genom Sverige av så stora förråd”. Genomfarten av tysk personal och materiel fortgick under större delen av kriget. Den famösa genomresan av 106 tåg med drygt 13000 fullt utrustade tyska soldater i division Engelbrecht från Charlottenberg till Haparanda för vidare destination Sovjetunionen sommaren 1941 blev däremot en engångseftergift. Regeringens nej till nya tyska förfrågningar har på sina håll tagits som belägg för svensk motståndskraft. Men det är värt att beakta ett antal förhållanden när man bedömer det svenska nejet till fler stridsutrustade tyska trupptransporter. Det alternativ regeringen erbjöd – transport i svenskt territorialvatten –  kunde, vilket AWJ också framhåller, i och för sig vara förenligt med neutralitetsrätten. Men det som föranledde kritik var att dessa transporter gick under handelsflagg och eskorterades av den svenska marinen. Eskortverksamheten pågick fram till september 1944 när Finland drog sig ur kriget. Ett annat viktigt faktum är att Tyskland föredrog transporter över Östersjön då tågresan genom Sverige hade inneburit stora svårigheter. Dels var det logistikproblem med demontering och omlastning av de tyngre kanonerna för att de svenska järnvägsbroarna skulle hålla, dels krävdes ny omlastning vid finska gränsen då den svenska spårvidden inte var densamma som den finska. Dessa problem slapp man vid sjötransport och därtill fick de skydd mot fientliga angrepp av svenska krigsfartyg.

När det gick allt sämre för Tyskland i kriget växte det svenska motståndet. Samtidigt tilltog eftergifterna i relation till Tysklands fiender. För att bara nämna ett exempel så kan knappast den militära utbildning, även om de benämndes ”polistrupper”, som genomfördes av ett stort antal norrmän och danskar, ses som med neutraliteten.

Otvivelaktigt gjorde regeringen ett flertal betydande avsteg från neutralitetsprinciperna. Stundtals stod den närmare det tyska neutralitetsbegreppet, som förutom militär och politisk neutralitet även inkluderade publicistisk neutralitet, och vars tillämpning propagandaminister Goebbels vid ett hemligt sammanträde vid tyska propagandaministeriet beskrev som att ”de neutrala staterna skall givetvis inte hotas med gevär, utan skall istället gradvis hamna under terrorn av det av oss nybildade neutralitetsbegreppet”.

Den politiska ledningens manövrerande med motstånd och eftergifter tog sig även in i de svenska rättssalarna, vilket fick betydelse för de spioneri- och sabotagemål som avgjordes i Sverige under andra världskriget. Förutom domstolarna påverkades även säkerhetstjänsten och åklagarna av utrikespolitiska hänsyn. Stora delar av rättssystemets hantering av den statsfientliga verksamheten blev i förlängningen ett utrikespolitiskt medel för att hålla landet utanför kriget.

Ett bakomliggande skäl till detta är vad jag i Rättstat i kris – Spioneri och sabotage i Sverige under andra världskriget (1992) benämnt som den utrikespolitiska paradoxen. De åtgärder som vidtogs för att hålla sig väl med den för tillfället starkaste i stormaktskriget för att därmed minska risken att dras in i kriget, genererade samtidigt sabotage- och underrättelseobjekt för den gynnade maktens fiender. Om trupptransporterna genom Sverige utsattes för sabotage skulle det mycket påtagligt störa de vänskapliga förbindelserna med Tyskland, och därmed möjligen i sin förlängning motverka den övergripande målsättningen att hålla landet utanför kriget. Därför var det en högprioriterad uppgift för den allmänna säkerhetstjänsten att förhindra all aktivitet som kunde tänkas riktas mot de konkreta konsekvenserna av de svenska eftergifterna. Alla typer av handlingar som på minsta vis riskerade att skada rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt kriminaliserades. Många av dem som dömdes för olovlig underrättelseverksamhet eller sabotage hade gått främmande makt tillhanda för att just skada rikets vänskapliga förbindelser med annan främmande makt. Underrättelseinhämtning eller sabotageplaner gentemot till exempel tyska trupptransporter eller svensk järnmalmsexport till Tyskland utgjorde exempel på sådana handlingar. Åtgärderna mot den statsfientliga verksamheten fick därmed stor betydelse för den förda utrikespolitiken och de kan även kopplas till frågan om Sveriges status som neutralt.

Denna paradox är också en av förklaringarna till snedfördelningen av gripna och dömda spioner och sabotörer för respektive mot Nazityskland. I början av kriget anhölls och dömdes främst de som agerade för Tysklands fiender och efter krigets vändpunkt 1942/43 blev det de som gått Tyskland tillhanda som dömdes. En av forskningens uppgifter är att eliminera fördomar, i synnerhet ens egna. En av mina var att denna snedfördelning berodde på ett småbrunt, eller åtminstone protyskt inslag inom säkerhetstjänsten. Men den huvudsakliga orsaken återfanns hos de politiskt ansvariga för säkerhetstjänsten under kriget, socialminister Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander, samt inom Utrikesdepartementet. För att inte störa de vänskapliga förbindelserna med främmande makt fick säkerhetstjänsten veta att det var en lågprioriterad uppgift att ingripa mot misstänkt verksamhet som utfördes för Tysklands räkning, åtminstone så länge Tyskland var framgångsrikt i kriget och därmed uppfattades som den mest hotfulla parten. Undantaget var de fall som gällde verksamhet direkt riktad mot svenska förhållanden. Tyska agenter var därför i stor utsträckning fredade under krigets inledande år. De som misstänktes agera mot Tyskland var däremot högprioriterade. Efter krigets vändpunkt 1942/43 kastades dessa prioriteringar om.

I flera mål rörande statsfientlig verksamhet citerade åklagarna straffrättsprofessorn Ragnar Bergendal, vars utredning låg bakom krigets nya spioneribestämmelser. Enligt Bergendal ”kunde en och samma gärning under olika politiska situationer vara att bedöma på mycket olika sätt”. Det resulterade i att det inte fanns annat alternativ ”än att lita till domstolarnas straffmätning efter växlande situationer skall utövas med tillbörlig urskillning, vilket ibland kan innebära en icke ringa stränghet”.

Det blev således rättsligt relevant att ta utrikespolitiska hänsyn. Det blev därmed möjligt att bedöma identiska handlingar olika beroende på vilken nation den åtalade agerat för. För att underlätta för domstolarna att göra en enligt den politiska ledningen utrikespolitiskt korrekt bedömning inhämtade åklagarna yttrande från UD:s politiska byrå. I ett spionerimål där de tilltalade hade sammanställt tågtider rörande tyska trupptransporter och förmedlat dessa till Sovjetunionen förmulerades det på följande vis:

Herr Stadsfiskal

Med anledning av Eder skrivelse, (-), har jag äran meddela, att de uppgifter angående tyska trupptransporter m m, varom talas i nämnda rapport, avse sakförhållanden, som böra hållas hemliga för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med annan främmande makt.

Med utmärkt högaktning

R. Kumlin

De tilltalade dömdes till mellan 15 månaders och fyra och ett halvt års straffarbete. Samtliga handlingar i mål rörande statsfientlig verksamhet hemligstämplades, i detta fall i 25 år.

Vid en studie av säkerhetstjänstens och domstolarnas hantering av spioneri, sabotage samt olovlig underrättelseverksamhet under andra världskriget är inte neutralitetshänsyn det första som slår en. Det handlade även här om ett pragmatiskt förhållningssätt till den för tillfället starkaste i stormaktskriget. Men det var den politiska ledningen som dels styrde säkerhetstjänstens verksamhet på ett utrikespolitiskt lämpligt sätt, dels gjorde det rättsligt relevant för de dömande instanserna att ta direkta utrikespolitiska hänsyn. Överlag var det hänsynstaganden till de vänskapliga förbindelserna med främmande makt som till stor del kom att urholka den svenska neutralitetslinjen.

Samlingsregeringens utrikespolitik under kriget har ömsom karakteriserats som en igelkott med piggarna utåt, ömsom som en fegt hukande struts med huvudet djupt nertryckt i sanden. En mer träffande beskrivning är att Sverige var en kameleont som vid behov skiftade färg och envist kämpade och framgångsrikt förverkligade sitt kategoriska imperativ:  att hålla landet utanför kriget. Om detta ska betraktas som hedervärt eller inte är jag övertygad om att den som är intresserad av Sveriges förhållningssätt under andra världskriget själv kan bedöma.

Publicerad i Respons 2014-3